Vi fick varsin bok, sambon och jag, när vi var med i kedjebrevet med bokbyten. Skickade varsin och fick varsin – kanske är det rättvisa. Den jag fick hade jag inte hittat till själv, men nu läser jag och tycker att det är spännande. Bra! Faktum är att jag är rätt nöjd med det; några 36 böcker hade jag aldrig förväntat mig ändå.
För någon månad sedan frågade en uppdragsgivare om jag kunde hjälpa dem i augusti. Vi har jobbat ihop förr och jag skissade på ett förslag som de i princip köpte, men bara skulle stämma av med högsta ledningen först. Jag kunde andas ut – det går nämligen mycket bättre att vara ledig om man vet att man har uppdrag som väntar när det är dags att börja jobba igen.
Idag, dagen före midsommarafton, ställde de in uppdraget. Eller förminskade och flyttade fram det till ”eventuellt i december” samt passade på att önska mig en trevlig sommar. Jamenvisst. Jättetrevlig sommar till er också!
Kursen jag ska hålla i höst har en sjugradig betygsskala, enligt internationell högskolestandard. När jag själv gick motsvarande kurs fanns två alternativ: godkänd eller inte godkänd. Nu kan man få betyg A-F (inklusive Fx). I de papper jag fått motsvarar bokstäverna följande: utmärkt, mycket bra, bra, tillfredsställande, tillräckligt, otillräckligt och helt otillräckligt. Någon ska få förklara skillnaden mellan tillfredsställande och tillräckligt och mellan otillräckligt och helt otillräckligt, för jag begriper inte.
I övrigt gläds jag åt att åter få möta studenter. Det brukar vara så himla skoj!
Allvarligt talat – EM i fotboll kan slänga sig i väggen. Nu är det politik som gäller. Kan det bli mer spännande än omröstningen om FRA-lagen?
Vilka kommer att gå emot partilinjen? Vilka uteblir? Vilka försäkringar om bibehållen integritet kommer vi att få? Och vem kommer att gå ut och dementera att FRA redan samlat in uppgifter under tio års tid? När?
Femte juni. Dagen före nationaldagen. Efter lunch går det inte att få tag på en människa och i en växeln hos en kommun svarar ett inspelat meddelande att de stängt klockan 12 idag. Lyllosar!
Olle Josephson säger med eftertryck att det bästa sättet att vårda språket är att använda det. Han tar till och med i med fötterna och stampar fram sitt budskap. Horace Engdal river ner applåder när han hävdar att engelska som forskningsspråk kommer att skapa sämre forskning och det enda rätta vore att forskarna skrev på svenska och lät någon med engelska som bästaspråk översätta till god engelska. Utredaren Bengt-Åke Nilsson säger på lågmäld skånska att han förväntar sig vissa diskussioner kring lagförslagets fjortonde paragraf, den som handlar om att svenska ska vara huvudspråk för svenskar även i EU-sammanhang. Christoffer Barnekow som moderator gör bort sig så många gånger att det bara är pinsamt.
Seminariet som skulle prata språk, pratade mest förbi
I förmiddags höll kulturdepartementet språkseminariet ”Med andra ord” för att delvis nya målgrupper skulle få möjlighet att diskutera förslaget till ny språklag. Vi, som inte alls var någon speciellt ny målgrupp så vitt jag kunde se, bjöds på kaffe och scones i Akademibokhandelns kafé. Det var ju trevligt.
Tyvärr kom inget direkt nytt fram i anförandena och diskussionen. På ytan var sammansättningen toppen, chefen för Språkrådet, ständiga sekreteraren i Svenska Akademien, utbildningsministern, en tvåspråkighetsforskare, en författare med invandrarbakgrund och en enspråkig författare som önskade sig ha varit tvåspråkig. Och så utredaren själv.
Män med kraft och tyngd, kvinnor som förminskades
Titta igen på första stycket. Ser ni? Bara män. Jag skrev fullt medvetet bara om männen, inte för att det inte fanns kvinnor i panelen, utan för att det var männen som tog plats. (Visst har jag läst Karin Milles ”Jämlikt språk” – den kommer jag att berätta om lite senare.)
Moderatorn lyckades gång på gång förminska de inbjudna kvinnorna. Författaren Ann-Helen Laestadius berörde djupt med sin berättelse om hur hennes mamma bestämt sig för att inte föra samiskan vidare till sina barn. Men hon fick inte utveckla tankar kring språklagen. Tvåspråkighetsforskaren blev klappad på huvudet och kallad Kajsa, fast hon heter Carla Jonsson. Flest försök fick nog debutanten Hassan Loo Sattarvandi, men han uttryckte mest sin förundran över att det här inte redan var lagstadgat i Sverige.
Kulturministern räknar lix på betald arbetstid men har inga pengar till översättning?
Kulturministern så, hon som bjudit in till seminariet, var blek. Försökte skapa samförstånd med publiken kan man tro, när hon berättade att hon ibland räknar lix på myndighetstexter (lix betyder läsbarhetsindex och var omodernt redan för 20 år sedan). Avslutade med att besvara frågan om det inte krävdes mer resurser för att lagen ska bli verklighet med att säga att hon under sin tid som minister ännu inte stött på någon som inte ville ha mer pengar. Och, tillade hon, det är inte alltid pengar som behövs i exempelvis skolan utan lite mer fantasi hos lärarna.
Förslaget till ny lag är bra. Olle är min guru. Horrace är säkert också klok. Carla forskar i angelägna ämnen. Hassan och Ann-Helen har skrivit intressanta böcker som jag reserverat till mitt bibliotek. Men seminariet saknade den givna röda tråden. Den blev bortsjabblad och det gör mig uppenbarligen så upprörd att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
Andra bloggar om: språklag
