Året som snart är över suger. Jag tänker inte bittra och blicka tillbaka, bara konstatera att det fanns ljuspunkter. Också. Till dem hör framför allt goda vänner som visar att de bryr sig om och filurens dansrepetitioner i magen. Tack mina gamla och nya vänner, i verkliga livet och här på nätet! Vet att jag uppskattar er enormt.
Sedan en tid tillbaka mäter jag mycket i betalda föräldrapenningsdagar. Ska jag boka biljetter till den där föreställningen på Dansens hus - njae, det kostar en dags föräldrapenning. Ska vi köpa en fåtölj till vardagsrummet? Hm... Det blir nästan en vecka hemma med pyret. Och när jag räknar om hyran för mitt kontor inne i stan, inser jag att en månadshyra där motsvarar ytterligare en vecka hemma. Alltså laddar vi inte med riktigt så mycket kultur som jag trott, gäster hemma får sitta på pinnstolar och jag flyttar temporärt hem kontoret.
Det sista svider lite i företagarsjälen. Har man kontoret hemma, har man liksom inte något riktigt företag. Man blir källarskuttare, en sån som konkurrerar med pris och inte med kompetens. Jo, jag vet, allt det där sitter i mitt huvud och ingen annanstans. Så jag kämpar med att inte tycka att äpplet jag biter i är surt, och ordnar med arbetsplats, möbelförvaring, adressändring och telefonabonnemang. Samt hittar till internetkaféet i närheten av bostaden. Där kan man sitta och jobba i flera timmar för 69 kronor i månaden. 69 kronor är en tiondels föräldrapenningdag före skatt.
Uppföljning: Det gick alldeles utmärkt att klä granen och slå in paketen på juldagsmorgonen. Det var urskönt att äta långfrukost framför tecknad film på teve - som jullovsmorgon, ni minns. Härligt att komma hem efter liten promenad och annat fixande på eftermiddagen, äta sillbord och sedan ha julklappsöppning. Titta lite på en dvd som en av oss fick i present. Ha massor av värme och ömhet. Jag tror att jag har förmåga att göra saker mer komplicerade än vad de är ibland - det var ju plättlätt att välja bort stressen!
Till er alla en lugn, skön, varm, glädjefylld fortsättning på julen. Helt utan stress!
Tog stora magen på julshopping igår – dagen före julafton. Kanske inte så smart, men faktiskt välbehövligt. Det var nödvändigt för mig att gå där och trängas med en massa människor, brottas med stora kassar och stå i köer. Jag behövde tydligen bli utmattad, få ont i ryggen, känna mer av fogar och sammandragningar än tidigare och sitta på ett sunkigt men någorlunda lugnt café till alldeles för sen lunch. Jag behövde det för att till slut inse att det inte behövdes. För att fatta att det blir jul ändå, och att det blir bra.
När jag äntligen förstått det åkte jag till det lilla centrumet nära hemmet. Fikade med han som ska bli pappa, köpte julgran, promenerade långsamt, långsamt hemåt och slocknade sedan på sängen ett par timmar. Nu står granen på balkongen för det verkar inte bättre än att julgransfoten kommit bort i flytten. Det ligger dammtussar i hörnen, för ingen av oss prioriterade att dammsuga i går kväll. Det mesta av julpyntet ligger kvar i kartongen som ska ner igen. Paketen, de få, är ännu inte inslagna eller rimmade på. Och ingen skinka har vi. Men det blir jul ändå. En god sådan!
I magen tränar hattifnatten på dans kring granen. Verkar vara poppis med små grodorna!
Jag har berättat om det förr, men det här att vara gravid och företagare blir lite lustigt ibland. Här kommer ytterligare en dialog mellan en uppdragsgivare och mig:
– Hej, det här är ett tråkigt samtal, inleder kunden.
– Hej du, svarar jag och sätter fart på hjärnan för att förstå vad han kan ha för tråkigt ärende.
– Jo, jag tänkte nämligen fråga om du kan jobba i mellandagarna.
Jag förklarar att jag tyvärr inte har möjlighet till det, och han svarar att det låter klokt ur ett privat och personligt perspektiv.
– Men om problemet kvarstår efter nyår, hur ser det ut för dig i början av januari?
– Tja, jag ska bli mamma då, så jag räknar inte med att arbeta alls då.
– Jaha...
Samtalet bryts eftersom mobilmottagningen på kontoret är usel. Han ringer upp igen:
– Ja men då kanske vi hörs i början av januari, om vi inte får tag på någon annan som kan hjälpa oss. Och lycka till med allt som väntar!
Vi har haft besök från ön i helgen. Vännerna tog med sig stora bilen lastad med barnvagn, spjälsäng, babysitter och en hel låda full med tillbehör och nyttigheter. Plus en hel del choklad till blivande mamman. Vännerna har fyra barn och inser att det inte kommer att bli fler nu (men vad vet man?). De är enormt avundsjuka på både min mage och vår lilla filur, och väldigt omtänksamma.
Fast visste jag inte bättre, skulle jag nog ta illa upp när de åkte iväg med hälsningen:
– Ät nu mycket choklad och paja magen!
---
Svenska Akademiens ordbok berättar:
"ETYMOLOGI: [av fin. paijata, smeka, klema, sammanhörande med paija, leksak, omtyckt sak, estn. pai, snäll, rar, ss. sbst.: smekning, leksak] (i Finl., vard., i sht i barnkammarspråk) smeka (ngn l. ngt); äv. i förbindelsen paja om (ngn), (grundligt l. livligt) smeka (ngn)"
Vi har världens bästa föräldraförsäkring i det här landet. Vi har också världens bästa mödravård och världens bästa förlossningsstatistik. Vi är däremot inte alls världsbäst på jämställdhet. Svenska pappor tar ut i genomsnitt 81 dagar av sina 240 möjliga. Resten skriver de över på mammorna. Förklaringarna är många, här några citat från ett av de diskussionsforum jag deltar i:
"Min man är faktiskt hög chef på sitt företag och det skulle gå omkull om han var hemma med barnet"
"Min man är arbetslös och får bara lägsta föräldrapenningen, det klarar vi oss inte på"
"Min man tjänar 10 000 kronor mer i månaden än jag, så det går ju inte"
"Min man pluggar och det funkar ju inte att göra om man är föräldraledig samtidigt"
Och så kommentaren som fladdrar som ett rött skynke framför mina ögon:
"Min man är företagare och då kan man faktiskt inte vara borta från verksamheten bara för att man fått barn"
Nehej. Det är med andra ord kört från början för mig och min samvaro med liten. Lika bra att skriva över alla dagar direkt på han som ska bli pappa*. För jag är ju företagare och då kan jag ju inte vara borta från verksamheten. Ju. I alla fall inte "bara" för att jag får ett barn.
Förresten så kan jag nog skapa en god relation till barnet ändå - jag gör bara som alla de pappor som inte kan vara hemma. Jag leker och gosar med barnet när jag kommer hem från jobbet på kvällarna och under helgerna. Det blir säkert jättebra. Not!
* Förresten är det inte möjligt för mig att skriva över några dagar alls till han som ska bli pappa. Socialkontoret i vår stadsdel godkänner honom nämligen inte som pappa förrän barnet är fött, och det är just det godkännandet som Försäkringskassan måste ha innan den kan beräkna hans föräldrapenning. Men det är en annan historia som också kommer att berättas. Dock inte idag.
Om man nu har en bebis i magen som uppenbarligen gillar pepparkakor, hur smart är det då att stoppa i sig just pepparkakor när man vaknar mitt i natten och bara måste gå upp en stund? Det tränades inte på att skrida långsamt i luciatåg efter det, det tränades kickboxning i en timme...
Vi bakade pepparkakor i helgen. Ivrig att hitta ett Riktigt Bra Recept på pepparkakor provade jag i år att göra deg från Fina Bageriets kokbok. Degen blev försvinnande god! Bokstavligt talat försvinnande, eftersom den skulle vila i kylen i minst en vecka innan den kunde bakas ut. God deg i kylen försvinner...
Problemet med degen var bara att den var helt oelastisk. Gick knappt att kavla utan att den sprack och gick ännu sämre att stansa ut figurer i. Tre gubbar och lika många gummor orkade vi med innan vi gick över till enklare och större kakmått. Det blev 17 hjärtan innan vi helt gav upp och tog till det gamla osthyvelknepet. Ni vet, forma degen till en rulle, kyl över natten och hyvla sedan pepparkakorna. De blev inte vackra, men väldigt goda. Av detta kan man möjligen lära att skönhet inte har med utseende att göra. Eller att det går bra att inte vara perfekt. Eller helt enkelt bara att Fina Bageriets kokbok innehåller ett recept på urgod pepparkaksdeg som inte går att baka ut.
---
Filuren sparkar förnöjt över såväl pepparkaka som deg. Mamma får fina blåmärken på insidan...
För länge sedan bodde jag i en annan del av världen. Den sista vintern där regnade det 91 dagar i sträck. Himmelen var konstant grå. Energinivåerna låg vid fotknölarna utan att vi anande att det var ljusbrist det handlade om. Efter den sessionen har jag blivit mer uppmärksam på hur ljusberoende jag är. Hemflyttad från utlandet lös solen över januarisverige, februarisverige och marssverige så gott som varje dag. Kallt, snöigt och vackert. Blekblå himmel. Och jag överlevde, trots det stora svarta hål jag bar med mig från den där andra delen av världen.
Sedan dess är det ljus som gäller. Inga rullgardiner, persienner eller tjocka tygsjok för fönstren. Gärna stora fönster i söderläge. Alltid tända lampor eller massor av levande ljus (hm... måste skaffa fler lampor hem, det är för mörkt där så här års). Ljusa färger i rummen när jag får bestämma själv.
Idag påmindes jag om det goda ljuset igen. Åt fikafrukost på ett ljuscafé här i stan med en god vän. Och omedelbart jag kom in i det helt vita rummet, med en vit rock över mina vanliga kläder, sköljdes tröttheten bort. Det var som att bada i friskt vatten, ligga och flyta på rygg med hela himmelen ovanför. Alldeles avslappnad. Pigg fortfarande flera timmar efteråt.
Så nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp (jo, tomten, jag har varit en snäll flicka i år). Antingen en ljuslampa eller ett klippkort på det där caféet. Eller varför välja - både och går väldigt bra! Och så önskar jag mig att hattifnatten i magen är en cafésinnad filur som följer med sin mamma till halvmysko ställen som ljuscaféer. Barn är välkomna fram till dess de lärt sig krypa. Men när den dagen kommer, finns det riktigt solsken att krypa omkring i. Det är säkert ännu bättre.
Jag har dansat i helgen! Valsat, buggat och snurrat runt i både två- och fyrtakt. De andra gästerna på kalaset blev imponerade av att niomånadersmagen (magen igen!) orkade dansa så mycket. Men den som var mest imponerad var nog jag själv. Fast när han som ska bli pappa började prata om Mamma Mu, blev jag svart i synen. Okej att magen är stor och klänningen var brun, men ändå... Nu var det visst en helt annan del av Mamma Mu han syftade på, nämligen balettskofötterna i "Mina fina fötter dansar". (Men jag är fortfarande inte övertygad om att det var en komplimang.)
Det kan jag dock säga, att inte var det mina fina fötter som dansade. Det är någon som bytt ut mina starka, smala fötter med höga vrister till de här bumlingarna. Samma person måste ha passat på att ta bort fotknölarna, för de finns inte längre kvar. Det är förresten inte heller mina lår - inte så gropiga och så tjocka. Rumpan är konstigare och större än någonsin. Det är inte mina händer som domnar så fort jag lutar hakan i dem. Hakan förresten... den känner jag inte heller igen. Rätt mycket av min kropp känner jag inte igen som min. Så nu undrar jag, får man tillbaka naveln sen? Och de smala pianofingrarna? Vad händer med alla prickar som slagit ut på kroppen? Är det nån som kommer och hämtar dem när bebisen är född? Eller ska man lämna in dem någonstans? Jag behöver instruktioner!
Bakom min mage har jag världens gömställe. Det är säkert! Magen är stor och syns, bakom den reduceras jag till magbärare. Det är till magen kommentarer riktas, det är magen folk tittar på (undantaget naturligtvis alla som sitter ner på bussar och tunnelbanor, för de ser ingenting), det är magen de klappar på.
– Är du säker på att det bara är en? frågar de och klappar mig på magen.
– Åh, vad mysigt det är med magen.
– Hur stor ska du bli egentligen, undrar en som för en månad sedan påpekade att jag hade en sån liten och fin mage.
De talar med magen, talar med varandra om magen, talar med han som ska bli pappa om magen:
– Är det din tjockis?
Det är magen som går på fest och magen som kräver choklad. Magen som ibland har snygga kläder. Magen som de frågar om när de pratar med mig i telefon. Ibland är det faktiskt rätt skönt att gömma sig bakom magen – låta den vara huvudperson. Andra gånger är det frustrerande. Jag må vara väldigt intresserad av graviditeter, barn och familjeliv just nu, med det förekommer att jag vill diskutera senaste nytt om samhällets cancersvulstrar, Stockholms biltullar eller den där filmen vi såg i helgen också.
Kan bara ana hur det blir när magen blivit mer normal och det i stället finns en alldeles egen liten person. Troligen är bebisar och barn ännu bättre gömställen än magar.
Profylaktisk andning är bra i alla möjliga sammanhang. Jag kommer på mig själv med att säga att vi inte tränar något hemma, men i själva verket tränar jag hela tiden. I de självklara situationerna som att ta sig uppför den numera väldigt långa backen till hemmet, att bära tunga matkassar, att få stå i bussar och tunnelbanor. Men jag märker att jag har nytta av det även i jobbet.
Som företagare förväntas jag svara "Jajamensan, det där grejar jag, skicka över det bara" så fort uppdragsgivare vill anlita mig. Och så har jag gjort i rätt många år nu. Jag har varit svensk mästare i att slå knut på mig själv och se till att möta även de mest bekymmersamma leveransförväntningarna. Och jag har älskat det! Nu går det inte längre. I januari kommer det en liten filur och innan dess tänker jag vara ledig i flera veckor. Inte för min egen skull så mycket som för filurens. Så nu kör jag dubbelträning på jobbet - både att tacka nej och att andas när smärtan över att tacka nej blir för stor.
– Hej Botilda, det är Arvid på Företaget. Du, vi har en sak som vi vill att du tittar på. Det är väl okej?!
– Hallå Arvid. Njae..
– Ja, i vanlig ordning skulle det ju vara gjort för länge sedan, men du vet... vår organisation är lite trög... fortsätter Arvid utan att höra min tvekan. Sen beskriver han ett projekt som låter urkul och jättespännande och som dessutom skulle vara rätt lönsamt. Det är då det gör ont.
In genom näsan, ut genom munnen.
In genom näsan, ut genom munnen.
In genom näsan, ut genom munnen.
– Jag är ledsen Arvid, men jag kan dessvärre inte hjälpa dig. Jag är fullbokad fram till jul (vilket ju är alldeles sant, även om det inte är hela sanningen) och du vill säkert ha det klart långt innan dess.
– Oj då!
Tystnad.
– Men jag har en kollega som jag tror skulle ha möjlighet... säger jag sen och då gör det lite mindre ont. Att hjälpa både en kund och en kollega som haft lite för få uppdrag under hösten är inte så dumt. Dessutom väldigt profylaktiskt.
Jag ligger i hårdträning. På att säga nej, på att dra ner på tempot, på att ta det som det är utan att bli frustrerad över att det inte är på något annat sätt. På att tycka att det är okej att tillbringa massor av timmar på soffan framför teven och på att gå och lägga mig flera timmar före normal läggdags.
Jag försöker verkligen låta bli att vara hysteriskt överambitiös. Därför blir jag så himla glad när jag ser att Heliotropen börjat med lucköppning i sin blogg. Hon gör det så bra att jag med en gång lägger ner mina planer på att göra Botildas egna adventskalender. Hurra!
Seså, skynda iväg nu och öppna första Heliotropluckan!
Det är hemskt omodernt att ge sin sittplats på bussar och tunnelbanor till gravida! Lika omodernt som det var för många år sedan att resa sig för den som hoppade på kryckor i flera månader.
Och jag blir plötsligt min gammelmormor, krutgumman som klarade allt - bland annat att uppfostra och försörja åtta ungar på egen hand. Inte skulle hon ens tänka tanken att sätta sig ner på bussen?
Och jag blir plötsligt min mormor, som inte vill vara till besvär och som med tacksamhet konstaterar att det i alla fall finns ståplats nära ett handtag att hålla sig i.
Och jag blir plötsligt min mamma, som finner sig i orättvisor för attt "det är så". För att någon bestämt att det ska vara så. För att om det inte finns någonstans att sitta så är hon nog inte värd någon sittplats. Varför klarar jag inte av att jaga bort alla gummor och bli mig själv igen? Hur svårt kan det vara att be om att få sitta ner?
Fast gammelmormor Jullan vill jag behålla lite av. Hon var häftig.
Läs också Stå där då på Lindströms skriverier.
Vi jobbar med målbilder på profylaxkursen. ”Andas som om du måste hålla en pingisboll i luften när det känns för jävligt” föreslår en av kursdeltagarna. ”Plocka kulor och lägg i en påse” guidar han som ska bli pappa. ”Tänk på en pion i knoppning som långsamt slår ut i blom” säger den mycket engagerade kursledaren. ”Dyk ner i en pool.” ”Simma ner till botten av havet och hämta upp saker.” ”Plocka stationer under en orientering.”
Jag blir stressad av att försöka hitta rätt bilder. Ska jag blåsa på en fjäder eller bestiga ett berg? Visst kan jag hoppa ner i det vackra azurblå vattnet, men inte hämtar jag upp något från botten där inte. Jag simmar omkring i det fantastiska viktlösa tillståndet som vattnet ger. Ingen regulator för andningen, inga fenor och ingen mask – jag bara simmar. Följer efter en sköldpadda en lång bit, anar rockor, skymtar en revhaj. Men mest är jag bara i mig själv. Lugn. Utan bilder. Förmodligen gör jag rätt ändå, för de får nästan väcka mig efteråt. Han som ska bli pappa har ont i handen efter att ha nupit mig hårt. Jag andas. Kan det. In genom näsan, ut genom munnen.
I januari ska barnet komma. Vår bebis, filur, hattifnatt. Vårt eget yrväder.
