Rensa och renodla

Det här är sköra tider. Jag tål ingenting, inga krav. Börjar gråta över en enkel fråga ställd över e-posten. Blir stressad av högarna som aldrig tycks bli mindre. Befarar ständigt det värsta när posten kommer (riktigt vad ”det värsta” skulle vara är dock oklart).

Jag kan ta ett exempel. I förra veckan fick jag brev från Energimyndigheten. ”Jävlar!” var min första tanke. ”Nu har de kommit på att allt blivit fel med elen i stugan och att jag ska efterdebiteras med tiotusentals kronor.” Jag är allvarlig, precis så tänkte jag. Att brevet var adresserat till företaget tänkte jag inte närmare på. Förrän jag öppnade det och började läsa. Det var ett besked om att de vill teckna ramavtal med mig. Alltså något väldigt bra!

Nu rensar jag undan måsten. Åtaganden jag tyckt om och sånt jag velat göra. Jag orkar inte. Vill inte ständigt ha dessa åtaganden hängande över mig. Därför anmäler jag mig inte till Pocket och prassels nya omgång, och inte till någon sy- eller stickhemlis. Jag förlänger inte styrelseuppdrag och hoppar av träningen som jag inte ens hunnit börja på. Alla nyhetsbrev som dimper ner i min inkorg avbokar jag, utom dem som verkligen tillför något. Så lite som möjligt ska få stjäla min energi.

Facebook får bli till Bolibompa, som mest. MSN slår jag knappt ens på längre. Jag är inte redo att sluta blogga och bloggsurfa, men det kanske behöver gå dithän. Frid, är vad jag behöver, ro att koncentrera mig. För det är sköra tider, och mitt företag behöver mig mer än någonsin tidigare.

Säsongsarbete?

Jag tror att det skulle gå att livnära sig som dörrknackare den här tiden på året. Speciellt i barntäta områden som det vi bor i där många är hemma med egna och/eller barnens rinnande näsor. Tänk bara om någon skulle ringa på och erbjuda en ny storpack pappersnäsdukar, några hembakade bullar och en glossig tidning. Kanske ta upp beställning på Alvedon och näsdroppar som levererades någon timme senare? Visst skulle man köpa!

7 gram koldioxid

Varje gång du googlar släpper du ut 7 gram koldioxid! Lika mycket som när du kokar en kopp te. Jag har inte ens tänkt på det tidigare, men det är klart att energin för Googles servrar kommer någonstans ifrån den med. I nättidningen Realtid kan man läsa mer. Någon som känner till ett grönare alternativ?

Mer om förskolan

Anledningen till att Sprallinen fick vara på storbarn igår var ju att hennes egen avdelning var stängd (och att hon själv ville så klart, annars hade hon ju fått vara på den andra småbarnsavdelningen). Jag tyckte lite synd om hennes kompis M som skulle få börja på storbarn tillsammans med henne, för hon var hemma igår och fick alltså inte vara med om allt det roliga på storbarn.

Nu vet jag varför. Förskolan hade ringt runt till alla föräldralediga och bett dem hålla sina större barn hemma. Så spar man pengar på vikarier. Jag är inte säker på att jag tycker att det är rätt.

Inskolning, schminskolning

Min tur att hämta. På Sprallins avdelning är det mörkt och öde. På den andra småbarnsavdelningen finns ingen Sprallin, men en pedagog som inleder ”ja... jag vet inte hur jag ska säga det här...” *dramatisk paus, alla håller andan* ”... Sprallinen har inte varit med oss idag, hon har varit på storbarnsavdelningen. Hela dagen!”

Det visar sig att så många varit sjuka på Sprallinens avdelning att den stängde. På storbarnsavdelningen frågade de om hon ville vara med dem ute på gården. Det ville hon. När de skulle gå in frågade de om hon ville följa med in till deras samling. Det vill hon. Sen undrade de om hon ville äta lunch med dem, vila med dem, fortsätta leka med dem. När jag kom satt hon med en femåring och ritade. Lycklig! Dansade igenom avdelningen för att visa mig hur kul det var. Personalen strålade och berömde. Inskolningen skulle ju börja först nästa vecka, men nu får hon välja själv om hon vill gå till storbarn i morgon och vara där så länge hon vill. Egen hylla hade de redan hunnit göra också!

Jag kapitulerar. Tror att det kommer att bli jättebra. Men kommer att fortsätta arbeta för mindre grupper och mer genusmedvetenhet och längta efter att de fina vännerna från småbarn kommer efter.

Rensa i röran

Det är ju populärt med utmaningar i bloggvärlden. Nyss hittade jag en hos Ulrika Gabriel som jag tänker haka på. Kanske ni också? Det handlar om att rensa. I rörorna – och sådana har jag gott om.

Jag försökte mig på en alldeles egen utmaning i helgen. En garderob var skulle vi ta och den som rensade ut flest saker skulle vinna. Vi var inte så duktiga... Jag rensade två hyllplan (och lät två tröjor gå vidare till Stadsmissionen) och sambon inte något alls. Utmaningen här har bättre förutsättningar att lyckas. Här är Ulrikas instruktioner:

1. ”Vi bestämmer oss för ett ställe (skåp/garderob/hyllplan/rum/hörn/pennskrin etc.) per vecka som vi vill rensa.
2. Jag skapar ett inlägg/vecka här på min blogg där alla rensare skriver in veckan mission. När ni är färdigrensade skriver ni en kommentar om det.
3. Lägg sedan ut "bildbevis" på din blogg. Hur det ska se ut bestämmer du. Det kan vara före - efter bilder, slutresultat eller det utrensade skräpet. It's up to you. Var gärna kreativ!
4. Då vi alla måste hjälpas åt att ta hand om vår miljö hoppas jag att vi alla gör allt vi kan för att sopsortera det vi vill göra oss av med.
5. Recycling är kanon! Har du fina saker som du vill göra dig av med; kläder, böcker, inredningsprylar etc. kan du gärna lägga ut det på din blogg. Sälj, byt, skänk. Det är upp till var och en.”

Finns jag?

Ibland drabbas jag av existentiell ångest. Som nyss då en journalist som intervjuat mig frågade efter bilder av mig. Det finns inga! Inte en enda någorlunda modern bild av bara mig. Tusen bilder av Sprallin. Tjugofem av mig och Sprallinen tillsammans därvi pussas, busar, mumsar på bullar, badar... ja allt sånt man gör med små barn. Men inga på bara mig. Journalisten fick nöja sig med en konsultbild från 2001 och en resebild från 2005. Fast å andra sidan var jag snyggare då, så det kanske inte gjorde nåt?

För att vara bättre förberedd nästa gång har jag i alla fall pratat med min fotograferande kompis om några proträttbilder. Vi tar dem säkert vilken dag som helst...

Tre år!

Finaste Sprallinen på treårsdagen. Nu är hon lika stor som Folke, minsann, och dessutom så stor att hon får se läskiga filmer. Säger hon själv i alla fall (flera gånger om dagen). Innan vi gick till förskolan i morse konstaterade hon också att hon nu var så stor att hon skulle gå på storbarnsavdelningen. Och när jag hämtade i eftermiddags tog mig fröken avsides och sade att ett par barn kommer att flytta från en av storbarnsavdelningarna och att de tyckte att Sprallin och hennes bästis skulle flytta dit. Svårt att hålla emot tårarna då, av flera skäl.

Jag vill ju inte att mitt lilla barn ska behöva brottas med 20 andra barn om 3 personal. Jag vill inte att hon ska vallas in i det rosa flickfack som verkar vara standard på alla storbarnsavdelningar. Jag vill inte att hon ska skiljas från den fina lilla gruppen vänner de är på småbarnsavdelningen. Men hur mycket jag än vill att hon ska vara min lilla bebis, så vill jag ju också att hon ska få nya utmaningar och lite mer stimulans. För i ärlighetens namn har hon börjat tycka att det är lite tråkigt på dagis nu. Och kompisarna kommer ju efter så fort det bara finns platser. Här där vi bor är trycket hårt på förskolorna, det föds hur många barn som helst och de flesta ska ju få plats på förskolan. Men ändå, det är tre personal på 21 barn och på gården springer killarna omkring med grenar och skriker ”pang” och flickorna har rosa klännigar och drar på dockvagnar eller gullar med bebisarna på småbarnsavdelningarna.

Förra året

Jag hade två föresatser förra året. Jag skulle inte köpa svarta kläder och jag skulle stava vissa ord mer modernt.

Det gick sådär. Några svarta kläder har jag i och för sig inte köpt, men knappt några färgglada heller. Och förresten blev det ju en svart klänning från Orkan Lia de sista dagarna i december.

Nygamla skrivsättet ”mej, dej och sej” blev helt nerröstade av alla i min omgivning. Tills vidare återgår jag till de traditionella ”mig, dig och sig”. Man ska nämligen leva som man lär ibland, och förstå att folk kan tappa fokus från läsningen om de stöter på något i stavningen de inte gillar.

För 2009 gäller att det ska bli ett roligare år. Vill ni hjälpa mig med det?