Men sitt där då!

Det är hemskt omodernt att ge sin sittplats på bussar och tunnelbanor till gravida! Lika omodernt som det var för många år sedan att resa sig för den som hoppade på kryckor i flera månader.

Och jag blir plötsligt min gammelmormor, krutgumman som klarade allt - bland annat att uppfostra och försörja åtta ungar på egen hand. Inte skulle hon ens tänka tanken att sätta sig ner på bussen?

Och jag blir plötsligt min mormor, som inte vill vara till besvär och som med tacksamhet konstaterar att det i alla fall finns ståplats nära ett handtag att hålla sig i.

Och jag blir plötsligt min mamma, som finner sig i orättvisor för attt "det är så". För att någon bestämt att det ska vara så. För att om det inte finns någonstans att sitta så är hon nog inte värd någon sittplats. Varför klarar jag inte av att jaga bort alla gummor och bli mig själv igen? Hur svårt kan det vara att be om att få sitta ner?

Fast gammelmormor Jullan vill jag behålla lite av. Hon var häftig.

Läs också Stå där då på Lindströms skriverier.