27 augusti 2009

En och en halv timme om dagen

Med det nya jobbet följer också förlängd restid. Från att ha promenerat till kontoret (eller helt enkelt bara trillat nerför backen), är det nu en resa på 45 minuter. I vardera riktning! Jag fattar inte hur det ska gå ihop med att lämna Sprallinen på dagis runt åtta och hämta strax efter fyra. Hittills har vi löst det genom att inte äta middag ihop eftersom den som lämnat på morgonen behöver jobba senare på kvällen. Det är dötrist!

Så jag försöker hitta bra saker med att pendla till jobbet. Som ni ser har jag inte kommit på så många punkter, så jag tar gärna hjälp:
- Jag hinner läsa! Det är hur bra som helst (men gäller förstås bara dagar när det går att sitta på tunnelbanan).
- Jag hinner varva ner efter jobbet.
- Jag tränar tålamod och ”bara vara” eftersom man faktiskt inte kan påverka hur snabbt man kommer fram när det är någon annan som kör.

5 kommentarer:

Carolina sa...

Det är helt klart en tillvänjningsperiod för att pendla. Jag har pendlat med buss nu i tio år och har också ca 45 min dörr till dörr. Nu har jag vant mig vid det och stickar och läser på bussen, men i början var det extremt frustrerande och tråkigt. Nu njuter jag av min egna tid på bussen.

Heliotropen sa...

Jag tycker att du har kommit på många bra argument, och jag skriver under på dem. Den enda gången jag blir frustrerad är när det inte funkar med kommunikationerna, och den här veckan har det ju funkat bedrövligt. Jag tycker inte att jag har min tid till att stå i 20 minuter på perrongen och vänta på ett tåg.

Anonym sa...

Ett annat sätt är att meditera eller helt enkelt tjuvlyssna på folk o sen skriva en bok, som typ "Bokstavligt talat" :-)

sa Fiffilurens mamma, som pendlat 2 timmar enkel väg varje dag under alltför lång period. Tyvärr har inte SJ något gym på sina tåg....

Åsa - "LaOsica" sa...

Glöm inte all sticktid man kan få om man har hela 45 min vardera riktningen. Tänk vad glad din prinsessa blir om du kommer och hämtar med en fin mössa som du just maskat av på hemresan, eller ett par maffiga muddar kanske? Tjockt garn och stora stickor är nästan ett måste när man stickar till otåliga små troll.

Vi har inte ätit middag ihop hela familjen på några år nu (vardagar alltså), men desto roligare blir det när vi överraskas av att pappsen hinner hem lagom till vi sätter oss vid middagsbordet :-D

Botilda sa...

Haha Åsa, du hittar mig visst överallt nu ;-) Sticka på tunnelbana i rusningstrafik? Mnjae, gör du det?

Nästa stickning till Sprallinen tror jag blir mönsterstickade benvärmare, benvita. Visst låter det fantastiskt praktiskt till barn i ler-och-modd-åldern.

Det där med att äta middag ihop har varit heligt för mig. Men jag måste släppa det och hoppas i stället hinna hem innan dottern går och lägger sig. Det känns rätt tufft!