Olle Josephson säger med eftertryck att det bästa sättet att vårda språket är att använda det. Han tar till och med i med fötterna och stampar fram sitt budskap. Horace Engdal river ner applåder när han hävdar att engelska som forskningsspråk kommer att skapa sämre forskning och det enda rätta vore att forskarna skrev på svenska och lät någon med engelska som bästaspråk översätta till god engelska. Utredaren Bengt-Åke Nilsson säger på lågmäld skånska att han förväntar sig vissa diskussioner kring lagförslagets fjortonde paragraf, den som handlar om att svenska ska vara huvudspråk för svenskar även i EU-sammanhang. Christoffer Barnekow som moderator gör bort sig så många gånger att det bara är pinsamt.
Seminariet som skulle prata språk, pratade mest förbi
I förmiddags höll kulturdepartementet språkseminariet ”Med andra ord” för att delvis nya målgrupper skulle få möjlighet att diskutera förslaget till ny språklag. Vi, som inte alls var någon speciellt ny målgrupp så vitt jag kunde se, bjöds på kaffe och scones i Akademibokhandelns kafé. Det var ju trevligt.
Tyvärr kom inget direkt nytt fram i anförandena och diskussionen. På ytan var sammansättningen toppen, chefen för Språkrådet, ständiga sekreteraren i Svenska Akademien, utbildningsministern, en tvåspråkighetsforskare, en författare med invandrarbakgrund och en enspråkig författare som önskade sig ha varit tvåspråkig. Och så utredaren själv.
Män med kraft och tyngd, kvinnor som förminskades
Titta igen på första stycket. Ser ni? Bara män. Jag skrev fullt medvetet bara om männen, inte för att det inte fanns kvinnor i panelen, utan för att det var männen som tog plats. (Visst har jag läst Karin Milles ”Jämlikt språk” – den kommer jag att berätta om lite senare.)
Moderatorn lyckades gång på gång förminska de inbjudna kvinnorna. Författaren Ann-Helen Laestadius berörde djupt med sin berättelse om hur hennes mamma bestämt sig för att inte föra samiskan vidare till sina barn. Men hon fick inte utveckla tankar kring språklagen. Tvåspråkighetsforskaren blev klappad på huvudet och kallad Kajsa, fast hon heter Carla Jonsson. Flest försök fick nog debutanten Hassan Loo Sattarvandi, men han uttryckte mest sin förundran över att det här inte redan var lagstadgat i Sverige.
Kulturministern räknar lix på betald arbetstid men har inga pengar till översättning?
Kulturministern så, hon som bjudit in till seminariet, var blek. Försökte skapa samförstånd med publiken kan man tro, när hon berättade att hon ibland räknar lix på myndighetstexter (lix betyder läsbarhetsindex och var omodernt redan för 20 år sedan). Avslutade med att besvara frågan om det inte krävdes mer resurser för att lagen ska bli verklighet med att säga att hon under sin tid som minister ännu inte stött på någon som inte ville ha mer pengar. Och, tillade hon, det är inte alltid pengar som behövs i exempelvis skolan utan lite mer fantasi hos lärarna.
Förslaget till ny lag är bra. Olle är min guru. Horrace är säkert också klok. Carla forskar i angelägna ämnen. Hassan och Ann-Helen har skrivit intressanta böcker som jag reserverat till mitt bibliotek. Men seminariet saknade den givna röda tråden. Den blev bortsjabblad och det gör mig uppenbarligen så upprörd att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
Andra bloggar om: språklag