In genom näsan, ut genom munnen

Vi jobbar med målbilder på profylaxkursen. ”Andas som om du måste hålla en pingisboll i luften när det känns för jävligt” föreslår en av kursdeltagarna. ”Plocka kulor och lägg i en påse” guidar han som ska bli pappa. ”Tänk på en pion i knoppning som långsamt slår ut i blom” säger den mycket engagerade kursledaren. ”Dyk ner i en pool.” ”Simma ner till botten av havet och hämta upp saker.” ”Plocka stationer under en orientering.”

Jag blir stressad av att försöka hitta rätt bilder. Ska jag blåsa på en fjäder eller bestiga ett berg? Visst kan jag hoppa ner i det vackra azurblå vattnet, men inte hämtar jag upp något från botten där inte. Jag simmar omkring i det fantastiska viktlösa tillståndet som vattnet ger. Ingen regulator för andningen, inga fenor och ingen mask – jag bara simmar. Följer efter en sköldpadda en lång bit, anar rockor, skymtar en revhaj. Men mest är jag bara i mig själv. Lugn. Utan bilder. Förmodligen gör jag rätt ändå, för de får nästan väcka mig efteråt. Han som ska bli pappa har ont i handen efter att ha nupit mig hårt. Jag andas. Kan det. In genom näsan, ut genom munnen.

I januari ska barnet komma. Vår bebis, filur, hattifnatt. Vårt eget yrväder.