Tappad kontaktyta

Nu när jag har längre till jobbet och måste åka kommunalt varje dag, har jag så klart skaffat månadskort. (Det första sedan gymnasiet, tror jag. Som innerstadsbo behövde jag det inte, och här ute i förorten ligger ju allt inom gångavstånd.) SL:s nya kort behöver man bara hålla mot en kortläsare så öppnas grindarna eller busschauffören låter en gå in. Väldigt praktiskt. Man behöver inte ens plocka upp kortet ur plånboken utan det räcker med att lägga hela plånkan eller väskan på den där lilla läsplattan.

Men.

Från att ha små miniinteraktioner med andra människor varje gång jag räckte fram min biljett för att få den stämplad eller kontrollerad, så har jag nu absolut noll kontakt med någon person. På bussen siktar jag bara på läsplattan och stressar sedan vidare in i bussen, utan att ens ha tittat på den som kör. Och spårvagnskonduktören tittar bara på sin mätare, utan att lyfta blicken. Det känns faktiskt som att livet blivit lite fattigare.

Bekräftelsesjukan

Hur gör man för att ens barn inte ska lida av bekräftelsesjuka? För att hon ska bli trygg och stark i sig själv? Modig? Göra saker för sin egen skull, mer än för att någon annan ska tycka att hon är duktig? För har man en gång blivit smittad är det svårt att bli frisk igen.

Jag trodde att jag nog nästan var botad. Till i helgen. Fyrtiofyra år gammal upptäcker jag att jag blir irriterad och på dåligt humör när jag berättar om en storbedrift jag gjort på jobbet i veckan och min pappa inte blir ett uns imponerad. Jag märker hur jag tar till större och större ord och gester för att få honom att förstå hur fantastiskt duktig jag varit, vilken jättegrej det var, att det var jag som räddade hela situationen och att jag gjorde det på ett sätt som drog ner applåder. Men inte. Han ryckte på axlarna och konstaterade att det väl är sånt man får vara beredd på. Varför duger det inte för mig att jag själv är nöjd med min insats? Och vad, vad ska jag göra för att inte smitta min lilltjej med samma sjuka? Förslag, någon?

Bottennotering

Igår kväll lade jag mitt sovande barn på golvet i garaget. Det kändes som årets bottennotering i föräldraskap!

I garaget där bilen står är det trångt. Man måste backa in bilen i fickan tätt, tätt intill väggen (helst utan att skrapa i lacken). På grannplatsen står en abnormt stor bil som behöver mycket utrymme. När den står på sin plats går det inte att öppna dörrarna på vår bil mer än just precis så mycket att man kan klämma sig ut på tvärsen, försöka få med sig hela sig själv och bilnyckeln samt inte skrapa emot deras bil. Att få ut ett sovande barn den vägen är helt omöjligt. Inte heller väskor eller annat bagage. Så man lägger sitt sovande barn på det skitiga betonggolvet och låter det ha huvudet på datorväskan. Sen skäms man och backar in bilen fort som satan, varpå barnet vaknar och gråter hysteriskt. Man är och känner sig som en usel förälder.

Balkong eller badkar?

Jag letar lägenhet. I närheten av den nuvarande är i princip det enda kravet. Sen kommer jag på att jag har några krav till. I närheten av den nuvarande går nämligen en stor motorled, och den vill jag inte ha dånande i öronen varje stund. Det kravet utesluter över hälften av de bostäder som finns till salu i området.

Dagens jakt har resulterat i valet mellan gammalt och charmigt och nytt och praktiskt. Troligen kommer båda lägenheterna att skjuta i höjden prismässigt, så egentligen kanske de inte är några riktiga val. Men ändå. Tills på onsdag när budgivningarna borde vara över kan jag ju få grubbla över 1913 eller 2004, större sovrum eller klädkammare, kakelugn (icke-fungerande) eller balkong, ytfix eller inflyttningsfärdig, dyr eller ännu lite dyrare.

Var kan man köpa is i magen att vänta ytterligare en eller två veckor?