Här är en bild på 6 kilo lycklig bebis och här bredvid på 5 kilo ekologisk frukt som Ekolådan leverar till vår dörr varannan vecka. 6+5=11 vilket bara råkar vara det antal kilon jag har för mycket på min kropp nu. Tills vidare gäller strikt godis- och kaffebrödsförbud. Och nu vet ni om det och kan peppa oss.
Firade ni världsbokdagen igår? Det gjorde jag och det blev sannerligen en bokdag. Satt i solen nere vid vattnet och läste Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson medan sessan sussade i sin vagn på förmiddagen. En helt oväntad effekt av att få barn är att jag plötsligt får tid att läsa böcker igen. Så här mycket har jag inte läst sedan de där tågluffarresorna för länge, länge sedan. Underbart!
När jag sen kom hem och sessan fortsatte att sova, slog jag mig ner framför datorn en stund. Av en slump stötte jag då på bokbloggen En annan sida och hoppade därefter raskt vidare till bibblans webbplats för att beställa Kalla det vad fan du vill som bokdjävulen Petra recenserat. Nu ligger En annan sida bland mina favoriter. Jag är för övrigt förälskad i biblioteket – bara att gå in på webbplatsen och reservera böcker och så småningom gå ner till den filial som ligger 200 meter hemifrån och hämta ut dem. Tio kronor vill de ha för besväret och jag sparar massor på att inte köpa allt jag vill läsa (och får en nöjd sambo som redan anser att bokhyllorna är fulla).
På kvällen satt sessan och jag med en av hennes egna böcker - Titta. Hon var djupt fascinerad! Mest av texten och mindre av bebisbilderna, men allra mest av undret att kunna bläddra och få se något nytt. Och sedan bläddra tillbaka igen och se samma sak som förut. Vi hann bara de tre första uppslagen, men dem tittade vi ingående på. Ingen kan väl föreställa sig att lillan ska bli bokmal som sin mor och far – ligga med ficklampa under täcket långt efter släckdags eller njuta av att få ägna en hel dag åt att läsa klart en bra bok?
I världsboksdagsfirandet ingår att ge sin man en bok (och han ger sin kvinna en röd ros, men det är tydligen mindre känt). Sambon verkar väldigt nöjd med sin present, men jag tänker inte avslöja vilken bok han fick.
I dagens tidning står det att Fredrik vill avskaffa arbetsgivaravgifterna för mig och andra tjänsteföretagare. I gengäld förväntas vi anställa. Så fel han har! Jag tänker inte anställa alls, och det beror inte på att det är särskilt dyrt med arbetsgivaravgifter, att blanketterna skulle vara svåra att fylla i, att lagen om anställningstrygghet sägs göra det omöjligt att avskeda eller något annat som politiker får för sig. Det beror på att det är ett helt annat yrke att vara chef än att vara språkvårdare. Och jag vill inte vara chef. Alltså tänker jag fortsätta min tillvaro som soloföretagare med möjlighet att justera både arbetstid och ekonomi efter hur livet ser ut för tillfället. När det är mycket att göra eller när jag känner för det rent allmänt tänker jag också i fortsättningen jobba ihop med andra småföretagare. Så det så...
Jag vet faktiskt inte vad som skulle få mig att anställa. Men jag vet en del som skulle göra det lättare för mig att fortsätta, och kunna visa andra att det går bra att driva företag. Gör det lättare för mig att vara sjukskrivna när jag behöver det, tro på mig i offentliga upphandlingar, låt mig periodisera mina eventuella vinster över flera år. Till exempel.
En solig påskafton på landet. Jag står högst upp på en stege och rensar hängrännorna på stugan. Har fått låna blåbyxor av sambon, för det är mycket tuffare än trådslitna gravidjeans eller mysbyxor som var alternativen, och de passar nästan. Byxknappen är uppknäppt för att inte klämma ihop magen totalt, men det syns inte under fleecetröjan. Händerna har blivit fuktiga genom arbetshandskarna. Det märks att jag slarvade med rännorna förra året, nu har en del av tallbarren förmultnat och i botten av rännorna är det ren jord. Ren och mycket fuktig.
Jag stannar upp i stunden. Njuter. Solen lyser mig i ansiktet. Fyra meter nedanför mig går sambon loss på en massa sly. På farstukvisten sover vår bebis insvept i sitt fårskinn. Jorden i hängrännorna doftar gott. Ibland är det så enkelt.
Två veckor utan internet får konsekvenser. Över tusen olästa meddelanden på ett av mina forum till exempel. Och massor av tidningar att bläddra i i stället för bloggar. I många av tidningarna läser jag om pappor. Pappor som tar hand om sina barn lever längre, basunerar en tidning ut. Undersökningen visar visserligen att det gäller alla föräldrar, men det har tidningen inte tagit fasta på. Jag har varit pappaledig och ger ut en bok om hur det var, berättar en man i en annan tidning. Jaha...
Jag vet att det behövs goda förebilder, så därför blir jag ändå lite glad när jag läser om pappor i senaste Amelia Baby Special. Trots att jag börjar bli trött på att höra hur duktiga pappor som tar hand om sina barn är. Jag vill höra att jag också är duktig! Det är nog så fult så att jag är avundsjuk på minoritetens uppmärksamhet. Kan ingen klappa mig på axeln för att jag bygger upp en god relation till min dotter genom att vara hemma den första tiden? Kan ingen berätta hur mycket jag växer som människa av att vara mammaledig? Kan ingen citera den där undersökningen som ju faktiskt konstaterade att föräldralediga (oavsett kön) lever längre? Jag behöver också bekräftelse!
Eller så har jag bara en grinig dag idag. Jag får väl vänta till mors dag (den 28 maj för den som undrar). Men då förväntar jag mig stående ovationer, eller i alla fall frukost på sängen och att någon skriver en bok om mig.
Tack och lov finns det ett internetkafé i kvarteret. Mamman och sessan är numera stamkunder där. Sessan sitter i mammans knä och mamman tränar på sin pekfingervals. Anledningen är att hemmet saknar internetuppkoppling sedan drygt en vecka tillbaka. Hade hemmet bara varit ett hem hade det möjligen kunnat fungera som internetavvänjning av föräldrar som nästan varje kväll sitter i soffan och surfar med varsin laptop i knät. Men nu är det inte bara ett hem, det är ett kontor också. Och företaget måste åtminstone få fatt i sin e-post en gång om dagen. Mamman har också utvecklat ett beronde av sajterna Familjeliv och Shortcut, liksom av att följa med i flera intressanta bloggar.
I måndags fick vi meddelande om att en tekniker kommer att ta kontakt med oss inom de närmaste dagarna. INOM DE NÄRMASTE DAGARNA! Än har inget hänt…
Mamman och flickan hälsar på hos mammas kontor. Det vill säga där hon jobbade innan hon blev mamma och flyttade hem sin verksamhet. Det är trettiofem personer som arbetar i huset, och alla kommer till fikat för att beundra och begrunda sessan. Ljudnivån är avsevärt lägre än vanligt på grund av besöket påpekar de för varandra. Mamman slås av temposkillnaden. Vad hektiskt de har det! Minns att hon var en av dem som sprang snabbast i trapporna. Nu blir hon förvånad över att de inte har tid att fika längre än en halvtimme.
Nu har våren kommit! Visserligen ligger snön kvar på marken (och fylldes på i helgen), men ett av de säkraste tecknen är ändå här. Converse All Stars. De är den minsta storleken, de är rosa och de har tygsula. De är flickans första skor och hon fick dem i present i fredags.
Nu känner jag för att återuppliva min tradition att köpa ett par nya converser varje vår. Fast mina kanske inte blir knallrosa.
