Inskolning, schminskolning

Min tur att hämta. På Sprallins avdelning är det mörkt och öde. På den andra småbarnsavdelningen finns ingen Sprallin, men en pedagog som inleder ”ja... jag vet inte hur jag ska säga det här...” *dramatisk paus, alla håller andan* ”... Sprallinen har inte varit med oss idag, hon har varit på storbarnsavdelningen. Hela dagen!”

Det visar sig att så många varit sjuka på Sprallinens avdelning att den stängde. På storbarnsavdelningen frågade de om hon ville vara med dem ute på gården. Det ville hon. När de skulle gå in frågade de om hon ville följa med in till deras samling. Det vill hon. Sen undrade de om hon ville äta lunch med dem, vila med dem, fortsätta leka med dem. När jag kom satt hon med en femåring och ritade. Lycklig! Dansade igenom avdelningen för att visa mig hur kul det var. Personalen strålade och berömde. Inskolningen skulle ju börja först nästa vecka, men nu får hon välja själv om hon vill gå till storbarn i morgon och vara där så länge hon vill. Egen hylla hade de redan hunnit göra också!

Jag kapitulerar. Tror att det kommer att bli jättebra. Men kommer att fortsätta arbeta för mindre grupper och mer genusmedvetenhet och längta efter att de fina vännerna från småbarn kommer efter.