Att ha en chef

Jag har fått ett kort mejl från min chef.

”Har du glömt att anmäla dig till afterworken?” undrar hon. Inte var det så farligt att ha en chef som jag inbillat mig i alla år...

Lyft blicken från höstmörkret

– Idag är det höstdagjämning, konstaterade vi vid frukostbordet.
– Vaddå? undrade Sprallinen och vi förklarade att just idag är det ljust lika länge som det är mörkt.
– Sen blir det bara mörkare och mörkare, sa någon av oss vuxna och suckade lite.
– Kommer du ihåg när det var vinter och det var mörkt när vi gick till dagis och mörkt när vi gick hem igen?
– Och då kan man se stjärnorna, sa finaste Sprallinen och log med hela kroppen, som Staffan!

Lite läsa, lite pyssla

Tack snälla hemliga vännen för det fina paketet jag fick idag! Det är det första av tre i En bok om dagens Pocket och pyssel, och det gjorde mig väldigt glad en dag när väldig glädje inte riktigt var närvarande i övrigt (mest bara en massa små irriterande glädjedödare...).

Boken i paketet var ”19 minuter” av Jodi Picoult. Jag har läst om den bland annat hos En annan sida och blivit nyfiken. Det blir spännande och intressant – och troligen lite jobbigt – att läsa historien om pojken som sköt ihjäl nio skolkamrater.

Pysslet var något jag länge velat prova: krokning. I paketet låg en kroknål av lagom nybörjarstorlek tillsammans med ett nystan härligt röd ull. Jag log lite åt hemliga vännen som inte kunnat låta bli att prova. Jag fortsätter på din provlapp! Slöjdmagasinet har instruktioner för grundtekniken.

Kanske kommer jag så småningom att kunna kroka något av ull jag spunnit själv. I helgen var jag nämligen på spinnkafé och provade att spinna för första gången (som alltså inte har något med motionscyklar att göra). Med hem följde lite ull – det är som moln – och en slända. Å andra sidan kanske det egenspunna garnet blir något gaffelvirkat i stället, för det ska jag lära mig en lördag i november. Livet är fullt av nya saker att lära sig och det är underbart!

[Bristen på bildbevis beror bara på att jag ville blogga om paketet fastän jag egentligen inte har tid, se inlägget här under, och absolut inte har tid att hantera bilder på min numera ganska trötta dator. Men ny dator kommer vilken vecka som helst, och då ska det gå snabbt och geschwinnt.]

Prokrastinering

Funderar på att blogga lite – en död blogg är en ointressant blogg. Kanske berätta om hur det är att gå på Gröna Lnd med en treåring vars enda förväntan är ”glass” (det var buskul). Sen funderar jag på om jag inte skulle ta och ringa Skatteverket och reda ut det där med inkompatibiliteten mellan Macintosh och e-legitimationer en gång för alla. Eller kanske skulle jag logga in på andra jobbets mejlserver bara för att kolla om nåt hänt där idag när jag inte är på plats. Eller gå och ta en fika. Ett brev ska jag skriva också förresten, och så skicka tillbaka en bok som jag fått låna. Och om jag nu ska sy den där kjolen måste jag ju kolla att beställaren får några olika tyger att välja mellan, bäst att surfa tygsidor...

Jag har tre kurser som startar den här veckan och en heldagskurs på fredag. Det är inte så att jag inte borde ha fullt upp med att förbereda dem. Men det där med kaffe låter väl gott? Jag tror att jag går ner till fiket och köper en mugg.

Erindringsvers

Jeg har skrevet et sted,
hvor jeg daglig må se,
det manende tankesprog:
T.T.T

Når man føler hvor lidet
man nåer med sin flid,
er det nyttigt at mindes, at
Ting Tar Tid.

Piet Hein

Den artiga ber om mer

Sprallinen halkar ner från stolen när hon tycker att hon ätit klart av maten som M:s mamma bjudit på, men hindras av sin egen mamma som undrar:
– Vad säger man när man ätit klart då?
– Jag vill ha en chokladboll!
– Nä, jag menar, vad man säger till den som lagat maten.

Sprallinen vänder sig till M:s mamma och säger högt och mycket tydligt:
– Jag vill ha en chokladboll!

Sprallinen vill bli Törnrosa när hon dör

Vi har allvarliga samtal om döden. Sprallinen är inte så sprallig när hon tänker på att hon ska dö en gång. Ännu värre är det att jag som är hennes mamma ska dö. Det får mammor inte, i alla fall inte före sina barn. Hon vill att jag ska lova att vi ska dö samtidigt. Och pappa. Och bästisen. Och bästisens mamma och pappa. Och bästisens lillasyster. Stora känslor, starka känslor, storm i liten barnkropp. ”Det är inte som i visan, mamma” säger hon och syftar på strofen i Den blomstertid som handlar om att allt som varit dött blir återfött.

Jag kramar och klappar. Försäkrar att det nästan bara är riktigt gamla människor som dör och att de ofta är sjuka. Säger att det kommer att dröja många, många, många år innan jag ska dö. Jag tänker bli en busig mormor först! Men döden är överväldigande sorglig. Jag kan ju inte annat än hålla med om att det är sorgligt när någon man tycker om dör.

Till slut tar jag till det där som nästan känns som lur. ”En del människor tror”, säger jag... och berättar att en del tror att man blir en ängel i himmelen, som Pippis mamma. Andra tror att man föds som något annat när man dör, kanske en mygga eller en häst. Noga med att ändå säga att ingen egentligen vet. Det lättar lite. Sprallinen undrar om man kan bli Törnrosa när man dör, för det vill hon i så fall. Lite tröstad. En liten stund. Sen väller det över henne igen, den oerhörda insikten att vi alla kommer att dö.

Det är inte lätt att vara tre och ett halvt och ha så stora tankar. Det är inte heller lätt att vara förälder. Hur har ni pratat med era barn om döden?