Bekräftelsesjukan

Hur gör man för att ens barn inte ska lida av bekräftelsesjuka? För att hon ska bli trygg och stark i sig själv? Modig? Göra saker för sin egen skull, mer än för att någon annan ska tycka att hon är duktig? För har man en gång blivit smittad är det svårt att bli frisk igen.

Jag trodde att jag nog nästan var botad. Till i helgen. Fyrtiofyra år gammal upptäcker jag att jag blir irriterad och på dåligt humör när jag berättar om en storbedrift jag gjort på jobbet i veckan och min pappa inte blir ett uns imponerad. Jag märker hur jag tar till större och större ord och gester för att få honom att förstå hur fantastiskt duktig jag varit, vilken jättegrej det var, att det var jag som räddade hela situationen och att jag gjorde det på ett sätt som drog ner applåder. Men inte. Han ryckte på axlarna och konstaterade att det väl är sånt man får vara beredd på. Varför duger det inte för mig att jag själv är nöjd med min insats? Och vad, vad ska jag göra för att inte smitta min lilltjej med samma sjuka? Förslag, någon?

Bottennotering

Igår kväll lade jag mitt sovande barn på golvet i garaget. Det kändes som årets bottennotering i föräldraskap!

I garaget där bilen står är det trångt. Man måste backa in bilen i fickan tätt, tätt intill väggen (helst utan att skrapa i lacken). På grannplatsen står en abnormt stor bil som behöver mycket utrymme. När den står på sin plats går det inte att öppna dörrarna på vår bil mer än just precis så mycket att man kan klämma sig ut på tvärsen, försöka få med sig hela sig själv och bilnyckeln samt inte skrapa emot deras bil. Att få ut ett sovande barn den vägen är helt omöjligt. Inte heller väskor eller annat bagage. Så man lägger sitt sovande barn på det skitiga betonggolvet och låter det ha huvudet på datorväskan. Sen skäms man och backar in bilen fort som satan, varpå barnet vaknar och gråter hysteriskt. Man är och känner sig som en usel förälder.

Världens längsta titel?

Den stora nätbokhandeln tipsar mig om böcker jag borde köpa. Igår tyckte de att den här lät bra. ”How to Feed Your Whole Family a Healthy Balanced Diet, with Very Little Money and Hardly Any Time, Even If You Have a Tiny Kitchen, Only Three Saucepans (One with an Ill-fitting Lid and No Fancy Gadgets - Unless You Count the Garlic Crusher”.

Man kan bläddra i boken på nätet om man blir nyfiken. Jag slutade dock vid rådet att ge barnen kakor till frukost, speciellt på vintern när ingen ändå känner för frukt. ”Titta bara på européerna”, står det, ”de mumsar i sig croissanter och marmelad utan att det är skadligt för deras hälsa.” Ja, titta bara. Men pluspoäng för titeln måste det nog bli i alla fall.

Sprallinen vill bli Törnrosa när hon dör

Vi har allvarliga samtal om döden. Sprallinen är inte så sprallig när hon tänker på att hon ska dö en gång. Ännu värre är det att jag som är hennes mamma ska dö. Det får mammor inte, i alla fall inte före sina barn. Hon vill att jag ska lova att vi ska dö samtidigt. Och pappa. Och bästisen. Och bästisens mamma och pappa. Och bästisens lillasyster. Stora känslor, starka känslor, storm i liten barnkropp. ”Det är inte som i visan, mamma” säger hon och syftar på strofen i Den blomstertid som handlar om att allt som varit dött blir återfött.

Jag kramar och klappar. Försäkrar att det nästan bara är riktigt gamla människor som dör och att de ofta är sjuka. Säger att det kommer att dröja många, många, många år innan jag ska dö. Jag tänker bli en busig mormor först! Men döden är överväldigande sorglig. Jag kan ju inte annat än hålla med om att det är sorgligt när någon man tycker om dör.

Till slut tar jag till det där som nästan känns som lur. ”En del människor tror”, säger jag... och berättar att en del tror att man blir en ängel i himmelen, som Pippis mamma. Andra tror att man föds som något annat när man dör, kanske en mygga eller en häst. Noga med att ändå säga att ingen egentligen vet. Det lättar lite. Sprallinen undrar om man kan bli Törnrosa när man dör, för det vill hon i så fall. Lite tröstad. En liten stund. Sen väller det över henne igen, den oerhörda insikten att vi alla kommer att dö.

Det är inte lätt att vara tre och ett halvt och ha så stora tankar. Det är inte heller lätt att vara förälder. Hur har ni pratat med era barn om döden?

Sommarlovsavslutning

Jag sitter på jobbet och försöker komma igång efter fem lediga veckor (det var nog 14 år sedan jag var ledig lika länge i sträck!). Men det verkar som att jag måste avsluta sommarlovet ordentlig först. Alltså, tio bästa i sommar (utan inbördes ordning):

• Blåbärsskogen, med bästa sällskapet
  
• Barnets fullkomliga badlycka
  
• Lilla Åboresan
• Inställningen att vi flyttat ut till stugan och inte bara flängde runt
• Alla små blomsterinstallationer som följde i Sprallinens spår
• Vänner på lättsamma, lata besök
  
• Böcker – jag har faktiskt läst flera stycken!
• Mobilt bredband med kontantkort
• Årets första äppelpaj på syrliga sommaräpplen
• Japanska badet med hela familjen

Den som frågar i morgon kanske får andra svar. Det har varit en bra sommar! Och nu ska jag strax handla grillmat, för så vardagskväll det är tänker vi grilla på klipporna i gott sällskap i kväll.

Att resa med barn

Vi har varit i Finland (Mumindalen) en vända. Därför åkt färja (med bollhav i lekrummet) över Östersjön. Det slog mig sent på kvällen (kl. 20.55) när jag var på väg tillbaka till hytten, att jag nu verkligen är förälder före allt annat. Bevisen (förutom stumpan som snusade i underslafen i hytten medan hennes far låg i den andra och läste):

1. Jag åker Finlandsbåt utan glittertop!
2. Jag åker Finlandsbåt utan att ens ha tänkt på att ta med mig smink!
3. Jag handlar visserligen i taxfreeshoppen, men det jag köper är följande: ett par tetrapak saft, en vattenflaska med Barbapappafigurer och en liten burk salta nötter. Allt för att det verkar bra att ha om det blir gassande varmt när vi kommer fram...

(Mycket lyckad resa, kanske jag ska tillägga!)

Faktor 5-11

Och så glömmer ni inte solskydd i helgen!

Själv tänker jag sy mig en flådig solhatt, för nu värker förkylningshuvudet så fort solens strålar träffar det. Gammal tant?!

(Fortfarande inget pocketpaket... Det skulle skickats senast den 15, och borde väl kommit nu?)

Pippiprinsessan och hennes pappa

I helgen lekte vi Pippiprinsessan och leverkungen. Leverkungen är Pippis pappa och ni förstår själva hur Sprallin hört fel och vilken koppling hon gjort. Skulle ni korrigera? Prata om ord man inte bör använda? Eller göra som vi, bara spela med och leka leverkungar?

Pippiprinsessan är för övrigt en ljuv varelse i full Pippistass, med randiga docksängslakan på huvudet och en luciakrona i plysch som håller lakanet på plats. Till förklädesklänningen bör man ha sin nyckelpigekjol och kanske en prickig snurrkjol också. Självklart färgglada dagishalsband och så de brodrade dansskorna... Så snygg. Och snäll!

Mer om förskolan

Anledningen till att Sprallinen fick vara på storbarn igår var ju att hennes egen avdelning var stängd (och att hon själv ville så klart, annars hade hon ju fått vara på den andra småbarnsavdelningen). Jag tyckte lite synd om hennes kompis M som skulle få börja på storbarn tillsammans med henne, för hon var hemma igår och fick alltså inte vara med om allt det roliga på storbarn.

Nu vet jag varför. Förskolan hade ringt runt till alla föräldralediga och bett dem hålla sina större barn hemma. Så spar man pengar på vikarier. Jag är inte säker på att jag tycker att det är rätt.

Inskolning, schminskolning

Min tur att hämta. På Sprallins avdelning är det mörkt och öde. På den andra småbarnsavdelningen finns ingen Sprallin, men en pedagog som inleder ”ja... jag vet inte hur jag ska säga det här...” *dramatisk paus, alla håller andan* ”... Sprallinen har inte varit med oss idag, hon har varit på storbarnsavdelningen. Hela dagen!”

Det visar sig att så många varit sjuka på Sprallinens avdelning att den stängde. På storbarnsavdelningen frågade de om hon ville vara med dem ute på gården. Det ville hon. När de skulle gå in frågade de om hon ville följa med in till deras samling. Det vill hon. Sen undrade de om hon ville äta lunch med dem, vila med dem, fortsätta leka med dem. När jag kom satt hon med en femåring och ritade. Lycklig! Dansade igenom avdelningen för att visa mig hur kul det var. Personalen strålade och berömde. Inskolningen skulle ju börja först nästa vecka, men nu får hon välja själv om hon vill gå till storbarn i morgon och vara där så länge hon vill. Egen hylla hade de redan hunnit göra också!

Jag kapitulerar. Tror att det kommer att bli jättebra. Men kommer att fortsätta arbeta för mindre grupper och mer genusmedvetenhet och längta efter att de fina vännerna från småbarn kommer efter.

Finns jag?

Ibland drabbas jag av existentiell ångest. Som nyss då en journalist som intervjuat mig frågade efter bilder av mig. Det finns inga! Inte en enda någorlunda modern bild av bara mig. Tusen bilder av Sprallin. Tjugofem av mig och Sprallinen tillsammans därvi pussas, busar, mumsar på bullar, badar... ja allt sånt man gör med små barn. Men inga på bara mig. Journalisten fick nöja sig med en konsultbild från 2001 och en resebild från 2005. Fast å andra sidan var jag snyggare då, så det kanske inte gjorde nåt?

För att vara bättre förberedd nästa gång har jag i alla fall pratat med min fotograferande kompis om några proträttbilder. Vi tar dem säkert vilken dag som helst...

Tre år!

Finaste Sprallinen på treårsdagen. Nu är hon lika stor som Folke, minsann, och dessutom så stor att hon får se läskiga filmer. Säger hon själv i alla fall (flera gånger om dagen). Innan vi gick till förskolan i morse konstaterade hon också att hon nu var så stor att hon skulle gå på storbarnsavdelningen. Och när jag hämtade i eftermiddags tog mig fröken avsides och sade att ett par barn kommer att flytta från en av storbarnsavdelningarna och att de tyckte att Sprallin och hennes bästis skulle flytta dit. Svårt att hålla emot tårarna då, av flera skäl.

Jag vill ju inte att mitt lilla barn ska behöva brottas med 20 andra barn om 3 personal. Jag vill inte att hon ska vallas in i det rosa flickfack som verkar vara standard på alla storbarnsavdelningar. Jag vill inte att hon ska skiljas från den fina lilla gruppen vänner de är på småbarnsavdelningen. Men hur mycket jag än vill att hon ska vara min lilla bebis, så vill jag ju också att hon ska få nya utmaningar och lite mer stimulans. För i ärlighetens namn har hon börjat tycka att det är lite tråkigt på dagis nu. Och kompisarna kommer ju efter så fort det bara finns platser. Här där vi bor är trycket hårt på förskolorna, det föds hur många barn som helst och de flesta ska ju få plats på förskolan. Men ändå, det är tre personal på 21 barn och på gården springer killarna omkring med grenar och skriker ”pang” och flickorna har rosa klännigar och drar på dockvagnar eller gullar med bebisarna på småbarnsavdelningarna.

Om kungen och hennes mamma

Sprallinen provar på många roller nu. ”Nej mamma, jag är ju lilla Henry” kan hon säga och leka bebis ett tag. Sen blir hon Pippi eller Kungen. Men det är lite konstigt med både Pippi och Kungen (som alltså är Askungen, men det hängde ni väl med på?) och deras morsor. Sprallin tittar intensivt på mig och säger sen
– Mamma, du finns inte!
– Va? Vad menar du? Jag är ju precis här.
– Nä, för jag är Pippi och hon har ingen mamma.

Ska man förklara för en tvååring att Pippis mamma sannolikt är död, eller dra till med ”ängel i himmelen” som Pippi själv säger?

– Mamma, du är dum!
– Men så säger man inte till folk. Vad har jag gjort som du tycker är dumt?
– Jag är Kungen och min mamma är dum!
– Jaha, du är Askungen. Men vet du, hennes mamma är... *tänka tänka ”död”, ”styvmor”, ”begripligt”, ”inte skrämmande” slut på betänketid... Jo, hennes mamma säger dumma saker.

Kanske inte så konstigt att kombinationen med alla saknade eller dumma mammor i sagorna och det faktum att jag varit borta ovanligt mycket de senaste veckorna gör att Sprallin vägrar släppa mig när hon ska sova eller när jag ska lämna henne på dagis. Dags för familjetid!

Om tuttar, halare och pinnsängar

Vi lämnar bebisstadiet bakom oss. Sprallin är stor nu och har slutat med napp! Det gick helt smärtfritt och hon är mycket stolt när hon berättar om det för alla som vill lyssna, och några till. Dessutom, vilket är allra viktigast, blev hostan på nätterna något bättre sedan nappen försvann.

Så nu slipper vi glömma nappar och fnissa när farfar från ön frågar efter ”tutten”. Napp heter nämligen ”tutt” på finlandssvenska. Läs och roas:

”Bland alla de ord som kan ställa till förvirring mellan finlandssvenska och sverigesvenska föräldrar intar väl tutt särställningen som det potentiellt mest roande. ”Har ni anatomiskt riktiga tuttar?” lär en förvirrad finlandssvensk pappa på jakt efter nappar ha undrat på apoteket i Sverige, till farmaceutens förfäran.” Mia Sandsjoe, Språkbruk 3/2007

Man kan fortsätta inventeringen av skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska. Att både vinteroverall och snickarbyxor heter ”halare” har jag fattat (men det tog ett tag), nyligen lärde jag mig att spjälsäng heter ”pinnsäng” och det finns fler skillnader. Citatet nedan kommer från den finlandssvenska tidskriften Språkbruk, därför är de sverigesvenska uttrycken fetstilsmarkerade och de finlandssvenska i parentes. Det är nyttigt med perspektiv ibland.

”Allra underst klär sig flickor i trosor (småbyxor) och linne (underskjorta). På överkroppen bär både flickor och pojkar t-tröja eller t-shirt (t-skjorta). Riktigt små bebisar bär sparkbyxor eller sparkdräkt (halare). Flickorna brukar gilla tights på benen, medan pojkarna drar på sig mysbyxor (verrare). Jeans (farmare, farkkur) är populärt bland såväl pojkar som flickor. Mindre barn har ofta hängselbyxor eller snickarbyxor (lapphalare) på sig. Om byxbenen (buntarna) är för långa får man vika eller sy upp dem. Vintertid är det skäl att ta på sig en sweatshirt, dvs. en collegetröja, eller eventuellt en huvtröja eller munkjacka (huppari). En skön hemstickad kofta (knäpptröja) värmer också bra. Som ytterplagg använder mindre barn ofta overall (halare), medan större barn kanske tycker att det är mer praktiskt med jacka (rock) och utebyxor. På fötterna har barnen sportskor (länkare, gummitossor) antingen med kardborrband (tarra) eller snören. Om det är regnigt och vått ute kläs barnen i stövlar och regnkläder (kurakläder) eller regnställ, dvs. galonbyxor, regnrock och galonhandskar. Är vädret varmt och soligt tar barnen gärna på sig en keps eller skärmmössa (lippis), men är det vinter och kallt är det en varmare mössa eller luva (pipo) som gäller. Sommartid badar (simmar) barnen gärna och klär sig då i baddräkt (simdräkt) eller badbyxor (simbyxor).” Anna Maria Gustafsson, Språkbruk 3/2000

Vi lever farligt

Vi tar stora risker. Lever farligt. Snuddar på dumdristighet. Men... Saken är den att vi idag har en (1), säger en (1), napp. Till en liten tjej som gillar sin napp och inte vill vara utan. Alla hundra andra har försvunnit, kanske samma väg som alla de där uddastrumporna? Så nu är det en enda napp som gäller (och en på dagis, där hon haft tre med sitt namn på men två ändå kommit bort). Vi föräldrar tycker att hon borde sluta – det håller Sprallinen inte med om.

Världens bästa resesällskap, 2008

Varje år, hittills, har mor och dotter åkt på en alldeles egen utflykt i lilla sportbilen. Nu i helgen var det dags igen. Och jag kan bara åter konstatera att bättre resesällskap får man leta efter. Lilla Sprallin i sin skinnhuva, sina rosa hörselkåpor, sina runda solglasögon, inlindad i en filt, skrålande ”Sjörövarfabbe” i framsätet på cabben. Svårslaget!


Förra året var vi på Gotland, i år i Östergötland liksom första året (och det år hon låg ofödd i min mage). Bara de här utflykterna gör det nästan omöjligt att sälja bilen!

Stor litteratur

Jag vet inte var jag hade varit idag om jag inte fått ligga under täcket, med ficklampa, och läsa mysterieböckerna av Enid Blyton som barn. Eller Hemliga sjuan. Tänk om inte bokbussen funnits på landet om somrarna och kom med fler mysterieböcker. Eller om det var tomt i bokhyllorna hos föräldrarnas vänner när vi var på besök. Då hade jag blivit en annan Botilda än den jag är idag!

Enid Blyton är Storbritanniens mest omtyckta författare. Det finns något vackert i det tycker jag. Böckerna är grymt massproducerade – över 600 blev det totalt. De följer samma mönster men har lite olika karaktärer. Precis som barn vill ha det. Jag kände igen mig i miljöerna. Visste att hembiträdet hette Gladys och bakade goda scones. Minns också en inte allför avlägsen midsommar med högläsning, för de vuxna, ur en mysteriebok. Det kändes hemtrevligt och mysigt.

Det verkar inte bättre än att den där läslusten smittat av sig på dottern. I morse läste vi en /rätt enfaldig/ Pixibok om Trollet och farfar. Sen höll vi på att komma för sent till dagis och jobbis för att hon vill läsa ”Nöff, Nöff Benny” också.

DN:s kritiker har röstat fram de 100 bästa barnböckerna. Vi har mycket att se fram emot, jag och Sprallin. Men ”Sprätten satt på toaletten” hoppar vi nog över, trots att den finns med på listan. Den avskydde jag redan som barn.

Samtalsämnen

Vi fick en lördagskväll på stan, jag och sambon. Tillsammans. Utan barn. Drack drinkar i gamla Skatteskrapan, gick på bio (”Once” – se den!), åt middag och promenerade hem genom stan. Det har hänt ungefär... två gånger sedan Sprallin kom till världen. Vi lyckades nästan undvika barnprat, förutom något ”det är Långben på Bolibompa idag, va och ”nu sover hon nog” som undslapp oss.

Däremot fick jag verkligen kämpa för att inte bara prata om vad som händer den närmaste tiden, vad vi ska göra, hur vi ska dela upp tiden så att det ska bli så bra för alla som möjligt. Är det så att vara förälder? Antingen tänker man på sitt barn eller så tänker man på hur man ska planera sin tillvaro? Jag blev lite skrämd av den insikten. Vad hände med här och nu?

Bra dålig mamma

Jag ska vara en dålig mamma idag. Köpa nåt färdigt och gott, typ ostkaka, att värma till middag. I stället för att laga mat ska jag leka med Sprallin – det längtar jag efter mer än ordentlig mat.

En vanlig dag:
16 – hämta på dagis
16.30 – på väg hem från affärn
17 – börjar laga middag
17.30 – äter
18.00 – Sprallin byter om till pyjamas
18.05 – ser vi Bolibompa tillsammans i soffan
18.15 – vill Sprallin ha välling men får vänta lite till
18.25 – välling
18.35 – ”Sova nu, mamma!”
18.40 – ad-droppar och borsta tänderna; den andra föräldern får slabbig godnattpuss
18.45 – Trollmors visa, två gånger med text och en gång nynnad
19.00 – sover

Så den där lilla tiden mellan halv fem och halv sex tänker jag leka med min dotter idag. Bygga lite lego, leka med Noaks ark eller läsa saga. Vara tillsammans.

Jag längtar tills hon blir lite större och orkar vara med lite längre på kvällarna. Jag vill ju vara med henne! Men det får inte gå för fort, för jag vill ha kvar min bebis. (Ha! Det är redan kört.)

Nu får någon annan bestämma

Vad ska vi äta ikväll? Vad är du sugen på? Vad hinner vi laga?

Alldeles för mycket tid har gått åt till att tänka ut middagsmaten. Så nu provar vi Middagsfrid ett par veckor. Första matleveransen kom igår och ikväll blir det räksallad hemma hos familjen Botilda. Det hade vi onekligen inte kommit på själva en tisdagskväll i januari... Inte heller hade vi någonsin tänkt ut att laga korvgryta (korv är nog det värsta jag vet). Som ni hör är vi inte överdrivet begeistrade, förutom i teorin. För i teorin lät det så behagligt att någon tänkte ut vad man ska äta till middag under fem kvällar, handlade hem ingredienserna och försåg oss med recept. Så ekologiskt som möjligt – eller nåja, lite ekologiskt i alla fall – dessutom.

Vi provar i två veckor, så får vi se. Fast jag tippar på att vi återgår till Ekolådan efteråt. Den är toppen och vi har bara varit lite slöa på att laga till alla grönsakerna.