Grattis alla pristagare!

Sprallinen undrar varför superskurken Fru Gjerta är i tidningen så mycket. 

[Bilden visar ickeskurken fru Herta. Som i nobelpristagaren i litteratur 2009 Hertha Müller, om någon inte skulle se det.]

Lyft blicken från höstmörkret

– Idag är det höstdagjämning, konstaterade vi vid frukostbordet.
– Vaddå? undrade Sprallinen och vi förklarade att just idag är det ljust lika länge som det är mörkt.
– Sen blir det bara mörkare och mörkare, sa någon av oss vuxna och suckade lite.
– Kommer du ihåg när det var vinter och det var mörkt när vi gick till dagis och mörkt när vi gick hem igen?
– Och då kan man se stjärnorna, sa finaste Sprallinen och log med hela kroppen, som Staffan!

Den artiga ber om mer

Sprallinen halkar ner från stolen när hon tycker att hon ätit klart av maten som M:s mamma bjudit på, men hindras av sin egen mamma som undrar:
– Vad säger man när man ätit klart då?
– Jag vill ha en chokladboll!
– Nä, jag menar, vad man säger till den som lagat maten.

Sprallinen vänder sig till M:s mamma och säger högt och mycket tydligt:
– Jag vill ha en chokladboll!

Sprallinen vill bli Törnrosa när hon dör

Vi har allvarliga samtal om döden. Sprallinen är inte så sprallig när hon tänker på att hon ska dö en gång. Ännu värre är det att jag som är hennes mamma ska dö. Det får mammor inte, i alla fall inte före sina barn. Hon vill att jag ska lova att vi ska dö samtidigt. Och pappa. Och bästisen. Och bästisens mamma och pappa. Och bästisens lillasyster. Stora känslor, starka känslor, storm i liten barnkropp. ”Det är inte som i visan, mamma” säger hon och syftar på strofen i Den blomstertid som handlar om att allt som varit dött blir återfött.

Jag kramar och klappar. Försäkrar att det nästan bara är riktigt gamla människor som dör och att de ofta är sjuka. Säger att det kommer att dröja många, många, många år innan jag ska dö. Jag tänker bli en busig mormor först! Men döden är överväldigande sorglig. Jag kan ju inte annat än hålla med om att det är sorgligt när någon man tycker om dör.

Till slut tar jag till det där som nästan känns som lur. ”En del människor tror”, säger jag... och berättar att en del tror att man blir en ängel i himmelen, som Pippis mamma. Andra tror att man föds som något annat när man dör, kanske en mygga eller en häst. Noga med att ändå säga att ingen egentligen vet. Det lättar lite. Sprallinen undrar om man kan bli Törnrosa när man dör, för det vill hon i så fall. Lite tröstad. En liten stund. Sen väller det över henne igen, den oerhörda insikten att vi alla kommer att dö.

Det är inte lätt att vara tre och ett halvt och ha så stora tankar. Det är inte heller lätt att vara förälder. Hur har ni pratat med era barn om döden?

Klok inställning

Jag måste lära mig av min dotter. Hennes inställning till omvärlden är fantastisk (ibland, tänk på att hon är tre och trotsig också).

– Å, vilket vackert väder, säger hon när vi kommer ut ur porten. Tjockdimma, snö eller regn spelar ingen roll, det är vackert helt enkelt.

– Mamma, det här blir en rolig dag!

– Vilka fina knappar du har på koftan/blommor på blusen/örhängen i öronen.

Jag önskar mig hennes förmåga att se allt det vackra, roliga och fina omkring mig.

Tre år!

Finaste Sprallinen på treårsdagen. Nu är hon lika stor som Folke, minsann, och dessutom så stor att hon får se läskiga filmer. Säger hon själv i alla fall (flera gånger om dagen). Innan vi gick till förskolan i morse konstaterade hon också att hon nu var så stor att hon skulle gå på storbarnsavdelningen. Och när jag hämtade i eftermiddags tog mig fröken avsides och sade att ett par barn kommer att flytta från en av storbarnsavdelningarna och att de tyckte att Sprallin och hennes bästis skulle flytta dit. Svårt att hålla emot tårarna då, av flera skäl.

Jag vill ju inte att mitt lilla barn ska behöva brottas med 20 andra barn om 3 personal. Jag vill inte att hon ska vallas in i det rosa flickfack som verkar vara standard på alla storbarnsavdelningar. Jag vill inte att hon ska skiljas från den fina lilla gruppen vänner de är på småbarnsavdelningen. Men hur mycket jag än vill att hon ska vara min lilla bebis, så vill jag ju också att hon ska få nya utmaningar och lite mer stimulans. För i ärlighetens namn har hon börjat tycka att det är lite tråkigt på dagis nu. Och kompisarna kommer ju efter så fort det bara finns platser. Här där vi bor är trycket hårt på förskolorna, det föds hur många barn som helst och de flesta ska ju få plats på förskolan. Men ändå, det är tre personal på 21 barn och på gården springer killarna omkring med grenar och skriker ”pang” och flickorna har rosa klännigar och drar på dockvagnar eller gullar med bebisarna på småbarnsavdelningarna.

Tre tips till nästa gång

Nästa gång vi åker till stora köp- och biostället måste vi komma ihåg att:
1. ta med oss eget godis om vi ska ha något godis eftersom köerna är kilometerlånga
2. ta med öronproppar – ljudnivån var fullkomligt bedövande både på butiksplanen, i restaurangen och under filmen
3. inte köpa biljetter förrän på eftermiddagen när vi vet om barnet sovit middag eller inte.

Men jag tror inte att vi behöver fundera så mycket, ingen av oss känner för att någonsin åka till ett sånt ställe igen.

Sprallins stora behållning av filmen var Kråkans kommentar när han hjälpte Mamma Mu att klättra i träd, och Mamma Mu berättar om allt hon kan se däruppifrån. ”Och jag ser en korumpa”. Sa Kråkan. Säger Sprallin och skrattar förtjust.

Världens bästa resesällskap, 2008

Varje år, hittills, har mor och dotter åkt på en alldeles egen utflykt i lilla sportbilen. Nu i helgen var det dags igen. Och jag kan bara åter konstatera att bättre resesällskap får man leta efter. Lilla Sprallin i sin skinnhuva, sina rosa hörselkåpor, sina runda solglasögon, inlindad i en filt, skrålande ”Sjörövarfabbe” i framsätet på cabben. Svårslaget!


Förra året var vi på Gotland, i år i Östergötland liksom första året (och det år hon låg ofödd i min mage). Bara de här utflykterna gör det nästan omöjligt att sälja bilen!

Om pojkar och flickor, igen

– Ponny är en pojke, säger Sprallin om sitt favvogosedjur.
– Jaha, säger jag. Jag som trodde att hon var en flicka.
– Nej! Ponny är en pojke och jag är flicka.
– Är pappa också flicka?
– Nä, pappa är pojkeeeeeeee!
– Och är jag pojke eller flicka?
– Du är flicka, mamma.
– Jaha. Vad är det för skillnad mellan flickor och pojkar då? (Jag kan inte låta bli att fråga)
– Eh.... Eh... Sprallin tänker intensivt. Sen kommer hon på det: Flickor säger förlåt! Om de knuffar ner nån så säger de förlåt.
– Men det gör väl pojkar också?
– Näääää!
– Vad säger pojkar då, om de knuffar ner någon?
– De säger ”Hej då!”

Människorna, och gosedjuren, i min två och etthalvtårings värld är alltså redan indelad efter kön. Flickor kan knuffas precis som pojkar, men de säger förlåt efteråt. Vad skulle ni svara? ”Ingen får knuffas. Alla måste säga förlåt om de gjort något dumt.” Mer?

De får välja vilken färg som helst...

Den här bildserien från New York Times får mej nästan illamående. Så många saker, så mycket rosa respektive blått och så allvarliga barn. Jag vill så gärna läsa in ett kritiskt förhållningssätt hos konstnären, men är inte alldeles säker på att det finns där. I artikeln pratar de i stället om hur alla barn är lika oavsett vilka de är: de har alla några barbiesar, något hemgjort, några utklädningskläder, några ärvda plagg. Men alla pojkar har blått och alla flickor rosa. För så är det ju.

Öppet brev till kung Bore

Ers kungliga höghet

Min dotter är snart två år och har inget minne av snö. Hon tror att snö är något som bara finns i Teletubbielandet. Är detta något du kommer att åtgärda inom snar framtid?

Vänliga hälsningar och med önskan om en
god fortsättning på julen
Sprallinmamma

P.S. Hon tror också att julklappar är när man applåderar och att alla ljus är lucia, men där jobbar vi föräldrar på att utöka hennes kunskap.

Råd från en nästan tvååring

– Nej, mamma kan inte läsa boken. Jag har ont i halsen.
– Tvätta den!

Dagens ord

Äntligen frisk-spring i benen.

Det var vad Sprallin hade när vi väntade på att hennes pappas försenade plan skulle landa och han äntligen kom hem igen. Man hinner springa mycket och långt i ankomsthallen på flygplatsen!

Sångstunder

Det är mycket sång nu. Sprallinen kan peka på nåt, säga vad det är och sedan lägga huvudet på sned, titta ömsom bedjande, ömsom uppfordrande på oss och med len röst säga ”Sjunga!”. Så här kan det låta:

– Båt (pekar på tavlan med båt). Å sjunga!
– ”En liten båt blir ofta våt…”

– Båt (leker att äppelklyftan är en båt). Å sjunga!
– ”En liten båt blir ofta våt…”

– Båt (gör tecknet för båt). Å sjunga!
– Eh... ”En kulen natt, natt, natt…”

– Katt! (Gör tecknet för katt) Å sjunga!
– ”Lille katt, lille katt...”
– Nä!
– Men jag kan ingen kattsång.
– Katt! Å sjunga!
– Aha (kommer den långsamttänkande föräldern till slut på). Du menar natt. ”En kulen natt, natt, natt…”

Det är för övrigt möjligt att ”Ja, må hon leva” kommer att efterträda ”Tipp tapp” på Sprallinens topplista. ”Tipp tapp”, som för övrigt också går under namnet ”Sova” (alla sova, släckta äro ljusen), har legat etta rätt många veckor nu. Men igår gratulerade vi ett födelsedagsbarn och sjöng för henne så det rungade. Sedan dess går lilla sprallinfröken omkring och ropar hurra!

Världens bästa resesällskap!

Vi åkte till Gotland i helgen, jag och min Sprallin. Påbyltade satt vi i lilla bilen utan tak och körde runt den sydöstra delen av ön och hade det fantastiskt underbart. Sjöng Imse vimse, I ett hus och Bang, bang bang slå på stora trumman högt tillsammans. Skrattade. Tittade på havet ”badaaaaaah!”. Plockade med stenar vid stränderna. Kikade på fossil. Fikade på banan och yoghurt (och en och annan onyttighet) längs vägen. Lekte med mina bilkompisar (vi var 14 små sportbilar som åkte ihop). På kvällarna somnade hon snabbt på pensionatet och sov gott hela nätterna – jag kunde lämna rummet och fortsätta kvällen med de andra. Vi hade ett helt våningsplan för oss själva, så det var inte läskigt att låta henne sova själv i rummet.

Hon är världens bästa resesällskap! Jag längtar efter att få upptäcka ännu mer av världen med henne. Det är väl bara kartläsningen och det där med blöjorna vi måste jobba på lite till.

Tvåordsmeningar

Den första var ”mamma bajsa”. Den har följts av en massa andra tvåordsmeningar som ”pappa jobba”, ”mera ost” och nu senast ”pappa kurs brumbrum”, ”sch, pappa sover” (ska räknas som tre ord kanske?). Språket speglar verkligheten!

Hurra!

Sprudlande glad! Vi har fått dagisplats! Det närmaste och näst bästa dagiset – där får hon börja. Inget trixande med dagar, mormor, kvällsjobb och utslitna föräldrar över hösten, inga transporter över halva stan. Faktiskt är det så nära att hon kan gå dit, utan att sitta i vagnen.

Så nu har jag glömt allt det där med närodlat, hemlagat, sockerfritt, genustänkande och ur-och-skurpedagogik. Vi har en plats! Förändringen får komma inifrån i stället, det finns goda chanser att jag blir en jobbig förälder.

Skillnaden mellan flickor och pojkar

Pojkar har ingen snippa.

I pdf:en från Forum för feministiska föräldrar kan ni läsa mer om varför det är viktigt med ett eget, allmänt ord för flickornas kön. Sen är det bara att träna och vänja sig - som med alla nya ord.

http://www.foff.se/resurser/snippa.pdf

Andra bloggar om: snippa

Affärsidé

Jag tror att det finns en marknad för fotokurser för småbarnsföräldrar. Släpp in ungarna i ett lekvänligt utrymme och turas om att ta bilder. Kursledaren kan tipsa om vinklar, kompositioner och inställningar, föräldrarna får testa och barnen busa. För inte är det väl bara jag som åstadkommer bilder av det här slaget?

Andra bloggar om: fotografera, barnbilder

Två bak och ett fram

Krossade illusioner? Jag blir så ledsen när jag läser att den andra pappamånaden inte har gjort att papporna varit mer föräldralediga.

Jag blir också ledsen när jag läser om professorn som strax kommer ut med boken "Könet sitter i hjärnan". Hon hävdar på allvar att barn som växer upp med sin pappa som främsta vårdnadshavare blir otrygga. Att pappor visserligen ska vara med, men inte bör vara direkt ansvariga för barnet!

Däremot blir jag glad av Magnus Betnérs krönika i Mama. "'Min son har alltid älskat bilar.' Ja, det är klart att han alltid har älskat bilar, men vem har lärt honom det? Samma människor som har lärt honom att vara en tuff liten kille som visst kan klättra i träd. Varför har ingen lärt honom att det är okej att vara mjuk och rosa och leka med dockor?"

Men vad är väl en krönika i en tveksam månadstidning mot en forskarrapport och en professor?