Tre år!

Finaste Sprallinen på treårsdagen. Nu är hon lika stor som Folke, minsann, och dessutom så stor att hon får se läskiga filmer. Säger hon själv i alla fall (flera gånger om dagen). Innan vi gick till förskolan i morse konstaterade hon också att hon nu var så stor att hon skulle gå på storbarnsavdelningen. Och när jag hämtade i eftermiddags tog mig fröken avsides och sade att ett par barn kommer att flytta från en av storbarnsavdelningarna och att de tyckte att Sprallin och hennes bästis skulle flytta dit. Svårt att hålla emot tårarna då, av flera skäl.

Jag vill ju inte att mitt lilla barn ska behöva brottas med 20 andra barn om 3 personal. Jag vill inte att hon ska vallas in i det rosa flickfack som verkar vara standard på alla storbarnsavdelningar. Jag vill inte att hon ska skiljas från den fina lilla gruppen vänner de är på småbarnsavdelningen. Men hur mycket jag än vill att hon ska vara min lilla bebis, så vill jag ju också att hon ska få nya utmaningar och lite mer stimulans. För i ärlighetens namn har hon börjat tycka att det är lite tråkigt på dagis nu. Och kompisarna kommer ju efter så fort det bara finns platser. Här där vi bor är trycket hårt på förskolorna, det föds hur många barn som helst och de flesta ska ju få plats på förskolan. Men ändå, det är tre personal på 21 barn och på gården springer killarna omkring med grenar och skriker ”pang” och flickorna har rosa klännigar och drar på dockvagnar eller gullar med bebisarna på småbarnsavdelningarna.

Om pojkar och flickor, igen

– Ponny är en pojke, säger Sprallin om sitt favvogosedjur.
– Jaha, säger jag. Jag som trodde att hon var en flicka.
– Nej! Ponny är en pojke och jag är flicka.
– Är pappa också flicka?
– Nä, pappa är pojkeeeeeeee!
– Och är jag pojke eller flicka?
– Du är flicka, mamma.
– Jaha. Vad är det för skillnad mellan flickor och pojkar då? (Jag kan inte låta bli att fråga)
– Eh.... Eh... Sprallin tänker intensivt. Sen kommer hon på det: Flickor säger förlåt! Om de knuffar ner nån så säger de förlåt.
– Men det gör väl pojkar också?
– Näääää!
– Vad säger pojkar då, om de knuffar ner någon?
– De säger ”Hej då!”

Människorna, och gosedjuren, i min två och etthalvtårings värld är alltså redan indelad efter kön. Flickor kan knuffas precis som pojkar, men de säger förlåt efteråt. Vad skulle ni svara? ”Ingen får knuffas. Alla måste säga förlåt om de gjort något dumt.” Mer?

Bra lagförslag om språket, men det där seminariet...

Olle Josephson säger med eftertryck att det bästa sättet att vårda språket är att använda det. Han tar till och med i med fötterna och stampar fram sitt budskap. Horace Engdal river ner applåder när han hävdar att engelska som forskningsspråk kommer att skapa sämre forskning och det enda rätta vore att forskarna skrev på svenska och lät någon med engelska som bästaspråk översätta till god engelska. Utredaren Bengt-Åke Nilsson säger på lågmäld skånska att han förväntar sig vissa diskussioner kring lagförslagets fjortonde paragraf, den som handlar om att svenska ska vara huvudspråk för svenskar även i EU-sammanhang. Christoffer Barnekow som moderator gör bort sig så många gånger att det bara är pinsamt.

Seminariet som skulle prata språk, pratade mest förbi
I förmiddags höll kulturdepartementet språkseminariet ”Med andra ord” för att delvis nya målgrupper skulle få möjlighet att diskutera förslaget till ny språklag. Vi, som inte alls var någon speciellt ny målgrupp så vitt jag kunde se, bjöds på kaffe och scones i Akademibokhandelns kafé. Det var ju trevligt.

Tyvärr kom inget direkt nytt fram i anförandena och diskussionen. På ytan var sammansättningen toppen, chefen för Språkrådet, ständiga sekreteraren i Svenska Akademien, utbildningsministern, en tvåspråkighetsforskare, en författare med invandrarbakgrund och en enspråkig författare som önskade sig ha varit tvåspråkig. Och så utredaren själv.

Män med kraft och tyngd, kvinnor som förminskades
Titta igen på första stycket. Ser ni? Bara män. Jag skrev fullt medvetet bara om männen, inte för att det inte fanns kvinnor i panelen, utan för att det var männen som tog plats. (Visst har jag läst Karin Milles ”Jämlikt språk” – den kommer jag att berätta om lite senare.)

Moderatorn lyckades gång på gång förminska de inbjudna kvinnorna. Författaren Ann-Helen Laestadius berörde djupt med sin berättelse om hur hennes mamma bestämt sig för att inte föra samiskan vidare till sina barn. Men hon fick inte utveckla tankar kring språklagen. Tvåspråkighetsforskaren blev klappad på huvudet och kallad Kajsa, fast hon heter Carla Jonsson. Flest försök fick nog debutanten Hassan Loo Sattarvandi, men han uttryckte mest sin förundran över att det här inte redan var lagstadgat i Sverige.

Kulturministern räknar lix på betald arbetstid men har inga pengar till översättning?
Kulturministern så, hon som bjudit in till seminariet, var blek. Försökte skapa samförstånd med publiken kan man tro, när hon berättade att hon ibland räknar lix på myndighetstexter (lix betyder läsbarhetsindex och var omodernt redan för 20 år sedan). Avslutade med att besvara frågan om det inte krävdes mer resurser för att lagen ska bli verklighet med att säga att hon under sin tid som minister ännu inte stött på någon som inte ville ha mer pengar. Och, tillade hon, det är inte alltid pengar som behövs i exempelvis skolan utan lite mer fantasi hos lärarna.

Förslaget till ny lag är bra. Olle är min guru. Horrace är säkert också klok. Carla forskar i angelägna ämnen. Hassan och Ann-Helen har skrivit intressanta böcker som jag reserverat till mitt bibliotek. Men seminariet saknade den givna röda tråden. Den blev bortsjabblad och det gör mig uppenbarligen så upprörd att jag skriver ett långt blogginlägg om det.

Andra bloggar om: språklag

De får välja vilken färg som helst...

Den här bildserien från New York Times får mej nästan illamående. Så många saker, så mycket rosa respektive blått och så allvarliga barn. Jag vill så gärna läsa in ett kritiskt förhållningssätt hos konstnären, men är inte alldeles säker på att det finns där. I artikeln pratar de i stället om hur alla barn är lika oavsett vilka de är: de har alla några barbiesar, något hemgjort, några utklädningskläder, några ärvda plagg. Men alla pojkar har blått och alla flickor rosa. För så är det ju.

Tillägg eller avdrag?

Jag klippte håret häromdagen. Inget dramatiskt, bara för att få bort lite slitna och ruggiga toppar. Någon dag innan hade min kontorskollega också varit och klippt sig. På samma ställe av samma frisör och i likadan frisyr. Vi var väldigt nöjda båda två – men det fanns en skillnad kom vi på. Vi hade betalat olika pris.

För mig kostade det 200 kronor. För honom 150. Snoppavdrag eller snipptillägg?

Sämre chanser att befordras

”Under 1990-talet har de /kvinnor/som tagit kort ledighet större chanser till befordran än de som tagit lång eller mellanlång ledighet.” (SCB:s rapport Föräldraledighet och arbetslivskarriär)

Tja, jag vet inte om det är så konstigt. Det är väl lätt för arbetsgivaren att tolka det som att den som är ledig 9 månader är mer angelägen och intresserad av sitt jobb än den som är borta i 18? Att det inte nödvändigtvis är sant är en annan sak.

Det kommer att bli riktigt intressant att se hur regeringens föreslagna jämställdhetsbonus (3 000 i månaden till dem som delar lika) påverkar karriärvägarna för både män och kvinnor.

Lägg till detta de kommunala vårdnadsbidragen (även det 3 000 kronor i månaden) som gör det möjligt att vara hemma med betalning från kommunen tills barnet är 3.

Vem tror ni kommer att stanna hemma längst i slutändan?

Andra bloggar om: arbetslivskarriär, jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag

Sommarpratare

På lördag är det Sommar, sommar, sommar igen. Ulf Lundell inleder och jag kommer väl i vanlig ordning att längta efter en stund i hängmattan, med ett glas fläderblomssaft på en pall bredvid och en bok att lägga på magen medan jag lyssnar och dåsar. Så där lagom semesterledigt som det nästan aldrig blir.

Någon frågade i våras om inte jag ville sommarprata själv. Det var säkert i samband med att ”Lyssnarnas sommarprogram” skulle utses. Men nä. Jag skulle liksom bara föra fram mina favoritståndpunkter och sen skulle det vara tyst resten av tiden. Någon musik som jag vill att hela Sverige ska få lyssna på tillsammans tycker jag inte att jag känner till. Ni vet säkert ungefär vad jag skulle säga, eller hur?

• Skärp er farsor, se till att utnyttja möjligheten att vara ledig med era små barn. Ni har redan hälften av dagarna!

• Skärp er morsor, låt farsorna också få vara lediga. Ni har bara hälften av dagarna.

• Handla ekologiskt och rättvist. Annars kommer vi inte att ha någon värld kvar och då spelar liksom inget annat någon roll!


Glad midsommar på er allihop!

Andra bloggar om: sommarpratare

Ansökt om medlemskap i pappa.nu

Pampers lanserar en sajt riktad direkt till pappor. Det berättar de i ett mejl till mig (tänker de sig att jag ska vidarebefordra det till barnets far?). Jag får gåshud, men kan inte motstå frestelsen att anmäla mig som medlem. Bara för att se vad de gör... Återkommer med rapport om det blir något intressant - hittills har jag sett att jag ska få billigare rakgrejer, rabatt på blommor och dessutom några gratisprover med blöjor.

Gåshuden? Den får jag bland annat av den här meningen i marknadsmejlet:

Tanken är att all information och erbjudanden ska hjälpa din partner så att de kan hjälpa dig med ert barn.

Hjälpa mig med vårt barn? Hjälpa till??? Pappor ska väl inte hjälpa till med barnen, lika lite som de ska vara barnvakter? Även ”veckans fråga” ger mig knotter, den är dessutom redan tre veckor gammal...

Kommer du att ta mer än 2 veckors pappaledighet?

Bara 6 procent svarade ja, men ändå. Frågan ska överhuvudtaget inte kunna ställas på det sättet, tycker jag. Som om det vore okej. Sen blir jag lite glad när jag kikar in på sajtens forum och någon frågar efter pappaklubbar och får till svar att det finns massor av öppna förskolor.

Nu undrar jag, tror ni att vi behöver den här uppdelningen? Måste papporna få egna sajter och forum för att kunna bli delaktiga föräldrar (för det är väl det som är målet)? Tror ni att Pampers kommer att acceptera mig som medlem i pappaklubben?

Andra bloggar om: pappa.nu, pappor, Pampers

Hon samlar på pingviner

Folkpartiet behöver en ny partiledare. I Svenska dagbladet presenteras de två huvudkandidaterna lite kort.

Om Cecilia Malmström får vi först av allt veta att hon är ”En allmänt omtyckt tvillingmamma till Felix och Molly, tre år. Bor med sin man Mikael i Göteborg. Tycker om att läsa och samlar på pingviner”.

Om Jan Björklund får vi först av allt veta var han föddes och att han blev folkpartist redan på högstadiet. Allra, allra sist kommer lite mer personliga uppgifter: ”Han bor i en villa i Bromma, är gift med Anette och pappa till två söner.”

Är det någon som är förvånad över att Cecilia Malmström alldeles nyss offentligt tackade nej? Svenskan publicerade det för mindre än en timme sedan.

Att partiets andre vice ordförande Marit Paulsen kommenterat hennes eventuella kandidatur gjorde väl sitt till:
”Hon är en ung kvinna med två små barn. Då är det inte lämpligt att bli partiledare.”

Andra bloggar om: folkpartiet, Cecilia Malmström

Åttonde mars

Idag funderar jag på att fira internationella kvinnodagen med att prova GB:s nya glass Girlie. Rosa och glittrig precis som alla flickor (men inga pojkar) vill ha. Jag har hört rykten om att det ska gå att öppna pinnen och använda glittret som hår- och hudsmink. Så praktiskt!

(Bilden har jag lånat från GB:s webbplats)
Kanske kan glassen väga upp det faktum att min lilla flicka tog av sig sina röda tofflor i morse och absolut ville ha de nya som det är brandgula dinosaurier på. Hur ska det gå för det stackars flickebarnet? Dinosaurier på tofflorna och Stålmannen på saccosäcken och en massa blåa kläder. Tack GB för att ni hjälper till att ställa till rätta!

Läs förresten gärna brevväxlingen mellan Beatrice och GB på Beas tankar.

Andra bloggar om: gb, girlie, internationella kvinnodagen

Vem är Wolfgang Grupp?

"En riktig mor tjänar gärna mindre om hon helt och hållet kan gå upp i sin modersroll. I vårt företag är det förbjudet för män att ens fråga om de kan ta pappaledigt. Männen har ju viktiga uppgifter att sköta."

Så säger Wolfgang Grupp, chef för tyska textilföretaget Trigema, och citerades i Metro igår. Den stora frågan är kanske vem som lyssnar och hur de reagerar.

Skillnaden mellan flickor och pojkar

Pojkar har ingen snippa.

I pdf:en från Forum för feministiska föräldrar kan ni läsa mer om varför det är viktigt med ett eget, allmänt ord för flickornas kön. Sen är det bara att träna och vänja sig - som med alla nya ord.

http://www.foff.se/resurser/snippa.pdf

Andra bloggar om: snippa

Två bak och ett fram

Krossade illusioner? Jag blir så ledsen när jag läser att den andra pappamånaden inte har gjort att papporna varit mer föräldralediga.

Jag blir också ledsen när jag läser om professorn som strax kommer ut med boken "Könet sitter i hjärnan". Hon hävdar på allvar att barn som växer upp med sin pappa som främsta vårdnadshavare blir otrygga. Att pappor visserligen ska vara med, men inte bör vara direkt ansvariga för barnet!

Däremot blir jag glad av Magnus Betnérs krönika i Mama. "'Min son har alltid älskat bilar.' Ja, det är klart att han alltid har älskat bilar, men vem har lärt honom det? Samma människor som har lärt honom att vara en tuff liten kille som visst kan klättra i träd. Varför har ingen lärt honom att det är okej att vara mjuk och rosa och leka med dockor?"

Men vad är väl en krönika i en tveksam månadstidning mot en forskarrapport och en professor?

Manår, kvinnoår, henår?

Jag har hittat ett nytt ord. Nytt för mig i alla fall, känner ni igen det? Ordet är "årsverken". Smaka på det. Som i "vi räknar med att projektet motsvarar fem årsverken". Slår "manår" med hästlängder. Ordet är influerat av danska och norska, vilket är en extrabonus, tycker jag.


Jo, jag skulle nog vilja ha ett projekt som motsvarade ett årsverke...

Förväntas jag låta pojkarna gå före?

Jag är inte bara traderaberoende, jag hänger en del på Familjeliv också. Nyss läste jag något som gjorde mig så ledsen. Är det detta Lilla A kommer att möta? Är det så här? Håller föräldrar medvetet tillbaka sina döttrar till förmån för pojkarna? Och går pojkarnas föräldrar med på det? Hjälp!

"Min dotter har blå kläder som det står "Boy" på - det är nämligen svårt att hitta "tjejkläder" i lekvänlig modell. Vi tycker t ex inte att hon ska behöva visa halva röven när hon böjer sig framåt, inte heller magen om hon sträcker sig.

Hon drar mest fördelar av sina "Boy-kläder"; hon har bl a fått gå före i rutchkanekön på lekplatsen "Vänta lite så får pojken åka före" var den en förälder som sa till sin rosaklädda flicka vid ett tillfälle"