En timme tidigare än klockan sex är för tidigt!

Vi vaknar tidigt igen. Eller Sprallinen vaknar tidigt och vi stora väcks av henne. Hon ligger i mörkret i sin säng och viskar sagor och berättelser – blundar fortfarande – och sjunger ibland en visa som hon gestikulerar till. Efter ett långt tag tröttnar hon på att vi bara fortsätter sova och så teaterviskar hon ”Får jag komma upp i deras säng?”. Klart hon får. Alltid. Men väl där kommer viskandet så nära att vi faktiskt vaknar på riktigt. Om vi ändå låtsas sova vidare börjar hon busa och hoppa i sängen i stället.

Kan någon påminna mig om vad det var som var så bra med sommartid?