"å lite gladare... ännu gladare..."

NU, just nu försöker jag le mot en kamera på ett sätt som ska motsvara ett leende från en "internetberoende mamma". Bakom kameran finns en professionell fotograf och två gigantiska blixtar. Bilden ska publiceras tillsammans med en intervju om hur det är att vara just "internetberoende mamma". (Jag skriver inom citationstecken för att skapa distans.)

Och jag som föresatt mig att inte blogga om bloggande gör det, nu, för att se "bloggande" ut på bilden. Ni får väl se sen om jag lyckas med det.

Jaha, nu passar det

Mamman är på väg hem efter heldagskursen. Fötterna är inte vana att stå i sex timmar, armarna inte vana vid att skriva på vita tavlor, ryggen inte van att hålla kroppen upprätt så länge och munnen inte van att prata så tydligt, högt och mycket. Mamman är trött. Och längtar hem till sin lilla familj som hon inte sett på flera timmar.

Den kvällen reser sig en jämgammal kvinna på tunnelbanan och frågar om mamman vill sitta. Mamman tittar förvirrat på henne och förstår nästan inte ens frågan, svarar idiotstolt "nej, men tack ändå" och undrar i sitt stilla sinne om hon fem månader efter förlossningen verkligen fortfarande ser så gravid ut. Fast när hon var uppenbart gravid var det ju ingen som reste sig, så förmodligen såg hon bara trött och gammal ut.

Mammafundering 1

Fästingar. Vad ska de vara bra för?

(Sessan har fått sin första fästing och mamman har plockat bort den med naglarna som pincett.)

Hälsa på mamma på jobbet

Mamman ska hålla kurs. Hela familjen är involverad. Kvällen före har pappan slagit hål i inlagan till 18 kurspärmar medan mamman nattade sessan. På kursdagens morgon stiger han upp och gör frukost samt byter på lillan så att mamman ska hinna dra en mascaraborste över ögonfransarna (i ärlighetens namn stiger han rätt ofta upp och lagar frukost när mamman ska jobba). I en sista insats tjatar han på att hon ska beställa taxi. Mamman tror nämligen att hon fortfarande bor i innerstan och att det tar högst fem minuter att få en bil och på sin höjd en kvart att nå rätt destination.

Nu håller mamman kurs. Pekar, ritar och förklarar. Ställer frågor och sätter igång diskussioner. Trivs. Det här kan hon. Deltagarna verkar trivas de med och påstår efteråt att de fick några riktiga aha-upplevelser, samt dessutom lärde sig en hel del och hade kul.

Mitt i kursen är det dags för lunch. Nu kommer pappan och sessan på besök. Bedårar alla. Får lunch och låter sig gullas med (sessan, inte pappan). Sköter sig exemplariskt och gör att utvärderingarna blir ännu bättre.

Efter kursen snuddar mamman vid tanken att låta sessan sköta företagets marknadsföring. Kanske införa bebismystillägg i avtalen. Men stannar sedan vid att i möjligaste mån välja barntåliga uppdragsgivare. Snällingar.

Att slå hål på en dag

Häromdagen köpte mamman och sessan ett hålslag. Sen blev det kväll och dags att lägga sig.

Det var ett rejält hålslag som kunde ta många papper åt gången, precis ett sådant som mamman behövde till de pärmar hon skulle göra i ordning. Det var ett hålslag som hör hemma på kontor, till skillnad från de små fjösiga saker som fanns hemma hos mamman. En av de saker som inträffar när man flyttar hem kontoret är nämligen att allt det där som förut varit självklart inte längre är det. Som att ha ett fungerande hålslag. Det var inte alls speciellt svårt att hitta det. Det fanns i första affären de gick till. Ändå tog det dem hela dagen att planera och genomföra detta inköp. Sessan är mästare på bara-vara; mamman försöker lära sig. När pappan kommer hem från jobbet och frågar vad de gjort idag, ska det vara alldeles naturligt att svara "köpt ett hålslag" eller "ätit potatis" eller "rullat in under soffan". Det behöver inte vara mer!

Vet ni förresten vad ett gediget hålslag kostar?

Samma arbetsgivare i femton år

Inne hos revisorn satt två flickor med blonda hårsvall och blommiga klänningar. Smuttade på kaffet som revisorns sekreterare ställt fram i en termos. Försökte hålla sig allvarliga i den kostymiga miljön. Revisorn lade fram det ena papperet efter det andra för påskrift. Påpekade att flickorna kunde ställa henne vilka frågor som helst, varpå flickorna nickade och försökte se insatta ut. Tills en av dem inte kunde hålla sig längre utan fnissade till och sade som det var, att de inte visste hur man driver företag och att de därför inte rimligen kunde veta vilka frågor de skulle ställa till sin revisor. "Men ändå", sade revisorn, "om ni vill ta banklån eller så..." Det ville inte flickorna.

De hade samlat ihop tillräckligt med pengar för aktiekapitalet - en av dem hade lånat summan av sin lillebrors studielån, den andra fått utdelning på optioner från förra arbetsgivaren. De hade hittat ett namn de kunde stå för, men som PRV senare sade nej till. De hade två stora kunder som bara väntade på att de skulle starta. De skulle bli konsulter med eget företag!

Ute blommade syrén och skränade fickmåsar. Det var alldeles i början av sommaren och Börje hade namnsdag. Precis som idag. Fast för femton år sedan!

Ung, ilsken medarbetare hörs i bakgrunden

Nu har hon gjort det! Ammat sitt barn under affärssamtal, det förut otänkbara. Dessutom var det en trilskande liten sessa som fick mat, och som inte alls gillade att mamman hade fokus på annat. En sessa som till slut skrek i högan sky när mamman försökte trösta och lugna henne samtidigt som den eventuella kunden i andra ändan av telefonlinjen fortsatte sitt prat om kursbehov. Mamman tackade sin lyckliga stjärna för att hon var så rutinerad som företagare att hon inte behöver fundera på upplägg och priser utan med ryggmärgen kunde berätta för den eventuella kunden hur allt skulle gå till. Och den eventuella kunden måste å sin sida varit så van vid små, ledsna barn att hon inte blev stressad av samtalet. Däremot hade hon inte tid att prata någon annan gång än just nu - men kunde snabbt fatta beslut. Två minuter senare var hon inte längre någon eventuell kund; hon var en riktig kund som mamman skulle hålla kurs hos ett par veckor senare.