De första stegen
Trehundrasextiosex steg är det mellan mitt hem och mitt kontor. Dem gick jag för första gången i måndags morse. Men det är ingenting jämfört med de steg Lilla A tog samma dag. Sina allra, allra första steg i livet. Och jag var inte där...
(Och hennes pappa var där men han hade inte kameran inom räckhåll - så inte vare sig ni eller jag får se.)
5 kommentarer:
Ååååh, jag får tårar i ögonen!
Dels att det var hennes första steg, och dels över att du missade dem!
Krama henne ifrån mig, det lilla livet!
/Sissi
http://sissilinnea.wordpress.com
Det ska jag! Jag har fortfarande inte fått se henne gå, för hon har inte gjort om det. Verkar som att hon behövde något annat litet barn att härma.
Å vad roligt att hon redan har börjat knalla omkring... eller vingla kanske det mera är i den åldern. Min svärfar sa nåt väldigt klokt: först har man bråttom med att barnen ska lära sig gå och prata, sen säger man åt dem att de ska sitta stilla och vara tysta.
Grattis Sessan, bra jobbat!
Minns att lilla M tog en paus på tre veckor eller så efter sitt första steg. Hon var nog lite chockad att det gick.
Härligt! Eller snart svär du väl för att du inte hinner efter! Peo har börjat krypa nu och rackarns vad snabbt det går till alla kontakter och sladdar...!
Skicka en kommentar