Mammans tårar

Tittade på teve igår. Den lilla oskyldiga filmen ”50 första dejterna” med Adam Sandler och Drew Barrymore. Den var så där lagom underhållande att jag kunde sitta och sy (läs sprätta och svära - titta sen på resultatet som finns här och klappa mig på axeln...) samtidigt. Filmen går ut på att Drew tappar minnet varje natt. Alla morgnar blir nya för henne. Adam är förälskad och uppvaktar henne varenda dag.

Nå, hur som helst, precis i slutet av filmen kastar jag ifrån mig mitt eländiga syprojekt och börjar störttjuta. Helt otippat och på värsta gravid- (nej, det är jag inte) eller amningsmanér. Bland det värsta av allt - att vakna på morgonen och inte känna igen sin dotter eller ens veta att man har en! Tänk om jag skulle glömma bort Sprallin varje dag. Det var för otäckt!

Sätt genast varningstrianglar på såna filmer!

(Att jag grät när de knarkade ner barnen i Blood diamond tycker jag är en annan sak. Men överhuvud taget det här med att gråta till film - det har kommit med mammaskapet.)