Tappad kontaktyta

Nu när jag har längre till jobbet och måste åka kommunalt varje dag, har jag så klart skaffat månadskort. (Det första sedan gymnasiet, tror jag. Som innerstadsbo behövde jag det inte, och här ute i förorten ligger ju allt inom gångavstånd.) SL:s nya kort behöver man bara hålla mot en kortläsare så öppnas grindarna eller busschauffören låter en gå in. Väldigt praktiskt. Man behöver inte ens plocka upp kortet ur plånboken utan det räcker med att lägga hela plånkan eller väskan på den där lilla läsplattan.

Men.

Från att ha små miniinteraktioner med andra människor varje gång jag räckte fram min biljett för att få den stämplad eller kontrollerad, så har jag nu absolut noll kontakt med någon person. På bussen siktar jag bara på läsplattan och stressar sedan vidare in i bussen, utan att ens ha tittat på den som kör. Och spårvagnskonduktören tittar bara på sin mätare, utan att lyfta blicken. Det känns faktiskt som att livet blivit lite fattigare.

Bekräftelsesjukan

Hur gör man för att ens barn inte ska lida av bekräftelsesjuka? För att hon ska bli trygg och stark i sig själv? Modig? Göra saker för sin egen skull, mer än för att någon annan ska tycka att hon är duktig? För har man en gång blivit smittad är det svårt att bli frisk igen.

Jag trodde att jag nog nästan var botad. Till i helgen. Fyrtiofyra år gammal upptäcker jag att jag blir irriterad och på dåligt humör när jag berättar om en storbedrift jag gjort på jobbet i veckan och min pappa inte blir ett uns imponerad. Jag märker hur jag tar till större och större ord och gester för att få honom att förstå hur fantastiskt duktig jag varit, vilken jättegrej det var, att det var jag som räddade hela situationen och att jag gjorde det på ett sätt som drog ner applåder. Men inte. Han ryckte på axlarna och konstaterade att det väl är sånt man får vara beredd på. Varför duger det inte för mig att jag själv är nöjd med min insats? Och vad, vad ska jag göra för att inte smitta min lilltjej med samma sjuka? Förslag, någon?

Bottennotering

Igår kväll lade jag mitt sovande barn på golvet i garaget. Det kändes som årets bottennotering i föräldraskap!

I garaget där bilen står är det trångt. Man måste backa in bilen i fickan tätt, tätt intill väggen (helst utan att skrapa i lacken). På grannplatsen står en abnormt stor bil som behöver mycket utrymme. När den står på sin plats går det inte att öppna dörrarna på vår bil mer än just precis så mycket att man kan klämma sig ut på tvärsen, försöka få med sig hela sig själv och bilnyckeln samt inte skrapa emot deras bil. Att få ut ett sovande barn den vägen är helt omöjligt. Inte heller väskor eller annat bagage. Så man lägger sitt sovande barn på det skitiga betonggolvet och låter det ha huvudet på datorväskan. Sen skäms man och backar in bilen fort som satan, varpå barnet vaknar och gråter hysteriskt. Man är och känner sig som en usel förälder.

Balkong eller badkar?

Jag letar lägenhet. I närheten av den nuvarande är i princip det enda kravet. Sen kommer jag på att jag har några krav till. I närheten av den nuvarande går nämligen en stor motorled, och den vill jag inte ha dånande i öronen varje stund. Det kravet utesluter över hälften av de bostäder som finns till salu i området.

Dagens jakt har resulterat i valet mellan gammalt och charmigt och nytt och praktiskt. Troligen kommer båda lägenheterna att skjuta i höjden prismässigt, så egentligen kanske de inte är några riktiga val. Men ändå. Tills på onsdag när budgivningarna borde vara över kan jag ju få grubbla över 1913 eller 2004, större sovrum eller klädkammare, kakelugn (icke-fungerande) eller balkong, ytfix eller inflyttningsfärdig, dyr eller ännu lite dyrare.

Var kan man köpa is i magen att vänta ytterligare en eller två veckor?

Tre bästa

Tre bästa idag:

• Sprallinen kommer hem efter några dagar med sin pappa på ön

• löjrom till middag

• tillförsikt inför det nya året.

Tre bästa i december:

• anställningsavtalen som innebär nya jobb och större ekonomisk trygghet

• lånelöfte till ny lägenhet

• att vi klarade av att leva med, diskutera och planera för konsekvenserna av beslutet vi fattade i november.

Tre bästa i år:

• lång sommar på landet

• nya jobbet

• Sprallinen som dansar, sjunger, ritar och skriver.

Tre bästa med decenniet:

• Sprallinen

• stugan som blev min, bara min

• styrkan jag hade under första halvan som gjorde det möjligt att skapa en ny vardag trots det svarta hål som inledde decenniet (måtte jag återfinna den snarast – jag behöver den).

Skygglapparna borta?

På väg in till stan stannar bussen jag sitter på till ett kort ögonblick. Precis nedanför mig på trottoaren ligger en gammal herrcykel, halvt dold i snön. Det är så grafiskt vackert. Den mjuka vita snön och så de svarta konturerna av cykeln. Jag försöker hinna få fram min mobil för att ta en bild, men ögonblicket därpå har bilen framför bussen fickat in sig till kanten och bussen kör vidare. Fast jag är glad ändå, dels fick jag syn på den vackra bilden, dels – och mest – upptäckte jag att jag öppnat ögonen igen och börjat se det vackra och speciella i tillvaron. Det lovar gott för nästa decennium!

Glitter i håret

Jag fnittrar lite åt glittret i mitt hår. Det är inte riktigt glitter, men jag upptäckte det runt lucia och det ser faktiskt glittrigt ut, så jag väljer att se det så. Det är grå hårstrån. Plötsligt. Inte många, men tillräckligt för att det ska glittra till i rätt belysning. Jag tycker det är snyggt!

Dan före dopparedagen

Jag sitter här med högarna. Fotografier, cardstock, stämplar, glitterpulver, pennor i allsköns färger och storlekar och klistermärken specialbeställda från Moo. Kuvert med namn men inte adresser skrivna. Det som ska bli julkort i år. Eller skulle. Blir lika besviken på mig själv varje år, för varje år är det likadant. Julkorten uttänkta, materialet inköpt, bilderna beställda i god tid inför julen, men själva förfärdigandet drar ut på tiden. Blir till slut inte av. Inte förrän igår när jag rotade i en av jullådorna och fick tag i tre års påbörjade julkort såg jag själv mönstret.

[Sprallinen julkramar alla hon känner, iförd snöflingekjol och med Madickenrosett i håret!]

Så vad tror ni? Ska jag lägga ner att skicka julkort alls? Köpa vanliga, icke-hemgjorda? Skicka elektroniska i miljöns namn? Eller planera in i kalendern för 2010 redan nu en kväll i början av advent att julkortspyssla på?

Grattis alla pristagare!

Sprallinen undrar varför superskurken Fru Gjerta är i tidningen så mycket. 

[Bilden visar ickeskurken fru Herta. Som i nobelpristagaren i litteratur 2009 Hertha Müller, om någon inte skulle se det.]

Följetong (semestertvång)

Mitt liv liknar just nu vilken sämre följetong som helst (välj själv Allers eller såpa). Det här med tvångssemestern är bara en sak:

1. När 16 arbetsdagar återstår ber chefen mig att ta ut mina innestående semesterdagar. Hon säger att jag har 14 stycken.
2. Jag vänder ut och in på min almanacka och frigör 10 dagar. Begär semesterledigt för dem.
3. Tar den första dagen.
4. Chefen godkänner semestern.
5. Chefen kommer på en sak. Jag har ju arbetat deltid, och alltså är mina semesterdagar inte ”riktiga” dagar. Hon meddelar att hon ska undersöka saken och att jag eventuellt kommer att få löneavdrag.
6. Det visar sig att det kostar mig 1,6 dagar semester att ta en dag semesterledigt. Chefen säger ”du skulle fyllt i blankett si-och-så när du började”. Jag säger ”det borde nog min chef ha informerat mig om, tycker du inte det.”
7. Chefen återkallar min semester så att jag ska slippa avdrag på lönen.
8. Jag tar ut de tre dagarna den här veckan i alla fall, eftersom jag redan planerat in annat under dem.
9. Jag väntar med spänning på vad chefen ska tycka om detta.
10. Jag väntar också med spänning på vad som händer efter nyår, men det är ett helt annat kapitel i den här följetongen.

Ska det vara så här? Jag bara undrar... Ni anställda, är det så här hela tiden? Vad måste man stå ut med i en linjeorganisation?

(Jag måste nog lägga till att jag gillar min chef och att jag vet att hon haft alldeles för mycket att göra under hösten, men att hon ju ändå är min chef och att det här faktiskt inte alls var så kul.)

Första advent

Tänd det första ljuset i adventsstaken. Knäck några nötter och ät lite pepparkakor – gör vad du gillar att göra på första advent.

Glöm inte att släcka ljuset sedan! Och testa brandvarnaren så att du vet att den fungerar. Byt eventuellt batterier. Låt det bli en modern adventstradition.

Pocket och pyssel

Jag blev så glad häromdagen när jag kom hem. Där låg ett sprängfullt paket och väntade på mig. Det sista i pocket och pyssel-utbytet. Du min hemliga bokvän, som inte är så hemlig längre, ska ha ett stort tack för alla de fina, omtänksamma paket du skickat! 

Det här sista... Åh! Ett garn i fina färger som kanske blir sockor – eller nåt helt annat. Det får ligga till sig lite. Samma färger som de små pärlorna. Jag har en idé för vad jag och Sprallinen ska kunna pyssla med dem. Tre små änglar som Sprallinen vill hänga över våra sängar. Ett häfte med roliga julkort. En bok av min favoritförfattare, ”Sista boken från Finistere” av Bodil Malmsten! Och så, guldklimpen i paketet. Boken som både jag och Sprallinen satt länge och bläddrade i. 

– Nu måste du göra kläder till mig, mamma. 

– Jag vill ha den här, och den här, och den här... 

Bara klänningar, för just nu är det bara klänningar som gäller. Men jag förstår henne, för de är verkligen fina. Allihop. Några av dem kommer att dyka upp på Tilde textil.

Semestertvång?

Det här med min projektanställning är lite intressant. Jag har verkligen fått inblick i vilken skillnad det är att vara anställd mot att vara företagare – och inbillar mig att jag lärt mig uppskatta båda formerna.

Till exempel har aldrig min chef på mitt företag beordrat mig att ta ut semester. Det har nu chefen på projektanställningen gjort. Anställningen går ut vid årsskiftet, fram till dess har jag 16 arbetsdagar kvar eftersom jag jobbar tre dagar i veckan. I går ombads jag ta ut mina 14 dagar. Hur tänkte hon då?

Det finns en anledning

Jag planerar. Tänker, räknar, skriver, funderar. Har hopp om att det blir bättre. Och stor sorg över att det inte varit bättre tidigare. Det finns en eller flera anledningar till tystnaden här. Men jag kommer tillbaka. Har saker att berätta och sånt jag vill få diskutera, även om just nu inte är rätt tid.

Under tiden kommer jag att köpa mer garn och använda kroknålen jag fick i ett av pysselpaketen. Det är alldeles utmärkt bra avkoppling! Kanske blir det ett tekniktäcke (för varför ska man hålla sig till de enkla sakerna?). Eller så räcker det att planera, tänka, räkna, skriva och fundera.

Note to self: Barn är alltid barn och vill inte bli bortglömda

Idag fick min dotter ett gulligt litet paket på posten från sina morföräldrar. Det är nämligen nalledagen. Att mina föräldrar har en dotter som fyller år just idag (nämligen jag) verkar passera obemärkt. I alla fall fanns inte minsta lilla kort eller paket i lådan. Får man bli lite ledsen då?

Att man aldrig lär sig

Samtidigt som jag håller på att skriva ett tack-sms till en vän som oroligt undrat om det inte blivit lite mycket för mig nu och uppmanar mig att försöka släppa något ringer telefonen. En annan vän. Undrar om jag möjligen kan språkgranska den rapport hon och hennes kolleger skrivit under en utbildning, innan rapporten lämnas in. Jag säger ja. Inte utan förbehåll, men ändå, ja. Idiot!

Påminnelse

Det här är utsikten från mitt rum på nya jobbet. Den gör mig glad!

(Nå, från ett av mina rum. Jag har ingen fast plats, ingen egen dator och ingen telefon. Men ändå. Jag har roliga, utmanande och intressanta uppgifter, fantastiska kolleger och dessutom vacker höstutsikt. Måste påminna mig om det när det är gråare...)

Present!

Min fina, men hemliga, bokvän har överträffat sig själv och mina förväntningar rejält. Igår damp det ner ett fullmatat paket i brevlådan med:

- Bodil Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år”

- två nystan garn i härliga färger som kanske ska få bli såna här sockor

- en jättefin anteckningsbok

- supersöta färgpennor.

De två sista sakerna var omtänksamt nog tänkt till Sprallinen. Hon blev själaglad!

Löfte

Jag, Botilda, lovar att gå och lägga mig senast klockan 22.00 hela den här veckan. Undantaget är torsdag kväll när jag jobbar sent, men då lovar jag att ändå försöka gå och lägga mig klockan 22.00.

Sen blir livet piggare, lättare och lyckligare, tror ni inte?!

Så värst olyckligt är det ju inte, och lättare blir det väl egentligen mest om jag låter bli choklad och annat onyttigt - men piggare. Vi satsar på det. Piggare!

---

Dag 1: barnet vaknade och grät fem i tio – mamman i säng senare än tänkt.

Dag 2: i säng någon minut efter tio, läste en timme.

Dag 3: i säng strax efter 10, släckte 22.40.

Dag 4: (torsdagen): allt en timme förskjutet eftersom jag kom hem först 21.55.

Dag 5: i säng vid 11 ”det är ju ändå helg”-lurar mig själv.

Världens längsta titel?

Den stora nätbokhandeln tipsar mig om böcker jag borde köpa. Igår tyckte de att den här lät bra. ”How to Feed Your Whole Family a Healthy Balanced Diet, with Very Little Money and Hardly Any Time, Even If You Have a Tiny Kitchen, Only Three Saucepans (One with an Ill-fitting Lid and No Fancy Gadgets - Unless You Count the Garlic Crusher”.

Man kan bläddra i boken på nätet om man blir nyfiken. Jag slutade dock vid rådet att ge barnen kakor till frukost, speciellt på vintern när ingen ändå känner för frukt. ”Titta bara på européerna”, står det, ”de mumsar i sig croissanter och marmelad utan att det är skadligt för deras hälsa.” Ja, titta bara. Men pluspoäng för titeln måste det nog bli i alla fall.