Rätten att inte gnälla

De ser så snopna ut, de som frågar om förlossningen. Jag svarar sanningsenligt att den gick så bra så, men ser rätt ofta att de förväntar sig de blodiga, smärtsamma detaljerna. Att det hör till att förfasa sig och utbrista i minst ett ”aldrig mer” och ”jag trodde jag skulle dö”. Men så var det ju inte för oss!

De ser också lite snopna ut, de som frågar om hur det är att vara mamma, när jag – fortfarande alldeles sanningsenligt – säger att det är det bästa som hänt mig. Utan att lägga till ett ”Men det är klart att…” Jag säger som det är att lilltjejen är världsbäst och bara säger ifrån när hennes stundtals korkade föräldrar inte fattar att hon behöver äta eller få en ren blöja. Att vi tycker att det är bra att hon gör det. När vi sedan berättar att hon sover hela nätterna blir de nästan provocerade.

Självklart är det också provocerande att jag jobbar redan och har gjort det hela tiden. Att det fungerar att amma och arbeta (dock inte samtidigt), att flickans pappa kan ta hand om henne trots att hon är så liten, att mitt mammahjärta inte går sönder av att inte vara i samma rum som hon hela tiden. Fast det där sista är svårt, det är det faktiskt. Mina uppdrag droppar in med precis lagom hastighet och i lagom mängd. Framförhållningen är bara någon månad – men efter snart femton år som företagare i min bransch vet jag att det är så och att allt alltid löser sig.

Jag har ju inte ens vett att klaga på föräldrapenningen…