Bekräftelsesjukan
Hur gör man för att ens barn inte ska lida av bekräftelsesjuka? För att hon ska bli trygg och stark i sig själv? Modig? Göra saker för sin egen skull, mer än för att någon annan ska tycka att hon är duktig? För har man en gång blivit smittad är det svårt att bli frisk igen.
Jag trodde att jag nog nästan var botad. Till i helgen. Fyrtiofyra år gammal upptäcker jag att jag blir irriterad och på dåligt humör när jag berättar om en storbedrift jag gjort på jobbet i veckan och min pappa inte blir ett uns imponerad. Jag märker hur jag tar till större och större ord och gester för att få honom att förstå hur fantastiskt duktig jag varit, vilken jättegrej det var, att det var jag som räddade hela situationen och att jag gjorde det på ett sätt som drog ner applåder. Men inte. Han ryckte på axlarna och konstaterade att det väl är sånt man får vara beredd på. Varför duger det inte för mig att jag själv är nöjd med min insats? Och vad, vad ska jag göra för att inte smitta min lilltjej med samma sjuka? Förslag, någon?
5 kommentarer:
Jättesvårt det där...
Har tyvärr inget bra svar :(
Jag är nog lite sån också, mitt största problem är nog tyvärr hörs jag så finns jag...
Ja, dessa orden gjorde väl dig kankse inte mycket klokare
Fast... Jag förstår inte problemet. Det är väl självklart att man, både som barn och vuxen, behöver bekräftelse? Det har blivit en sån hype med att betrakta det - högst mänskliga - behovet av bekräftelse och uppskattning som en svaghet.
Idag fick jag höra av en kollega att "Du gör verkligen ett bra jobb med det här, jag är så glad för att du är inblandad i projektet" - och jag fick jordens tunghäfta. När hörde jag nåt sånt sist? Ingen aning, men nog tusan fyllde det en tomhet nånstans. Vi borde vara mer bortskämda med bekräftelse, både som barn och vuxna - inte vänja oss av med ett behov som egentligen är så mänskligt att det borde vara fullständigt självklart.
Fast det är ju bara vad jag tycker förstås... :-)
Jenny, du är helt klart inne på ett intressant spår. Om man får höra från andra att man gör bra saker lite då och då, kanske man inte behöver söka bekräftelsen? För det är ju det som är problemet, när man känner att något man gör inte är riktigt bra förrän andra också säger att det är bra.
Vill passa på att säga att jag till exempel tycker att du resonerar väldigt klokt och jag gillar att läsa det du skriver!
Man kan fortsätta det resonemanget med att börja med sig själv. Om vi är törstande efter bekräftelse, vilket jag anser är mkt mänskligt, så får vi ställa oss frågan: Hur ofta bekräftar JAG nån på jobbet? Hur ofta säger jag t ex till min chef/kollega att vad bra du gjorde det här. Hur ofta ger jag bekräftelse till min man? Barn är en sak. Det tror jag vi är något sånär duktiga på i alla fall medan de är små. Men vad händer sen? Jag tror att om man själv börjar lite smått (inget överdrivet för det är svårt att ta emot) med att ge kommentarer/bekräftelse på nåt någon annan säger eller gör så får vi vänta och se om vi får tillbaka. Jag tror det. Tyvärr har jag ganska lång väg att gå utmed bekräftelsens väg. Långt kvar men har ett stort bekräftelsebehov. Har man börjat med att bekräfta sig själv så är man ju en bra bit på väg, faktiskt. Så låt oss börja idag med att säga till oss själva: Det där gjorde jag bra! Eller gud, vad snygg jag är idag. Jag duger.
Sen säger vi till nån annan (granne, kompis, livkamrat mm) nåt uppmuntrande ord.
Vad säger ni?
Jag säger: Klockis, du är klok som en bok - och snygg därtill ;-)
Och Botilda, det är du med. (ibland)
Skicka en kommentar