Att ha en chef

Jag har fått ett kort mejl från min chef.

”Har du glömt att anmäla dig till afterworken?” undrar hon. Inte var det så farligt att ha en chef som jag inbillat mig i alla år...

Statsanställd!

Jag var 14 år och skulle jobba på ett kontor över jullovet. På sommaren hade jag haft mitt första sommarjobb och fått 10 kronor i timmen, på kontoret skulle jag få 16. Plus semesterersättning! Jag jublade!

Nästan samma känsla hade jag förra veckan när jag förhandlade mitt nya uppdrag. Som inte är ett uppdrag utan en anställning. Inte nog med att jag får bättre lön än som företagare, jag får pensionspengar, försäkringar och friskvårdstimme också! Och subventionerad läkarvård. Och smarta, driftiga, kompetenta kolleger. Eftersom det just nu bara finns finansiering fram till årsskiftet väljer jag att vara anställd bara tre dagar i veckan – övriga dagar kommer jag fortfarande att vara företagare. Men ändå, det är nya tider nu och jag jublar!

Gårdfarihandlare

Idag har jag haft besök av en riktig gårdfarihandlare. När jag inte hade kontanter hemma att köpa ägg för log han bara och lämnade över ett inbetalningskort. Där stod det att han är just gårdfarihandlare. Underbart tycker jag! Nu hoppas jag bara att äggen är så där busfärska och bra som han utlovar. Om tre veckor kommer han tillbaka igen.

Säsongsarbete?

Jag tror att det skulle gå att livnära sig som dörrknackare den här tiden på året. Speciellt i barntäta områden som det vi bor i där många är hemma med egna och/eller barnens rinnande näsor. Tänk bara om någon skulle ringa på och erbjuda en ny storpack pappersnäsdukar, några hembakade bullar och en glossig tidning. Kanske ta upp beställning på Alvedon och näsdroppar som levererades någon timme senare? Visst skulle man köpa!

Tack för det, Televerket!

Idag sörjer jag en arbetsvecka som gått förlorad. En vecka tog det att göra i ordning anbudet i den offentliga upphandlingen som nu ställts in. En vecka, fyrtio timmar, hela företaget ... Till ingen nytta. Det är dessutom den andra upphandlingen på raken som avbryts sedan anbudstiden gått ut. Jag har tre till att skriva under den närmsta tiden – vem betalar min lön under den tiden?

(Televerket har för övrigt ingenting med de här upphandlingarna att göra, det är helt andra myndigheter det handlar om.)

För att ha en chans måste jag beställa en risk

Jag arbetar med ett anbud för en offentlig upphandling. Det är som vanligt rätt krävande och pyssligt att få ihop alla delar enligt uppdragsgivarens alla önskemål. Nytt med den här upphandlingen är att man ska bifoga ett kreditvärderingsbetyg för företaget. Efter lite luskande kommer det fram att det räcker med ett så kallat riskintyg från Upplysningscentralen. Man beställer via nätet och kommer då till ett formulär med följande rubrik:

Beställ en Risk

Sätter inte det igång fantasin, så säg?

Enkla tips

”Har du tråkigt – gör något kul – simple as that”

Peppfrasen finns hos Redaktionen. Jag gillar den (både frasen och Redaktionen) och läser ofta nyhetsbreven jag får. Nu sist handlade det om att bli effektivare. Vem kräks inte över ytterligare någon som vill få oss att arbeta effektivare? Men läs här om ett ”larvigt enkelt system” som gör att man bör klara av det man ska klara av på kortare tid.

Själv skriver jag sedan en tid tillbaka listor med hjälp av en grunka (okej då, gadget) i I Google. Den som skapat att göra-listan skriver lite kaxigt att det bara går att skriva upp sju saker på listan eftersom ingen klarar av att hålla reda på mer i alla fall. Hittills har det funkat rätt bra för mej.

Konsulten som ropade på vargen

Hur många gånger kan man säga ”aldrig mer” och bli tagen på allvar trots att man bryter det? Nu har jag tackat ja till den där kursen igen – samaritkursen eller hemskekursen. Samma bevekelsegrunder som sist. Och samma insikt inför kursen: det är skitbra material, det är precis vad deltagarna behöver, det är välunderbyggt för att kunna övertyga den som tvekar och dessutom finns en yrkesexpert på plats för att skänka än större trovärdighet åt det jag har att säga.

Ändå sa jag sist ”aldrig mer” och begriper inte hur jag ska kunna bortse från det när jag kliver in i föreläsningssalen i morgon efter lunch. Jag vill komma jublande ut därifrån och ropa ”Äntligen! De fattar! De gillar! De kommer att genomföra!”

Att skriva för webben

Ibland blir jag ledsen på mina kolleger eller konkurrenter. Alldeles nyss gick jag min vanliga bloggrunda, hamnade – som vanligt – på avvägar och hittade fram till en blogg vars skribent just hade gått en kurs i att skriva på webben. Kul! Och kul att hen ville skriva om det i bloggen och ge exempel på vad hen lärt sej. Men det tråkiga var att kursen hade innehållit övningar som inte har ett dugg med webben att göra:

• Avstava följande ord…
Avstavning har ingenting på internet att göra. Aldrig. Någonsin. Låt bli! Sen kan det vara hur kul som helst med övningar i att avstava ”dammoln” och ”bildrulle”.

• Vilket eller vilka förkortningsförslag är korrekta?
Förkortningar har heller ingenting på webben att göra. Låt bli dem också. Det finns strängt taget rätt få tillfällen när det är bra att använda förkortningar över huvud taget.

• Vilken genitiv form är rätt? (EUs, EU’s, EU:s, Eus’)
Visst, genitivformer ska vara korrekta. Jag kan bara hoppas att den punkten inte utgjorde något huvudnummer på kursen.

Utlottning: den som vet hur genitivformen av EU ska skrivas (på webben och i andra medier) kommenterar det här inlägget eller skickar ett mejl till mej. På våffeldagen, den 25 mars, drar jag en vinnare. Vinsten är att jag bjuder på skrivfrukost den 1 april!

Och så lite nyttigt efter allt gnäll. De tre viktigaste sakerna när man skriver webbtexter är att:
• skriva för läsaren
• tänka på vilken nytta läsaren ska ha av texten
• börja med det viktigaste.

Den som vill gå en kurs där man får träna på det, får också gärna höra av sej.

Aktiebolaget Häxan Surtant

Så här känner jag mig idag (och har gjort rätt många dagar den här hösten). Som häxan Surtant i sitt egna företag utan någon egentlig aning om vad hon vill göra. Bara hon slipper sällskap. Jag drar igen dörren till mitt kontor och försöker skapa ordning, nytta och lönsamhet. Fast jag vet ju ändå vad jag vill göra, så än finns det väl lite hopp.

Bilden har jag för övrigt lånat från SvT alldeles utan att be om lov. Kanske kan jag kompensera med reklam? ”Titta på Bolibompa och Aktiebolaget Häxan Surtant!”

Att skaka av sig sömnfilten

Jag förbereder en kurs. En kurs i ett ämne jag kan och är bra på. En kurs som högsta och högstehögsta chefen på en myndighet ska gå på tillsammans med några av sina medarbetare. Jag går igång. Vaknar till liv. Upptäcker åter glädjen med mitt jobb och skakar av mig den där sömniga filten som legat skyddande (eller kanske mer hindrande?) runt mina axlar nästan hela hösten. Jag är bra på det här och jäklar vad de kommer att lära sig mycket nu på fredag! Här ska vändas perspektiv och byggas meningar som när ändå fram till läsarna!

Det är över lunchtid, men jag har till och med glömt bort det. Vill bevara den här känslan. Flytet. Därför bloggar jag om den. Hur gör ni för att hitta inspiration och engagemang? Vilka tips har ni? Och vad gör ni om/när den där filten tassar fram, lindar sig om er och vaggar er sömniga igen? Om ni nu alls har någon sådan filt.

Linguamón - språkmuseum

Spännande! I Barcelona ska de öppna ett språkens museum. Som om den stan inte var spännande nog ändå - men nu kanske kanske jag kan övertyga chefen (och revisorn) om nödvändigheten i en
konferens där. Vad tror ni?

(Fåmansbolag får annars inte åka iväg på konferens på samma villkor som större företag – vi behöver nämligen inte miljöombyte utan kan gott hålla till i våra gamla vanliga lokaler, anser Skatteverket.)

Dumma chefen!

Idag är jag arg på min chef! Jag sitter i Stockholm och bokmässan är i Göteborg. Vad gör den där? Varför är jag här? Vad ska jag göra med min trista chef?

Perspektiv, någon?

Svenska företagare är minst stressade i världen. Jättebra! Företaget Lindebergs Grant Thornton har i en stor undersökning frågat ledare för 7 200 företag världen över hur deras stressnivå förändrats det senaste året. I genomsnitt uppger 56 procent att stressen har ökat. I Kina stressar man hela 86 procent mer än förra året och i Sverige ”bara” 27 procent mer.

Men hörrni. Är det inte ett problem att över en fjärdedel av de svenska företagsledarna anser att det är stressigare i år än förra året? Det är väl inget att slå sig för bröstet för direkt?

Andra bloggar om: stress, företagsledare

Sweet sixteen

I dagarna är det sexton år sedan jag registrerade och började arbeta i mitt företag. Sexton år! Jag borde veta en hel massa om hur man driver företag och gör smarta saker nu, eller hur. Det här är det största jag lärt mig:

Det löser sig alltid!

Detärnågotsomviinförtfrånochmediår

Klockan har ännu inte slagit nio på måndag morgon. Trött och oinspirerad inspekterar jag mina högar på skrivbordet och konstaterar att det är på tok för mycket administration kvar. Tar en klunk kaffe och svarar i telefonen som ringer:

– Tilde text, det är Botilda.
– HEEEJ det är Gina (kan vi kalla henne) från Katalogföretaget! Har du tid? Jag tänkte bara kolla att dina uppgifter i Katalogen stämmer och undrar om du vill stå kvar på standardutförandetför900ellerom du vill lägga till något, tillexempelenwebbadresslänkordfaxnummerkontaktpersonellernåtannat. Vi lägger ju ut uppgifterna på webben nu.

Jag är tyst. Överrumplad.
– SåjagbörjarmedattkollaattviharrättadressuppgifterÄrdetfortfarande...
– Men vänta nu. Vad sade du egentligen? Har vi verkligen varit med i Katalogen tidigare?
– O ja. Dåskaviseomadressenstämm...
– Men inte har vi betalat för det? Tack och lov är någon liten del av min hjärna vaken och på hugget.
– Nej alltså. Det har ju ingen gjort, detärnågotsomviinförtfrånochmediår. Nå, har du kvar adressen på...
– Men du Gina. Då är jag inte alls intresserad av att vara med. Lycka till med nästa samtal!
– Okej, hej då!

Undrar om det funkar? ”Hej jag heter Botilda och ringer från Tilde text och vill bara kolla att mina uppgifter stämmer och att ni vill ha samma kurs som förra året. Visserligenärdennudubbeltsådyr, detärnågotsomviinförtfrånochmediår, men ...”

Mina timmar har ett pris

Det går att köpa mig per timme. Så klart, jag är ju konsult. Igår ringde en bekymrad uppdragsgivare och undrade om jag kunde hjälpa honom ur ett dilemma. Dilemmat visade sig vara en hyfsat lång rapport som måste bearbetas under en helg.
– Har vi avtalat om något helgpris, undrade han och påpekade att det ju är vanligt med extrabetalt ute i den vanliga världen.

Jag sade att jag inte trodde det men skulle kolla och att jag också måste stämma av med familjen om det skulle vara okej att jag jobbade en helg. (Tack lilla familjen för att ni lär mig om prioriteringar!) Idag bestämde vi oss:

– Jo, i teorin är det möjligt för mig att ta uppdraget. Men om jag vrider och vänder på mig för att det ska bli möjligt skulle det kännas bra med lite mer än vad det vanliga avtalet säger.
– Hm... Det förstår jag, men hur mycket?
– Ja, du. Hur är det egentligen ute i den där verkliga världen som du pratade om igår?
– Dubbelt upp alltså. Jag ska kolla.

* väntan en kort stund *

– Chefen säger att det är helt okej. Tack för att du kan hjälpa oss!

Och ändå känns det inte riktigt bra. Jag har sålt timmar då jag kunde varit med Sprallinen och hennes pappa. De borde vara ännu mycket mer värda än dubbla arvodet. Ändå är det precis det jag gör varenda arbetsdag, säljer mina timmar. Men en helg är en helg är en helg. (Som tur är, är det klämdag och helgdag i direkt anslutning till den helgen det gäller, så vi får vara lediga tillsammans ändå.)

Samaritkursen

Tror ni att det funkar att jag kallar kursen ”samaritkursen” i stället för ”hemskekursen”? Min samarbetspart tycker i alla fall att jag gör en god gärning som håller den, trots deltagarnas ovilja att delta.

Längtar efter att hålla kurs för och med människor som valt att gå den själva, som vill lära sig något och som tror på att det finns vett och klokskap i det jag säger, trots att jag inte har samma akademiska utbildning som de själva! Om några veckor är det dags för ett par sådana kurser också, så jag har i alla fall något att se fram emot. Men den här veckan går åt till att uppbåda kraft för samaritkursen.

(Det är så bra att vara egen företagare, för man får bestämma själv. Jag har alldeles själv bestämt mig för att det gick att övertala mig till den där kursen ännu en gång. En snabb titt i kassan och en inkännande beställare var allt som behövdes. Hurra!)

Att skriva böcker

Jag sitter och uppdaterar en bok jag skrev tillsammans med några kolleger för tio år sen. Förlaget tror att den tål en vända till, och det låter ju bra. Boken har sålt i hela 8 826 exemplar hittills och är därmed min bäst säljande bok (fy, fy alla ni som kopierar!!!). Medan jag jobbar med detta hör jag rykten om att även andra arbetar med sina böcker. En av dem är den förre SSU-ordföranden Anna Sjödin, som anser att allt ännu inte är sagt (fler invektiv?). En annan är vår förre statsminister. Han får ett stipendium på 700 000 kronor för att kunna anlita en assistent att göra jobbet. Minsann.

Ibland är det tufft

”Ditt upplägg var i sig lysande, extremt seriöst faktiskt!” säger kunden när hen läst min offert, men väljer ändå en annan leverantör. För att den är större.

(Jodå, jag förstår hur de tänker, men nu vill jag bittra över detta en liten stund till. Dessutom har det ännu inte hänt att jag har ställt in en kurs.)