Men sitt där då!

Det är hemskt omodernt att ge sin sittplats på bussar och tunnelbanor till gravida! Lika omodernt som det var för många år sedan att resa sig för den som hoppade på kryckor i flera månader.

Och jag blir plötsligt min gammelmormor, krutgumman som klarade allt - bland annat att uppfostra och försörja åtta ungar på egen hand. Inte skulle hon ens tänka tanken att sätta sig ner på bussen?

Och jag blir plötsligt min mormor, som inte vill vara till besvär och som med tacksamhet konstaterar att det i alla fall finns ståplats nära ett handtag att hålla sig i.

Och jag blir plötsligt min mamma, som finner sig i orättvisor för attt "det är så". För att någon bestämt att det ska vara så. För att om det inte finns någonstans att sitta så är hon nog inte värd någon sittplats. Varför klarar jag inte av att jaga bort alla gummor och bli mig själv igen? Hur svårt kan det vara att be om att få sitta ner?

Fast gammelmormor Jullan vill jag behålla lite av. Hon var häftig.

Läs också Stå där då på Lindströms skriverier.

In genom näsan, ut genom munnen

Vi jobbar med målbilder på profylaxkursen. ”Andas som om du måste hålla en pingisboll i luften när det känns för jävligt” föreslår en av kursdeltagarna. ”Plocka kulor och lägg i en påse” guidar han som ska bli pappa. ”Tänk på en pion i knoppning som långsamt slår ut i blom” säger den mycket engagerade kursledaren. ”Dyk ner i en pool.” ”Simma ner till botten av havet och hämta upp saker.” ”Plocka stationer under en orientering.”

Jag blir stressad av att försöka hitta rätt bilder. Ska jag blåsa på en fjäder eller bestiga ett berg? Visst kan jag hoppa ner i det vackra azurblå vattnet, men inte hämtar jag upp något från botten där inte. Jag simmar omkring i det fantastiska viktlösa tillståndet som vattnet ger. Ingen regulator för andningen, inga fenor och ingen mask – jag bara simmar. Följer efter en sköldpadda en lång bit, anar rockor, skymtar en revhaj. Men mest är jag bara i mig själv. Lugn. Utan bilder. Förmodligen gör jag rätt ändå, för de får nästan väcka mig efteråt. Han som ska bli pappa har ont i handen efter att ha nupit mig hårt. Jag andas. Kan det. In genom näsan, ut genom munnen.

I januari ska barnet komma. Vår bebis, filur, hattifnatt. Vårt eget yrväder.