Sprallinen vill bli Törnrosa när hon dör

Vi har allvarliga samtal om döden. Sprallinen är inte så sprallig när hon tänker på att hon ska dö en gång. Ännu värre är det att jag som är hennes mamma ska dö. Det får mammor inte, i alla fall inte före sina barn. Hon vill att jag ska lova att vi ska dö samtidigt. Och pappa. Och bästisen. Och bästisens mamma och pappa. Och bästisens lillasyster. Stora känslor, starka känslor, storm i liten barnkropp. ”Det är inte som i visan, mamma” säger hon och syftar på strofen i Den blomstertid som handlar om att allt som varit dött blir återfött.

Jag kramar och klappar. Försäkrar att det nästan bara är riktigt gamla människor som dör och att de ofta är sjuka. Säger att det kommer att dröja många, många, många år innan jag ska dö. Jag tänker bli en busig mormor först! Men döden är överväldigande sorglig. Jag kan ju inte annat än hålla med om att det är sorgligt när någon man tycker om dör.

Till slut tar jag till det där som nästan känns som lur. ”En del människor tror”, säger jag... och berättar att en del tror att man blir en ängel i himmelen, som Pippis mamma. Andra tror att man föds som något annat när man dör, kanske en mygga eller en häst. Noga med att ändå säga att ingen egentligen vet. Det lättar lite. Sprallinen undrar om man kan bli Törnrosa när man dör, för det vill hon i så fall. Lite tröstad. En liten stund. Sen väller det över henne igen, den oerhörda insikten att vi alla kommer att dö.

Det är inte lätt att vara tre och ett halvt och ha så stora tankar. Det är inte heller lätt att vara förälder. Hur har ni pratat med era barn om döden?