Är nog ingen postorderbrud

Det är väl bara jag som blir överraskad... Men alltså, det här med postorder, vilken luring! Jag är van vid boklådans hemskick alldeles gratis, vid tygaffärer som följer portotabellerna och traderasäljare som för det mesta också gör det. Inte van vid det stora postorderföretaget.

Det började med att jag vill ha nya gardiner. Inget fel med de mer än att de ser mörka och vintriga ut. I en inredningstidning hittar jag precis vad jag vill ha. Tre problem uppstår:
1. tyget finns inte att uppbåda (eftersom det var en gammal tidning)
2. varianter av tyget kostar en förmögenhet
3. sambon är inte ens tillfrågad och kan ha invändningar.

Av en slump klickar jag in mig på stora postorderföretaget och hittar gardinrea! Toppen! Helt okej panellänger för 49 spänn! Jag beställer genast två paket och hittar sedan samma tyg på rea för 25 bagis. Kanske en kudde, för billigt för att motstå, tänker jag och klickar. Sen vill jag betala. Men det går inte, för man måste handla för 200 kronor. Jahaja. Nå, det var ändå tveksamma gardiner med tulpaner. Jag loggar ut. Men in igen idag på morgonen, för de var ju i alla fall ljusa och lite somrigare. För att få handla måste jag komplettera. Då hittar jag skorna, ett par mesgula Adidas. Inte riktigt de jag ville ha (ett par knallgula Converse), men nära nog. Går till kassan. Hoppla! Nästan hundralappen extra för expeditionsavgift och postförskott. Loggar ut. Men in igen. Kanske finns något alternativ. Joho, man kan betala med kort och slipper då postförskottsavgiften.

Så nu har jag betalat 363 kronor för nya gardiner till vardagsrummet som inte var dem jag egentligen ville ha men som kanske duger ändå. På köpet får jag ett par gula sneakers som inte var dem jag egentligen ville ha men som kanske duger ändå. Jag känner inte igen mig – ska jag vara nöjd så?