01 september 2009

Sprallinen vill bli Törnrosa när hon dör

Vi har allvarliga samtal om döden. Sprallinen är inte så sprallig när hon tänker på att hon ska dö en gång. Ännu värre är det att jag som är hennes mamma ska dö. Det får mammor inte, i alla fall inte före sina barn. Hon vill att jag ska lova att vi ska dö samtidigt. Och pappa. Och bästisen. Och bästisens mamma och pappa. Och bästisens lillasyster. Stora känslor, starka känslor, storm i liten barnkropp. ”Det är inte som i visan, mamma” säger hon och syftar på strofen i Den blomstertid som handlar om att allt som varit dött blir återfött.

Jag kramar och klappar. Försäkrar att det nästan bara är riktigt gamla människor som dör och att de ofta är sjuka. Säger att det kommer att dröja många, många, många år innan jag ska dö. Jag tänker bli en busig mormor först! Men döden är överväldigande sorglig. Jag kan ju inte annat än hålla med om att det är sorgligt när någon man tycker om dör.

Till slut tar jag till det där som nästan känns som lur. ”En del människor tror”, säger jag... och berättar att en del tror att man blir en ängel i himmelen, som Pippis mamma. Andra tror att man föds som något annat när man dör, kanske en mygga eller en häst. Noga med att ändå säga att ingen egentligen vet. Det lättar lite. Sprallinen undrar om man kan bli Törnrosa när man dör, för det vill hon i så fall. Lite tröstad. En liten stund. Sen väller det över henne igen, den oerhörda insikten att vi alla kommer att dö.

Det är inte lätt att vara tre och ett halvt och ha så stora tankar. Det är inte heller lätt att vara förälder. Hur har ni pratat med era barn om döden?

3 kommentarer:

Anonym sa...

inte helt lätt. Jag har hört andra mammor sagt att boken Adjö, herr Muffin är bra och att det finns en sekvens ur Lejonhjärta från nangijalascenen på Utube.
http://www.youtube.com/watch?v=LZFI1Z9vDzE

En annan mamma tipsar om boken "Min farfar och lammen" av Ulf Nilsson. Ur baksidestexten: "Min farfar och lammen består av två delar. Den ena är Haralds berättelse om när han som nioåring miste farfar. Den andra beskriver med enkla ord vad som händer i samband med en begravning från det ögonblick någon dör, till dess att livet börjar återgå till det vanliga både för barn och vuxna."

Men även boken "Hunden Sture blir gammal" av Gunilla Ingves.
Den handlar om taxen Sture som dör pga. ålder och sörjs av familjen
han bor hos och "hundkompisarna" Lisa och Ester. Han blir väl
omhändertagen sina sista dagar och begravs sedan under sitt favoritträd där Lisa och Ester nästa sommar ligger och tänker på honom. En bok som beskriver omsorgen om Sture hans sista tid, saknaden efter honom men också att livet går vidare och att man får lov att sörja och sakna - det är inte farligt.

Ett annat tips är cd-skivan "nu sjunger näktergalen" av Lindgren/Riedel

Hoppas något av dessa kan funka.
/Katarina

Anonym sa...

Det är ju ingen diskussion man någonsin blir färdig med. Lilla A har en invecklad teori som innefattar både Gud och djävulen fast inte som varandras motsatser utan mer att man först kommer till det ena, sedan till det andra.

Fast mest är nog mina barn väldigt konkreta, och generade över att de har en sådan blödig mamma. När vi var i Småland ett år och besökte lille E:s grav blev diskussionerna så intensiva kring vem som skulle begravas var och vilken slags sten jag egentligen ville när det var dags för mig att maken fick be dem vara tysta nu för att mamma blev för ledsen.

Jag tror inte att det viktiga är vad man säger, utan att man har diskussionen. Så för det mesta försöker jag ha det.

/Heli

Botilda sa...

Mina kloka, underbara vänner!