Tappad kontaktyta

Nu när jag har längre till jobbet och måste åka kommunalt varje dag, har jag så klart skaffat månadskort. (Det första sedan gymnasiet, tror jag. Som innerstadsbo behövde jag det inte, och här ute i förorten ligger ju allt inom gångavstånd.) SL:s nya kort behöver man bara hålla mot en kortläsare så öppnas grindarna eller busschauffören låter en gå in. Väldigt praktiskt. Man behöver inte ens plocka upp kortet ur plånboken utan det räcker med att lägga hela plånkan eller väskan på den där lilla läsplattan.

Men.

Från att ha små miniinteraktioner med andra människor varje gång jag räckte fram min biljett för att få den stämplad eller kontrollerad, så har jag nu absolut noll kontakt med någon person. På bussen siktar jag bara på läsplattan och stressar sedan vidare in i bussen, utan att ens ha tittat på den som kör. Och spårvagnskonduktören tittar bara på sin mätare, utan att lyfta blicken. Det känns faktiskt som att livet blivit lite fattigare.