Ojojoj... Nu mina vänner, nu kan man slå i Svenska Akademiens ordlista på nätet! Hela SAOL 13, som är den senaste, finns inläst och är sökbar på akademins webbplats.
Här, bokmärk direkt!
http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx
Jag är nog inte riktigt på i år. Först missar jag semikolonets dag och nu grammatikdagen. Fast den var ju ”national” i USA, så det kanske inte gjorde något. Fast den där grammartinin frampå eftermiddagen kunde ju ha vart nåt ;-)
Kanske skulle vi instifta språkpolisens dag här hemma? Vi kunde ju ta den dag då riksdagen klubbar igenom språklagen och fira att svenska blir huvudspråk i Sverige. Den 12 mars beräknas propositionen lämnas till riksdagen, och om inget oväntat inträffar träder den nya lagen i kraft vid halvårsskiftet.
Förslag på fiffigt firande?
Jag har vunnit en burk keso, och vem vet kanske blir det jag som får den lyxiga spahelgen* också?
På Arlas webbplats kan man tävla - den som lyckas uttala de engelska orden ”cottage cheese” korrekt (enligt mjölkbolaget) och dessutom kan hitta på ett bra svenska namn för keso får delta.
För all keso är inte keso. Nämligen. Det är bara keso från Arla som är keso. Eller rättare sagt KESO®. Resten är ”cottage cheese”. I förslaget till svensk beteckning godkänns inte det befintliga keso som de allra flesta använder och som finns med i Svenska Akademiens senaste ordlista. Så jag föreslog grynost. Det finns och används (av ett fåtal), det går att uttala, böja och stava utan problem. Väntar med spänning på nästa steg!
* Helg heter så klart weekend hos Arla...
Jag var på mitt livs första klädparty igår. Självklart beställde jag en massa saker, framför allt till mig själv trots att det egentligen var barnkläder som visades. Sprallinens garderob är ju faktiskt mångdubbelt större än min... Bland de plagg jag provade och sedan beställde fanns ett par tajts - tjocka sköna som räcker ner till fotknölarna, precis som jag letat efter och dessutom med 15 procents rabatt. Det konstiga, mycket märkliga, förundransvärda, var att de är i storlek 160! Just det, byxor i 160 centilong som passar på en 180 cm lång och rätt bastant kvinna. Världen är galen!
Lika galet, och bra, är det att hitta Språkrådets skrivregler på bokrean. Alla som inte redan har ett eget exemplar – skynda att fynda!
Jag tycker att det är lite lustigt när min uppdragsgivare skriver om en alltmer global värld.
Global betyder ”världsomfattande” och används ofta som ett snofsigare och mer modernt ord än ”internationell”. Men uttrycket ”global värld” får över 14 000 googleträffar och måste alltså betyda något mer. Fast det verkar vara samma människor som benchmarkade och best practisade för tio år sedan, som i dag skriver om den globala världen, så kanske behvöer vi inte bry oss så mycket. Modet förändras, även inom språket, och tills vidare ber jag uppdragsgivaren skriva om. Tycker ni att jag är grinig och omodern då?
Vi lämnar bebisstadiet bakom oss. Sprallin är stor nu och har slutat med napp! Det gick helt smärtfritt och hon är mycket stolt när hon berättar om det för alla som vill lyssna, och några till. Dessutom, vilket är allra viktigast, blev hostan på nätterna något bättre sedan nappen försvann.
Så nu slipper vi glömma nappar och fnissa när farfar från ön frågar efter ”tutten”. Napp heter nämligen ”tutt” på finlandssvenska. Läs och roas:
”Bland alla de ord som kan ställa till förvirring mellan finlandssvenska och sverigesvenska föräldrar intar väl tutt särställningen som det potentiellt mest roande. ”Har ni anatomiskt riktiga tuttar?” lär en förvirrad finlandssvensk pappa på jakt efter nappar ha undrat på apoteket i Sverige, till farmaceutens förfäran.” Mia Sandsjoe, Språkbruk 3/2007
Man kan fortsätta inventeringen av skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska. Att både vinteroverall och snickarbyxor heter ”halare” har jag fattat (men det tog ett tag), nyligen lärde jag mig att spjälsäng heter ”pinnsäng” och det finns fler skillnader. Citatet nedan kommer från den finlandssvenska tidskriften Språkbruk, därför är de sverigesvenska uttrycken fetstilsmarkerade och de finlandssvenska i parentes. Det är nyttigt med perspektiv ibland.
”Allra underst klär sig flickor i trosor (småbyxor) och linne (underskjorta). På överkroppen bär både flickor och pojkar t-tröja eller t-shirt (t-skjorta). Riktigt små bebisar bär sparkbyxor eller sparkdräkt (halare). Flickorna brukar gilla tights på benen, medan pojkarna drar på sig mysbyxor (verrare). Jeans (farmare, farkkur) är populärt bland såväl pojkar som flickor. Mindre barn har ofta hängselbyxor eller snickarbyxor (lapphalare) på sig. Om byxbenen (buntarna) är för långa får man vika eller sy upp dem. Vintertid är det skäl att ta på sig en sweatshirt, dvs. en collegetröja, eller eventuellt en huvtröja eller munkjacka (huppari). En skön hemstickad kofta (knäpptröja) värmer också bra. Som ytterplagg använder mindre barn ofta overall (halare), medan större barn kanske tycker att det är mer praktiskt med jacka (rock) och utebyxor. På fötterna har barnen sportskor (länkare, gummitossor) antingen med kardborrband (tarra) eller snören. Om det är regnigt och vått ute kläs barnen i stövlar och regnkläder (kurakläder) eller regnställ, dvs. galonbyxor, regnrock och galonhandskar. Är vädret varmt och soligt tar barnen gärna på sig en keps eller skärmmössa (lippis), men är det vinter och kallt är det en varmare mössa eller luva (pipo) som gäller. Sommartid badar (simmar) barnen gärna och klär sig då i baddräkt (simdräkt) eller badbyxor (simbyxor).” Anna Maria Gustafsson, Språkbruk 3/2000
Jag har helt missat DN:s prosapolis! Nu har den gjort sitt första tillslag och anhållit Paulo Coelho. Coelho anklagas för att vara ”en marängmakare som har lockat otaliga hederliga läsare i fördärvet med sina fluffiga, pompösa och fullständigt tomma så kallade visdomar”.
Är det bra att folk läser, för att det är bra att läsa? Eller ska folk läsa bra saker, när de nu ändå läser? Och vem bestämmer vad som är bra? Jag menar, en del av oss kan roas av prosapolisen, men andra tar illa upp. Ingen har rätt och ingen fel. Utom möjligen Coelho.
Den som vill veta vad som är rätt och fel i språket tillkallar i stället språkpolisen. Hon kan! Och hon ger besked*!
*och eftersom hon nu ändå är språkvetare så pekar hon först med hela handen och berättar hur det är, men avslutar sen med ett ”å andra sidan...”.
Idag är jag i tidningen och säger kloka saker. Det känns bra. Nu måste jag uppdatera min webbplats eftersom jag förväntar mig massor av besökare och förhoppningsvis beställare och då duger det inte att det står att ”vi återkommer till hösten.” Hösten är nu. Det känns faktiskt också bra.
Det är möjligt att jag är språknörd. Men jag blir så sprittande glad när jag ser ett nyskapat eller nystavat ord på rätt ställe. Som nu i nyhetsmejlet från Comboloan:
Aldrig tidigare har väl debatten varit mer ”upphåsad” än nu...
Visst, de har fegat lite och lagt till citattecken. Jag tror att tecknen betyder ungefär ”vi vet att den traditionella, av Svenska Akademien sanktionerade, stavningen är upphaussad, men vi känner oss lite busiga och pigga just nu och vill prova att skriva med svensk stavning”. Heja dem!
Här är några andra ord som med tiden fått försvenskad stavning:
• mejl och mejla
• dejt och dejta
• jobb
• webb
• fåtölj (jag kommer att bli lycklig av ”fåtölja” i rätt sammanhang också)
• löjtnant
Ryktet går att nya upplagan av Språkrådets skrivregler lämnat tryckpressarna. Nu undrar jag, var köar man för att hinna få ett ex innan de tar slut?
Jag arbetar med ett anbud för en offentlig upphandling. Det är som vanligt rätt krävande och pyssligt att få ihop alla delar enligt uppdragsgivarens alla önskemål. Nytt med den här upphandlingen är att man ska bifoga ett kreditvärderingsbetyg för företaget. Efter lite luskande kommer det fram att det räcker med ett så kallat riskintyg från Upplysningscentralen. Man beställer via nätet och kommer då till ett formulär med följande rubrik:
Jag vet inte var jag hade varit idag om jag inte fått ligga under täcket, med ficklampa, och läsa mysterieböckerna av Enid Blyton som barn. Eller Hemliga sjuan. Tänk om inte bokbussen funnits på landet om somrarna och kom med fler mysterieböcker. Eller om det var tomt i bokhyllorna hos föräldrarnas vänner när vi var på besök. Då hade jag blivit en annan Botilda än den jag är idag!
Enid Blyton är Storbritanniens mest omtyckta författare. Det finns något vackert i det tycker jag. Böckerna är grymt massproducerade – över 600 blev det totalt. De följer samma mönster men har lite olika karaktärer. Precis som barn vill ha det. Jag kände igen mig i miljöerna. Visste att hembiträdet hette Gladys och bakade goda scones. Minns också en inte allför avlägsen midsommar med högläsning, för de vuxna, ur en mysteriebok. Det kändes hemtrevligt och mysigt.
Det verkar inte bättre än att den där läslusten smittat av sig på dottern. I morse läste vi en /rätt enfaldig/ Pixibok om Trollet och farfar. Sen höll vi på att komma för sent till dagis och jobbis för att hon vill läsa ”Nöff, Nöff Benny” också.
DN:s kritiker har röstat fram de 100 bästa barnböckerna. Vi har mycket att se fram emot, jag och Sprallin. Men ”Sprätten satt på toaletten” hoppar vi nog över, trots att den finns med på listan. Den avskydde jag redan som barn.
Jag tänkte skriva om Fejsbook, men det blir en annan gång. Idag fick jag nämligen ett meddelande på Fejsbooksvenska, som jag bara måste dela med mig av. Jorå, måste...
”En av din kompis har en krossa på du!” stod det. Nyfiken som jag (fortfarande) är klickar jag på meddelandet och kommer då till en ny sida. ”Min Hemlighet Älskaren” heter den, och där uppmanas jag ”Välj Din Genus”. Jag kan välja mellan ”Mansperson” och ”Kvinno”. Oavsett vilken jag väljer kommer jag till en ny sida där jag ombeds ”Välja Din Underteckna”. Därefter ska jag ”Gå In Din Förnamnen”. Jag gör lydigt som de menar, inte som de säger. Fast när jag kommer till ”Skriv ditt mobiltelefon nummer” stannar jag. När jag vill backa säger programmet ”VIKTIG. EN AV DIN VÄNNERNA ÄLSKAR Du. Finna ut Vem.”
Jag hoppas sannerligen att inte bara en utan flera av min vännerna älskar mig. Lite lagom vänskapligt så där. Och de har mitt mobilnummer ;-)
För övrigt var Fejsbook mer intressant när jag började för någon månad sedan. Då fanns inte svenska, utan jag valde norskt bokmål som språk.
Kursen jag ska hålla i höst har en sjugradig betygsskala, enligt internationell högskolestandard. När jag själv gick motsvarande kurs fanns två alternativ: godkänd eller inte godkänd. Nu kan man få betyg A-F (inklusive Fx). I de papper jag fått motsvarar bokstäverna följande: utmärkt, mycket bra, bra, tillfredsställande, tillräckligt, otillräckligt och helt otillräckligt. Någon ska få förklara skillnaden mellan tillfredsställande och tillräckligt och mellan otillräckligt och helt otillräckligt, för jag begriper inte.
I övrigt gläds jag åt att åter få möta studenter. Det brukar vara så himla skoj!
Olle Josephson säger med eftertryck att det bästa sättet att vårda språket är att använda det. Han tar till och med i med fötterna och stampar fram sitt budskap. Horace Engdal river ner applåder när han hävdar att engelska som forskningsspråk kommer att skapa sämre forskning och det enda rätta vore att forskarna skrev på svenska och lät någon med engelska som bästaspråk översätta till god engelska. Utredaren Bengt-Åke Nilsson säger på lågmäld skånska att han förväntar sig vissa diskussioner kring lagförslagets fjortonde paragraf, den som handlar om att svenska ska vara huvudspråk för svenskar även i EU-sammanhang. Christoffer Barnekow som moderator gör bort sig så många gånger att det bara är pinsamt.
Seminariet som skulle prata språk, pratade mest förbi
I förmiddags höll kulturdepartementet språkseminariet ”Med andra ord” för att delvis nya målgrupper skulle få möjlighet att diskutera förslaget till ny språklag. Vi, som inte alls var någon speciellt ny målgrupp så vitt jag kunde se, bjöds på kaffe och scones i Akademibokhandelns kafé. Det var ju trevligt.
Tyvärr kom inget direkt nytt fram i anförandena och diskussionen. På ytan var sammansättningen toppen, chefen för Språkrådet, ständiga sekreteraren i Svenska Akademien, utbildningsministern, en tvåspråkighetsforskare, en författare med invandrarbakgrund och en enspråkig författare som önskade sig ha varit tvåspråkig. Och så utredaren själv.
Män med kraft och tyngd, kvinnor som förminskades
Titta igen på första stycket. Ser ni? Bara män. Jag skrev fullt medvetet bara om männen, inte för att det inte fanns kvinnor i panelen, utan för att det var männen som tog plats. (Visst har jag läst Karin Milles ”Jämlikt språk” – den kommer jag att berätta om lite senare.)
Moderatorn lyckades gång på gång förminska de inbjudna kvinnorna. Författaren Ann-Helen Laestadius berörde djupt med sin berättelse om hur hennes mamma bestämt sig för att inte föra samiskan vidare till sina barn. Men hon fick inte utveckla tankar kring språklagen. Tvåspråkighetsforskaren blev klappad på huvudet och kallad Kajsa, fast hon heter Carla Jonsson. Flest försök fick nog debutanten Hassan Loo Sattarvandi, men han uttryckte mest sin förundran över att det här inte redan var lagstadgat i Sverige.
Kulturministern räknar lix på betald arbetstid men har inga pengar till översättning?
Kulturministern så, hon som bjudit in till seminariet, var blek. Försökte skapa samförstånd med publiken kan man tro, när hon berättade att hon ibland räknar lix på myndighetstexter (lix betyder läsbarhetsindex och var omodernt redan för 20 år sedan). Avslutade med att besvara frågan om det inte krävdes mer resurser för att lagen ska bli verklighet med att säga att hon under sin tid som minister ännu inte stött på någon som inte ville ha mer pengar. Och, tillade hon, det är inte alltid pengar som behövs i exempelvis skolan utan lite mer fantasi hos lärarna.
Förslaget till ny lag är bra. Olle är min guru. Horrace är säkert också klok. Carla forskar i angelägna ämnen. Hassan och Ann-Helen har skrivit intressanta böcker som jag reserverat till mitt bibliotek. Men seminariet saknade den givna röda tråden. Den blev bortsjabblad och det gör mig uppenbarligen så upprörd att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
Andra bloggar om: språklag
Det har hänt en del med språket sen vikingatiden. Lyssna på utbildningsradions viking och se om du förstår vad han säger.
Visst är det så det måste gå till. Experter arbetar tillsammans för att nå ett gemensamt mål. Som språkvetarna och juristerna på Försäkringskassan gjort när de tagit fram skrivregler för sina beslut. Det blev de belönade för tidigare i dag när de mottog Klarspråkskristallen. Hurra för dem!
Juryns motivering lyder:
”Det nära och prestigelösa samarbetet mellan jurister och språkvårdare är föredömligt och har lett fram till pedagogiska och genomtänkta riktlinjer. Dessa ger en bra grund för det fortsatta arbetet med Försäkringskassans beslut.”
Receptet för begripliga beslut? Jo, det är bland annat att
• skriva beslutet först
• tilltala läsaren (med du)
• motivera beslutet
• rensa bort svårbegripliga fackuttryck
• skriva kortare meningar
• rensa bort sådant som inte är väsentligt i ärendet (vilket kortade ner innehållet från 3–4 sidor till 1).
Bra!
I går lade regeringens utredare fram ett förslag om en ny språklag. Förslaget säger i korthet att:
Ibland blir jag ledsen på mina kolleger eller konkurrenter. Alldeles nyss gick jag min vanliga bloggrunda, hamnade – som vanligt – på avvägar och hittade fram till en blogg vars skribent just hade gått en kurs i att skriva på webben. Kul! Och kul att hen ville skriva om det i bloggen och ge exempel på vad hen lärt sej. Men det tråkiga var att kursen hade innehållit övningar som inte har ett dugg med webben att göra:
• Avstava följande ord…
Avstavning har ingenting på internet att göra. Aldrig. Någonsin. Låt bli! Sen kan det vara hur kul som helst med övningar i att avstava ”dammoln” och ”bildrulle”.
• Vilket eller vilka förkortningsförslag är korrekta?
Förkortningar har heller ingenting på webben att göra. Låt bli dem också. Det finns strängt taget rätt få tillfällen när det är bra att använda förkortningar över huvud taget.
• Vilken genitiv form är rätt? (EUs, EU’s, EU:s, Eus’)
Visst, genitivformer ska vara korrekta. Jag kan bara hoppas att den punkten inte utgjorde något huvudnummer på kursen.
Utlottning: den som vet hur genitivformen av EU ska skrivas (på webben och i andra medier) kommenterar det här inlägget eller skickar ett mejl till mej. På våffeldagen, den 25 mars, drar jag en vinnare. Vinsten är att jag bjuder på skrivfrukost den 1 april!
Och så lite nyttigt efter allt gnäll. De tre viktigaste sakerna när man skriver webbtexter är att:
• skriva för läsaren
• tänka på vilken nytta läsaren ska ha av texten
• börja med det viktigaste.
Den som vill gå en kurs där man får träna på det, får också gärna höra av sej.
– Jag är grymt ledsen, säger den väldigt unga tjejen på kondiset här i förorten upprepade gånger. Grymt ledsen över att brödet som kunden klagat på var så torrt.
– Arrividerci, vinkar en väldigt gammal herre som just fått vägbeskrivningen till äldreboendet här i närheten.
– Jag vill inte HA sova gott, säger dottern samtidigt som hon vänder sej på sidan i sin säng, sluter ögonen och somnar. Gott.
Språket blomstrar här i min förort! Det gör mej glad.
