Vinterkräksjuka

För nästan exakt ett år sedan var det generalrepetition (föga anade vi det då). I år slog det till med kraft. Trippel i samtidig vinterkräksjuka – hela familjen utslagen. Sprallin piggnade till snabbast av oss alla och har haft ett par tråkiga dagar hemma med sjuka föräldrar. Man kan inte låta ett barn gå på dagis och smitta ner alla andra, eller hur. Och inte låta gamla morföräldrar utsättas för smitta heller. Man biter ihop och gör så gott man kan. Slumrar till Teletubbies och Pingu, bjuder på mat ur frysen och ett glas saft till tröst... Pappa Sprallin var hjälte och lät mig sova ett helt dygn trots att han själv var (nästan) lika dålig.

Råd från en nästan tvååring

– Nej, mamma kan inte läsa boken. Jag har ont i halsen.
– Tvätta den!

Att skaka av sig sömnfilten

Jag förbereder en kurs. En kurs i ett ämne jag kan och är bra på. En kurs som högsta och högstehögsta chefen på en myndighet ska gå på tillsammans med några av sina medarbetare. Jag går igång. Vaknar till liv. Upptäcker åter glädjen med mitt jobb och skakar av mig den där sömniga filten som legat skyddande (eller kanske mer hindrande?) runt mina axlar nästan hela hösten. Jag är bra på det här och jäklar vad de kommer att lära sig mycket nu på fredag! Här ska vändas perspektiv och byggas meningar som när ändå fram till läsarna!

Det är över lunchtid, men jag har till och med glömt bort det. Vill bevara den här känslan. Flytet. Därför bloggar jag om den. Hur gör ni för att hitta inspiration och engagemang? Vilka tips har ni? Och vad gör ni om/när den där filten tassar fram, lindar sig om er och vaggar er sömniga igen? Om ni nu alls har någon sådan filt.

Fördelar med att ha nära till jobbet

Man kan smita hem över lunchen och mumsa på farsdagsmiddagsrester som löjrom och oxfilé... Sen kan man ta med sig kvarlämnad chokladkaka för att glädja sina kontorskompisar!

(Det är kallt och rått och snöar; man måste försöka tänka på glada saker ;-) )

Förskolerådet som trodde

Det lär väl inte förvåna någon som känner mig att jag blivit föräldrarepresentant i förskolerådet i vårt område. Fast jag blev förvånad i dag, när vi hade vårt första möte.

– Storbarnsgrupperna ska ju minska och bara vara 18 barn nu, säger någon som jag inte vet vem det är. (Presentationen glömdes bort.)
– Det funkar jättebra hos oss, vi har ju redan lyckats minska från 22, säger någon som uppenbarligen är personalrepresentant från en av förskolorna. Toppen helt enkelt!
– Jo, det var ju så vi alla tänkte när politikerna införde mindre grupper, säger förskolechefen. Men... vi trodde ju att vi skulle få samma pengar. Nu visar det sig att vi bara får pengar för 18 barn. Så nu måste vi dra ner på personalen. Jag berättar hur det blir när vi ses igen i januari.

Vem kunde ana det? Politikerna pratar högt om att minska barngrupperna och lite tystare om att förskolornas budgetar också minskar, och lämnar till förskolorna att få ihop det. Heja politikerna!