Vi fick flera besök i eftermiddags. Små spöken och monster som ville ha godis. Vi var helt oförberedda! Inget godis att dela ut, men sambon fann på råd och länsade fruktfatet. Apelsiner och bananer fick de små med sig från oss, och kanske hörde de ett ”frukt är godis” även om det var uppenbart att de inte höll med om det.
| What Kind of Reader Are You? Your Result: Obsessive-Compulsive Bookworm You're probably in the final stages of a Ph.D. or otherwise finding a way to make your living out of reading. You are one of the literati. Other people's grammatical mistakes make you insane. | |
| Dedicated Reader | |
| Literate Good Citizen | |
| Book Snob | |
| Non-Reader | |
| Fad Reader | |
| What Kind of Reader Are You? Quiz Created on GoToQuiz | |
Vi vaknar tidigt igen. Eller Sprallinen vaknar tidigt och vi stora väcks av henne. Hon ligger i mörkret i sin säng och viskar sagor och berättelser – blundar fortfarande – och sjunger ibland en visa som hon gestikulerar till. Efter ett långt tag tröttnar hon på att vi bara fortsätter sova och så teaterviskar hon ”Får jag komma upp i deras säng?”. Klart hon får. Alltid. Men väl där kommer viskandet så nära att vi faktiskt vaknar på riktigt. Om vi ändå låtsas sova vidare börjar hon busa och hoppa i sängen i stället.
Kan någon påminna mig om vad det var som var så bra med sommartid?
Nästa gång vi åker till stora köp- och biostället måste vi komma ihåg att:
1. ta med oss eget godis om vi ska ha något godis eftersom köerna är kilometerlånga
2. ta med öronproppar – ljudnivån var fullkomligt bedövande både på butiksplanen, i restaurangen och under filmen
3. inte köpa biljetter förrän på eftermiddagen när vi vet om barnet sovit middag eller inte.
Men jag tror inte att vi behöver fundera så mycket, ingen av oss känner för att någonsin åka till ett sånt ställe igen.
Sprallins stora behållning av filmen var Kråkans kommentar när han hjälpte Mamma Mu att klättra i träd, och Mamma Mu berättar om allt hon kan se däruppifrån. ”Och jag ser en korumpa”. Sa Kråkan. Säger Sprallin och skrattar förtjust.
Sprallinen provar på många roller nu. ”Nej mamma, jag är ju lilla Henry” kan hon säga och leka bebis ett tag. Sen blir hon Pippi eller Kungen. Men det är lite konstigt med både Pippi och Kungen (som alltså är Askungen, men det hängde ni väl med på?) och deras morsor. Sprallin tittar intensivt på mig och säger sen
– Mamma, du finns inte!
– Va? Vad menar du? Jag är ju precis här.
– Nä, för jag är Pippi och hon har ingen mamma.
Ska man förklara för en tvååring att Pippis mamma sannolikt är död, eller dra till med ”ängel i himmelen” som Pippi själv säger?
– Mamma, du är dum!
– Men så säger man inte till folk. Vad har jag gjort som du tycker är dumt?
– Jag är Kungen och min mamma är dum!
– Jaha, du är Askungen. Men vet du, hennes mamma är... *tänka tänka ”död”, ”styvmor”, ”begripligt”, ”inte skrämmande” slut på betänketid... Jo, hennes mamma säger dumma saker.
Kanske inte så konstigt att kombinationen med alla saknade eller dumma mammor i sagorna och det faktum att jag varit borta ovanligt mycket de senaste veckorna gör att Sprallin vägrar släppa mig när hon ska sova eller när jag ska lämna henne på dagis. Dags för familjetid!
Förra veckan granskade och bedömde jag studentrapporter. Totalt var det 52 stycken och av dem blev 30 underkända! Eller 31, för en var så illa skriven att vi inte ens tog med den i bedömningen. Hälften av dem hade blivit godkända om de bara läst och följt den mycket utförliga instruktionen. Det känns skrämmande. Och tråkigt.
Tur att studenterna i alla fall går den här kursen och har min kollega som lärare!
För många år sedan hände det att jag och min kollega gick till bokhandeln tillsammans, på arbetstid. Vi köpte flera titlar åt gången, alltid svenskt, alltid poesi och alltid spännande. Sen gick vi hem till kontoret, läste, pratade, begrundade och blev så klart ohyggligt kreativa. Vi rättfärdigade det med att vi behövde input i vårt eget yrkesskrivande och att de små, svenska poeterna behövde någon som köpte deras böcker.
Jag kom att tänka på det i morse när jag läste titeln på en av de böcker som nominerats till Augustpriset i år. ”Men hur små poeter finns det egentligen” av Eva-Stina Byggmästar. Måste man inte bara älska den titeln?!
I kategorin barnböcker är Eva Lindströms ”I skogen” nominerad. Den är härlig!
Läs mer om Augustpriset och de nominerade titlarna. Gå sedan ut och bedriv lite eget litteraturstöd till små, svenska poeter. I riktiga boklådor – för de behöver också om de ska finnas kvar.
Vi lämnar bebisstadiet bakom oss. Sprallin är stor nu och har slutat med napp! Det gick helt smärtfritt och hon är mycket stolt när hon berättar om det för alla som vill lyssna, och några till. Dessutom, vilket är allra viktigast, blev hostan på nätterna något bättre sedan nappen försvann.
Så nu slipper vi glömma nappar och fnissa när farfar från ön frågar efter ”tutten”. Napp heter nämligen ”tutt” på finlandssvenska. Läs och roas:
”Bland alla de ord som kan ställa till förvirring mellan finlandssvenska och sverigesvenska föräldrar intar väl tutt särställningen som det potentiellt mest roande. ”Har ni anatomiskt riktiga tuttar?” lär en förvirrad finlandssvensk pappa på jakt efter nappar ha undrat på apoteket i Sverige, till farmaceutens förfäran.” Mia Sandsjoe, Språkbruk 3/2007
Man kan fortsätta inventeringen av skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska. Att både vinteroverall och snickarbyxor heter ”halare” har jag fattat (men det tog ett tag), nyligen lärde jag mig att spjälsäng heter ”pinnsäng” och det finns fler skillnader. Citatet nedan kommer från den finlandssvenska tidskriften Språkbruk, därför är de sverigesvenska uttrycken fetstilsmarkerade och de finlandssvenska i parentes. Det är nyttigt med perspektiv ibland.
”Allra underst klär sig flickor i trosor (småbyxor) och linne (underskjorta). På överkroppen bär både flickor och pojkar t-tröja eller t-shirt (t-skjorta). Riktigt små bebisar bär sparkbyxor eller sparkdräkt (halare). Flickorna brukar gilla tights på benen, medan pojkarna drar på sig mysbyxor (verrare). Jeans (farmare, farkkur) är populärt bland såväl pojkar som flickor. Mindre barn har ofta hängselbyxor eller snickarbyxor (lapphalare) på sig. Om byxbenen (buntarna) är för långa får man vika eller sy upp dem. Vintertid är det skäl att ta på sig en sweatshirt, dvs. en collegetröja, eller eventuellt en huvtröja eller munkjacka (huppari). En skön hemstickad kofta (knäpptröja) värmer också bra. Som ytterplagg använder mindre barn ofta overall (halare), medan större barn kanske tycker att det är mer praktiskt med jacka (rock) och utebyxor. På fötterna har barnen sportskor (länkare, gummitossor) antingen med kardborrband (tarra) eller snören. Om det är regnigt och vått ute kläs barnen i stövlar och regnkläder (kurakläder) eller regnställ, dvs. galonbyxor, regnrock och galonhandskar. Är vädret varmt och soligt tar barnen gärna på sig en keps eller skärmmössa (lippis), men är det vinter och kallt är det en varmare mössa eller luva (pipo) som gäller. Sommartid badar (simmar) barnen gärna och klär sig då i baddräkt (simdräkt) eller badbyxor (simbyxor).” Anna Maria Gustafsson, Språkbruk 3/2000
Ett stort härligt paket i min brevlåda idag. Min hemliga bokvän från pocket och prassel har skickat mig ett paket fåglar. Boken ”Fågeln som vrider upp världen” fick ange temat. I paketet fanns ett fågelbokmärke, två stora påsar ”fågelfrön” och dessutom god fugde och nötcreme. Hemlisen föreslog att fröna kan användas till matbröd. Bra förslag tycker jag, som med jämna mellanrum glömmer bort att baka. Det som blir så gott.
Tack hemliga bokvännen! Ditt paket gjorde mig glad och nyfiket ivrig att börja läsa.
Jag har helt missat DN:s prosapolis! Nu har den gjort sitt första tillslag och anhållit Paulo Coelho. Coelho anklagas för att vara ”en marängmakare som har lockat otaliga hederliga läsare i fördärvet med sina fluffiga, pompösa och fullständigt tomma så kallade visdomar”.
Är det bra att folk läser, för att det är bra att läsa? Eller ska folk läsa bra saker, när de nu ändå läser? Och vem bestämmer vad som är bra? Jag menar, en del av oss kan roas av prosapolisen, men andra tar illa upp. Ingen har rätt och ingen fel. Utom möjligen Coelho.
Den som vill veta vad som är rätt och fel i språket tillkallar i stället språkpolisen. Hon kan! Och hon ger besked*!
*och eftersom hon nu ändå är språkvetare så pekar hon först med hela handen och berättar hur det är, men avslutar sen med ett ”å andra sidan...”.
Jag vet just inte mycket om Slovenien. Mer än att de har lärare där också och att de får lika mycket betalt som lärare i Sverige. Jag föreställer mig att ekonomin i övrigt är lite annorlunda där, men vet inte; kanske är de också vansinnigt underbetalda?
Sverige ligger på 24 plats (av 32) när OECD listar lärarlöner i olika länder. Själv blev jag för ett par veckor sedan erbjuden 110 kronor i timmen som lärarvikarie. 150 högskolepoäng i ämnet, 15 års erfarenhet av undervisning för vuxna (som det handlade om här också) och ett brinnande engagemang ger en månadslön på 18 480 kronor. ”Plus semesterersättning”, påpekade den som frågade glatt.
---
Nu hittade jag hela listan och fascineras. Det är i Luxemburg man ska vara lärare och absolut inte i Estland. Danska och norska lärare får någorlunda betalt, medan isländska har det ännu värre än svenska.
