Tre år!
Finaste Sprallinen på treårsdagen. Nu är hon lika stor som Folke, minsann, och dessutom så stor att hon får se läskiga filmer. Säger hon själv i alla fall (flera gånger om dagen). Innan vi gick till förskolan i morse konstaterade hon också att hon nu var så stor att hon skulle gå på storbarnsavdelningen. Och när jag hämtade i eftermiddags tog mig fröken avsides och sade att ett par barn kommer att flytta från en av storbarnsavdelningarna och att de tyckte att Sprallin och hennes bästis skulle flytta dit. Svårt att hålla emot tårarna då, av flera skäl.
Jag vill ju inte att mitt lilla barn ska behöva brottas med 20 andra barn om 3 personal. Jag vill inte att hon ska vallas in i det rosa flickfack som verkar vara standard på alla storbarnsavdelningar. Jag vill inte att hon ska skiljas från den fina lilla gruppen vänner de är på småbarnsavdelningen. Men hur mycket jag än vill att hon ska vara min lilla bebis, så vill jag ju också att hon ska få nya utmaningar och lite mer stimulans. För i ärlighetens namn har hon börjat tycka att det är lite tråkigt på dagis nu. Och kompisarna kommer ju efter så fort det bara finns platser. Här där vi bor är trycket hårt på förskolorna, det föds hur många barn som helst och de flesta ska ju få plats på förskolan. Men ändå, det är tre personal på 21 barn och på gården springer killarna omkring med grenar och skriker ”pang” och flickorna har rosa klännigar och drar på dockvagnar eller gullar med bebisarna på småbarnsavdelningarna.
5 kommentarer:
Grattis Sprallin!
Jag har full förståelse för dina känslor ang den stora avdelningen. P börjar skolan till hösten vilket är superläskigt eller vad man ska kalla det, där har de ju nästan ingen personal alls och han har ett ganska stort behov av att bli sedd av vuxna...
Grattis till stora tjejen. Ja, vad säger man om storbarnsavdelningen - hur svårt som helst. Men förr eller senaste kommer hon ju upp dit ändå och det låter inte som om du tror på någon större förändring på förskolan, så kanske är det bara att lite på förskolepersonalen och låta henne flytta upp. Precis som du skriver kanske det ändå ger större utmaningar. Det enda verkliga alternativet är ju annars att byta förskola och det kanske är lite väl drastiskt, eller?
Tack för grattis.
Carolina, det är lite läskigt med förändringar som känns som separationer. Men det är ju del i processen.
Kajsa, nej byta förskola är det inte tal om. Jag bytte själv personal och lekis sju gånger innan jag började skolan och det är verkligen något jag inte önskar någon (alltså, det var inget konstigt utan ”blev bara så” med barnflickor som slutade och lekisar som stängde)! Visst, barn anpassar sig, men det påverkar hur man blir. Kan man behålla sina vänner så ska man! Vi får intervjua personalen på nya avdelningen ordentligt, så kanske oron lägger sig.
Fina sprallin! Det var roligt att äntligen lyckas vara med och gratta!
Ja, visst känns storbarnsavdelningar skräckinjagande! Minns fortfarande när lilla M bytte och hamnade med en massa femåriga killar som stod i hallen och mätte vem som hade längst snopp (I kid you not). Fröknarna hade liksom gett upp.
Kanske inte så dumt ändå med lilla A:s dagis fixering vid att hålla ihop årskullarna, även om det ledde till jättelika barngrupper. Hon har en betydligt mer avspänd inställning till killar i alla fall.
Trötta. Det är precis så personalen känns, trötta och oinspirerade. Uppgivna. Men. Jag ska inte döma på förhand, jag har ju bara träffat dem ute på gården (där de står i klunga en bit bort från barnen och inte hälsar på småbarnens föräldrar) och inte pratat med dem.
Sprallin själv är taggad och vill börja omgående!
Skicka en kommentar