Lilltjejen tuff i snickarbyxor och vit body. Mamman och pappan (mindre tuffa i mjölkspilld lucktröja, hon, och mysbyxor, han) firar med ett halvt respektive ett helt glas rött vin till middagen och äter goda ostar efteråt. Kelar förälskade med flickan. Somnar framför teven alla tre när klockan är strax efter nio. Tre veckor gammal familj. Oj, vad jag tycker om oss!
Inte nog med att prinsessan är vårt första barn, hon är också första barnbarnet i båda familjerna. Hennes pappas och min fåniga förtjustning är ingenting jämfört med hur fåniga farmor och farfar samt mormor och morfar är. Den dagen vi låter dem alla träffa sessan samtidigt kommer det att gå att skopa upp fånerielycka på burk och sälja för dyra pengar! Vi får nästan bända loss henne ur deras famnar när de håller henne.
På förmiddagen första dagen på BB ringer jag till mormor och morfar för att berätta att det är besökstid mellan 14 och 15 och att de gärna får komma och hälsa på då. De svarade inte hemma, däremot på den mobil som nuförtiden går under benämningen "morfarstelefonen". De var redan på väg! Mormor hade velat komma redan kvällen innan, men blev tillbakahållen av morfar. 
Några dagar senare blev det morfars uppgift att hämta hem oss från BB. Han rusar in på avdelningen med utsträckta armar och frågar/begär "Får jag hålla?!" Klart han får. Sen berättar han för oss hur vacker och perfekt vår dotter är och vi tuppar oss ännu lite mer och kan ju inte annat än hålla med. Med illa dold teatervisning tillägger han "till skillnad från de andra nyfödingarna som ju är fula". Hepp! Ingen distans där heller...
Farmor och farfar kom på besök från ön efter ytterligare några dagar. Stjärnglitter i ögon och flera varma famnar. Pappa Lajm skriver om hur det första mötet med farfar gick till.
Dag 1 - Jag ber utan att tveka om hjälp! Duktiga flickan steg snällt åt sidan när det började handla om någon annan än henne själv, och att be experter om hjälp när det gäller dottern var inget problam alls. (Stor seger)
Dag 2 - Det gick att dra upp de sexiga nätunderbyxorna på magen utan att den ömmade.
Dag 3 - Kunde amma en gång utan att ringa efter hjälp.
Dag 4 - Fick upp även det andra benet i den hårda sjukhussängen utan allt för stora besvär.
Dag 5 - Samtalade längre än 30 sekunder med en annan vuxen person som inte arbetar på sjukhuset eller tillhör den närmaste kretsen av gratulanter. Extrabonus för att samtalet innehöll ord som "kakafoni" och därmed kan klassas som någorlunda intellektuellt. (Ja ja, kakafonin i fråga handlade om att komma ner från BB till allt stök vid sjukhusentrén när man fått för sig att handla något i kiosken. Men ändå.)
Den största segern är så klart prinsessan själv och de nyblivna föräldrarna. Tänk att hon finns!
Totalt utan distans blir man tydligen av att få barn. Vår prinsessa är vackrast i hela världen; alldeles sin egen och fantastiskt underbar.
På BB beundrar vi andra bebisar. Säger att de också är söta - vilket de är, men inte lika söta som vår sessa - och gratulerar föräldrarna. Till en barnmorska säger jag lite lagom politiskt korrekt att det är märkligt hur olika de alla är men ändå så himla söta allihopa. Hon berättar då om en mamma för ett tag sedan. Den här mamman vågade inte ta med sig sitt barn ut ur rummet på BB för barnet var så oerhört vackert. Hon var rädd att de andra föräldrarna skulle bli avundsjuka om de fick se hennes bebis och att de skulle tycka att de egna bebisarna var fula i jämförelse. Så för att skydda de andra stannade hon och bebisen på rummet.
Pratar jag i sömnen?
Klockan 16.18 fredagen den 6 januari föddes vår dotter. 51 cm lång och 3430 g tung. En alldeles fantastisk liten människa!
Sniff blir förvånad när muminpappan berättar att det finns en mamma också. I min värld just nu är det tvärtom - där finns nästan uteslutande mammor.
Att vara gravid är att lösa medlemskap i en klubb jag inte ens kände till tidigare. Det speciella med den här klubben är att så gott som alla medlemmar är kvinnor. I vissa sammanhang är det inte så konstigt – det är ju till exempel kvinnokroppen som behöver träna för att orka med och kvinnans hälsa som mest påverkar bebisen i magen och därför bör hållas under noga uppsikt.
Som blivande mamma är jag medveten om barnet varenda sekund dygnet runt, det är klart att det då upptar mina tankar i en utsträckning jag inte var beredd på. Männen är medvetna om sina blivande barn på helt annat sätt. Kanske kan de till och med glömma bort dem under många timmar på jobbet? I det perspektivet är det kanske inte så konstigt att det nästan bara är kvinnor som aktivt deltar i diskussioner i olika nätverk och på forum av olika slag. Men ändå… Hör ni blivande pappor, var finns ni? Vad känner ni inför föräldraskapet? Vad undrar ni över, är skräckslagna för eller tycker är knäppt?
På webbforumet Familjeliv finns sex olika ämneskategorier. I fem av dem dominerar kvinnor, men i det sjätte – Pappagrupp – kan kvinnor inte skriva några inlägg. Det är den minst aktiva kategorin. Den handlar om saker som vilken kombibil man ska köpa nu när man blir familj, vilket datorspel som är roligast och vad man ska ge sin kvinna i julklapp (där avgjutning av sin egen snopp var ett av förslagen).
Är det underligt då att kvinnor tar det största ansvaret som föräldrar? Det är vi som pratat, frågat, diskuterat allt från graviditetstesternas tillförlitlighet till nattamning av spädbarn. Det är vi som upprättar bra att ha med till BB-listor och tipsar om att sätta in dimrar vid skötplatsen. Det är vi som känner att vi har koll, och som därmed stänger männen ute. Det är väl klart att vi som vet och kan så mycket ska ta det största ansvaret för barnen? Vilken otjänst vi gör oss själva, våra män och framför allt våra barn!
Pappor, varför låter ni oss ha så stort försprång? Varför kommer ni inte in och tar för er? Var med oss! Kom och fika med mammagrupperna, delta i diskussionerna, visa att ni också är nyfikna, rädda och intresserade. Låt oss bli föräldrar tillsammans! De flesta som bloggar om föräldraskap är kvinnor, men det finns pappor också. Här är några av dem jag hittat och uppskattar:
Pappablogg
Hemliga pappan
Lindströms skriverier
"Tänka sig bara! Här har man fått höra om pappor och pappor och pappor och så plötsligt utan någon varning får man veta att det finns en mamma också!" utbrister Sniff i Muminpappans memoarer av Tove Jansson.
I Svenska dagbladets ledare igår hävdar skribenten att Stockholm egentligen inte alls har något problem med trafikträngsel. Alltså är hela idén med trängselskatter befängd. Ledaren avslutas med orden ”En modern stad måste ha plats för den yrkesarbetande mannen med bil”.
Nej, så stod det ju inte. Byt ”mannen” mot ”kvinnan” så blir det rätt. Svenskan berättar att bilen är en frihetsmaskin och att svenska kvinnors ställning i arbetslivet har stärkts i samma takt som bilägandet har blivit mer jämställt. Det är med andra ord kvinnorna, och det faktum att de äger bilar och yrkesarbetar som är skulden till trängselskatten! Om alla kvinnor stannade hemma skulle vägarna lämnas öppna för de bilar som behövs – männens bilar. Är det så de menar?
Jag blir stridslysten när jag läser sånt. Vill kasta mig in i diskussioner om kvoterad föräldrapenning, förskolekrisen i Stockholm och jämställdhet på arbetsmarknaden. Det är stora, utrymmeskrävande frågor som jag för tillfället låter vila.
”Men det är väl naturligt, sade muminmamman förvånad.” Kan man annat än hålla med? Det är väl naturligt att det finns både mammor och pappor och människor som inte är vare sig mamma eller pappa. Det finns människor helt enkelt. Många av dem kör bil. En del av dem kör bil i Stockholm. Och de som gör det är så pass många att de skapar problem för framkomligheten och miljön. Det måste vi åtgärda på något sätt. Själv tror jag på andra medel än trängselskatt, men även det är en annan fråga.
(I nätupplagan av ledaren saknas den stora bilden av en kvinna på huk vid sin bil. Hon skulle uppenbarligen illustrera det kvinnliga bilägandet… men har glömt att hissa upp bilen innan hon angriper hjulet med ett fälgkors. Bildtexten löd som avslutningen av hela texten ”En modern stad måste ha plats för den yrkesarbetande kvinnan med bil”.)
Så här sista veckan före beräknad nedkomst sitter jag hemma och avslutar jobbsaker och pysslar med bebissaker. Det blir en salig blandning (som säkert bara kommer att bli värre) som alldeles nyss när jag stod och strök de nytvättade lakanen till spjälsängen och tar emot ett jobbsamtal på mobilen. Någon ville att företaget skulle sponsra trafikvästar för förskolebarn. Jättebra! Som tack för hjälpen, och pengarna får man förmoda, skulle det sättas upp en färgglad plansch på förskolor i närheten och företaget skulle få diplom. Inte lika jättebra… (men det är, liksom sponsring i allmänhet, en annan diskussion)
Jag berättar för säljaren att hon ringt till ett litet företag vars enda anställda kommer att föda barn om cirka en vecka. Det är inte riktigt aktuellt med sponsring och bidrag då, oavsett hur gott ändamålet är.
– Åh! utbrister försäljaren förtjust. Var ska du föda?
Jag blir ställd för nu blandas världarna ihop ännu mer. Samtalet kommer från Ronneby, handlar om företagssponsring och, tydligen, förlossning.
– Eh… Södersjukhuset.
– Det blir jättebra. Där födde jag min son, de är urgulliga där! Ja, lycka till nu med bebisen. Hon avslutar samtalet kvickt och vänligt och jag ler åt mina båda hopblandade världar. Ibland funkar det ju.
Må 2006 bli ett strålande år. Efter bokstavligt talat sju svåra år, hyser jag viss tillförsikt inför detta som just börjat. Jag ser fram emot:
• att få lära känna filuren som ännu är inneboende i magen
• att få snusa på, pussa på, hålla om och kramas med Liten
• allt som har med Liten att göra
• att få kyssas ännu mer med han som ska bli pappa
• att orka gå på långa, raska promenader
• att äta gravlax, ostron och dricka champagne
• att ha byxor som inte halkar av runda magen och få på mig snygga skor igen
• att få dansa mycket mer!
Oss alla önskar jag många bubbliga ögonblick. Att de kommer och att vi har förmågan att uppfatta dem!
"Arbete eller fritid - i vilket fall och var som helst hoppar det plötsligt och oväntat upp ett enkelt och lättsamt ögonblick och sprider ut sig som champagnebubblor när och där man minst anar det." skriver Bodil Malmsten.
