Samtalsämnen

Vi fick en lördagskväll på stan, jag och sambon. Tillsammans. Utan barn. Drack drinkar i gamla Skatteskrapan, gick på bio (”Once” – se den!), åt middag och promenerade hem genom stan. Det har hänt ungefär... två gånger sedan Sprallin kom till världen. Vi lyckades nästan undvika barnprat, förutom något ”det är Långben på Bolibompa idag, va och ”nu sover hon nog” som undslapp oss.

Däremot fick jag verkligen kämpa för att inte bara prata om vad som händer den närmaste tiden, vad vi ska göra, hur vi ska dela upp tiden så att det ska bli så bra för alla som möjligt. Är det så att vara förälder? Antingen tänker man på sitt barn eller så tänker man på hur man ska planera sin tillvaro? Jag blev lite skrämd av den insikten. Vad hände med här och nu?