Ligger det nedärvt i människan att ge godsaker till små barn?
Jag tänker inte få dåligt samvete för att jag inte tillåter familj, släkt, vänner, bekanta och obekanta att mata sessan med glass, saft, kakor, bröd, godis eller sockrade jordgubbar. Men det är tjatigt att hela tiden vara den som säger nej.
"Oordnade funderingar
Jaha, då var den här dagen snart över. Den har gått riktigt snabbt och jag sökte efter något verkligt meningsfullt att göra.
Varför läser så många Aftonbladet och Expressen fast det som står där bara är ren sk-t? Den som vet får gärna maila till mig.
Aftonblaskorna berättade idag att kungafamiljen tycker att de är rejält missförstådda. Snacka om att leva i skyddad latteverkstad och ha noll koll, fast det som behövs är ju egentligen bara mer samordning.
Nu får det vara nog för den här gången, jösses vad tiden går fort när man skriver på sin lilla blogg."
Otroligt roligt med en autoblogg! Tack för det, Avigsidan.
Hur kommer det sig att lagom tills bebisen börjar dra sin mamma i håret, börjar den stora hårlossningen? För att skona stackars mammors hårbottnar? Eller för att lära barnen att man inte kan lita på att det som verkar sitta fast verkligen gör det (är det inte i så fall lite för tidigt att lära sig det)?
NU, just nu försöker jag le mot en kamera på ett sätt som ska motsvara ett leende från en "internetberoende mamma". Bakom kameran finns en professionell fotograf och två gigantiska blixtar. Bilden ska publiceras tillsammans med en intervju om hur det är att vara just "internetberoende mamma". (Jag skriver inom citationstecken för att skapa distans.)
Och jag som föresatt mig att inte blogga om bloggande gör det, nu, för att se "bloggande" ut på bilden. Ni får väl se sen om jag lyckas med det.
Mamman är på väg hem efter heldagskursen. Fötterna är inte vana att stå i sex timmar, armarna inte vana vid att skriva på vita tavlor, ryggen inte van att hålla kroppen upprätt så länge och munnen inte van att prata så tydligt, högt och mycket. Mamman är trött. Och längtar hem till sin lilla familj som hon inte sett på flera timmar.
Den kvällen reser sig en jämgammal kvinna på tunnelbanan och frågar om mamman vill sitta. Mamman tittar förvirrat på henne och förstår nästan inte ens frågan, svarar idiotstolt "nej, men tack ändå" och undrar i sitt stilla sinne om hon fem månader efter förlossningen verkligen fortfarande ser så gravid ut. Fast när hon var uppenbart gravid var det ju ingen som reste sig, så förmodligen såg hon bara trött och gammal ut.
Fästingar. Vad ska de vara bra för?
(Sessan har fått sin första fästing och mamman har plockat bort den med naglarna som pincett.)
Mamman ska hålla kurs. Hela familjen är involverad. Kvällen före har pappan slagit hål i inlagan till 18 kurspärmar medan mamman nattade sessan. På kursdagens morgon stiger han upp och gör frukost samt byter på lillan så att mamman ska hinna dra en mascaraborste över ögonfransarna (i ärlighetens namn stiger han rätt ofta upp och lagar frukost när mamman ska jobba). I en sista insats tjatar han på att hon ska beställa taxi. Mamman tror nämligen att hon fortfarande bor i innerstan och att det tar högst fem minuter att få en bil och på sin höjd en kvart att nå rätt destination.
Nu håller mamman kurs. Pekar, ritar och förklarar. Ställer frågor och sätter igång diskussioner. Trivs. Det här kan hon. Deltagarna verkar trivas de med och påstår efteråt att de fick några riktiga aha-upplevelser, samt dessutom lärde sig en hel del och hade kul.
Mitt i kursen är det dags för lunch. Nu kommer pappan och sessan på besök. Bedårar alla. Får lunch och låter sig gullas med (sessan, inte pappan). Sköter sig exemplariskt och gör att utvärderingarna blir ännu bättre.
Efter kursen snuddar mamman vid tanken att låta sessan sköta företagets marknadsföring. Kanske införa bebismystillägg i avtalen. Men stannar sedan vid att i möjligaste mån välja barntåliga uppdragsgivare. Snällingar.
Häromdagen köpte mamman och sessan ett hålslag. Sen blev det kväll och dags att lägga sig.
Det var ett rejält hålslag som kunde ta många papper åt gången, precis ett sådant som mamman behövde till de pärmar hon skulle göra i ordning. Det var ett hålslag som hör hemma på kontor, till skillnad från de små fjösiga saker som fanns hemma hos mamman. En av de saker som inträffar när man flyttar hem kontoret är nämligen att allt det där som förut varit självklart inte längre är det. Som att ha ett fungerande hålslag. Det var inte alls speciellt svårt att hitta det. Det fanns i första affären de gick till. Ändå tog det dem hela dagen att planera och genomföra detta inköp. Sessan är mästare på bara-vara; mamman försöker lära sig. När pappan kommer hem från jobbet och frågar vad de gjort idag, ska det vara alldeles naturligt att svara "köpt ett hålslag" eller "ätit potatis" eller "rullat in under soffan". Det behöver inte vara mer!
Vet ni förresten vad ett gediget hålslag kostar?
Inne hos revisorn satt två flickor med blonda hårsvall och blommiga klänningar. Smuttade på kaffet som revisorns sekreterare ställt fram i en termos. Försökte hålla sig allvarliga i den kostymiga miljön. Revisorn lade fram det ena papperet efter det andra för påskrift. Påpekade att flickorna kunde ställa henne vilka frågor som helst, varpå flickorna nickade och försökte se insatta ut. Tills en av dem inte kunde hålla sig längre utan fnissade till och sade som det var, att de inte visste hur man driver företag och att de därför inte rimligen kunde veta vilka frågor de skulle ställa till sin revisor. "Men ändå", sade revisorn, "om ni vill ta banklån eller så..." Det ville inte flickorna.
De hade samlat ihop tillräckligt med pengar för aktiekapitalet - en av dem hade lånat summan av sin lillebrors studielån, den andra fått utdelning på optioner från förra arbetsgivaren. De hade hittat ett namn de kunde stå för, men som PRV senare sade nej till. De hade två stora kunder som bara väntade på att de skulle starta. De skulle bli konsulter med eget företag!
Ute blommade syrén och skränade fickmåsar. Det var alldeles i början av sommaren och Börje hade namnsdag. Precis som idag. Fast för femton år sedan!
Nu har hon gjort det! Ammat sitt barn under affärssamtal, det förut otänkbara. Dessutom var det en trilskande liten sessa som fick mat, och som inte alls gillade att mamman hade fokus på annat. En sessa som till slut skrek i högan sky när mamman försökte trösta och lugna henne samtidigt som den eventuella kunden i andra ändan av telefonlinjen fortsatte sitt prat om kursbehov. Mamman tackade sin lyckliga stjärna för att hon var så rutinerad som företagare att hon inte behöver fundera på upplägg och priser utan med ryggmärgen kunde berätta för den eventuella kunden hur allt skulle gå till. Och den eventuella kunden måste å sin sida varit så van vid små, ledsna barn att hon inte blev stressad av samtalet. Däremot hade hon inte tid att prata någon annan gång än just nu - men kunde snabbt fatta beslut. Två minuter senare var hon inte längre någon eventuell kund; hon var en riktig kund som mamman skulle hålla kurs hos ett par veckor senare.
Det är poppis att diskutera yogamammor. Förfasa sig över att de finns, eller förfasa sig över dem som skapar sådana epitet. En yogamamma ger barnen frukt i stället för godis, köper och äter ekologiskt, satsar på kvalitetskläder framför billighetskläder och begränsar barnens tid framför teven.
Mamman gillar frukt, ekologisk mat och kvalitet samt ogillar alltför mycket tevetittande. Mamman tycker också att det där med yoga verkar himla fiffigt och köpte redan som gravid en tränings-dvd med mammabarnyoga. Hon såg framför sig hur hon skulle sitta på yogamattan med sin lilla bebis i knät och andas frisk luft i lungorna. Göra solhälsningen medan barnet skrattande låg och tittade på. Ha avslappningsövning med bebisen på bröstet.
En gång har mamman och sessan tittat på den där dvd:n. De somnade båda redan under uppvärmningen. Sov gott tillsammans i en alldeles egen liten yogahög. (Bilden här bredvid är, som ni förstår, arrangerad…)
Tidigt i morse kom det första sms:et. Två goda vänner födde sin dotter i natt.
Någon timme senare kom nästa. Två goda vänner födde sin son i natt.
Jag har dessutom anledning att tro att en annan liten sessa också kommit till världen, äntligen.
Här hemma har vi glädjefnatt alla tre och har svårt, svårt att inte åka in till sjukhuset där de nya bebisarna finns. Ikväll skålar vi i champagne!
De dansar däruppe, klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket
mitt tak, är en annans golv.
Idag fattade riksdagen beslut att höja taket i föräldraförsäkringen (och sjukförsäkringen). Det gör att jag och 1,4 miljoner andra invånare i Sverige får det ännu bättre. Men det gör inte att såna som redan har det svårt och ansträngt får någon förbättring. De står kvar på ett golv som är anskrämligt lågt. Det tycker jag är synd!
Mamman är hjärtinnerligt trött på könsindelningen av barnkläder. Det handlar inte bara om rosa eller blått, utan om mönster, storlekar och hållbarhet. Absurt! Barn blir behandlade efter hur deras föräldrar klär dem, och mamman tyngs under ansvaret. Ska sessan bli behandlad som en liten docka eller som en tuffing? Ska hon få vara barn eller en minivuxen? Är det viktigt att andra kan se att hon är en liten tjej, eller är det viktigare att mamman gör sak av det och klär henne i blått (för det vet ju alla att blått är det bara killar som har)? Mamman skriver på Nöjds brev till barnklädesbutikerna och hoppas att det ska betyda något. Sedan tröstar hon sig med att köpa en svindyr, trendig body med blå fyrklöver.
Det här med kläder är svårt. Varför är till exempel nästan alla barnkläder randiga? Vem har sagt att det är specillt snyggt med ränder? Mamman äger själv ett enda randigt plagg – en båtringad t-tröja inköpt på språkresan i England för väldigt länge sedan.
Andra barnkläder som mamman inte vill klä sin dotter i:
• svarta kläder, om hon inte har sorg
• kläder med döskalletryck, om hon inte leker sjörövare
• kamouflagemönstrade kläder, om hon inte är vuxen och blivit soldat (mamman vågar inte ens tänka tanken).
Den som tycker att det är fånigt att bry sig om rosa eller blå kläder kan väl läsa t.ex. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Sen kan vi prata om vidare om saken.
I inkonsekvensens namn kan dock nämnas att sessan är en sessa och att hon klär bra i både snickarbyxor och klänning.
- gråter oftare och är på dåligt humör
- vill bli sysselsatt
- vill ha mer fysisk kontakt
- sover sämre
- tappar aptiten
- har uttalade humörsvängningar
- suger oftare på tummen...
Jodå, nog är det ett utvecklingssprång på gång alltid! (Vi är många som är tacksamma för boken Växa och upptäcka världen av Hetty van de Rijt och Frans X Plooij.)
Lilla A går från största solstrålen till panikskrik på ingen tid alls. Lite bättre blir det av mat, en liten stund hjälper det att ta av de varma byxorna och få sparka barbent, ibland blir det bättre när hon får komma upp ur vagnen och vara med. Igår somnade hon till slut när hennes mamma sprang med vagnen genom skogen och sjöng om den lilla båten som ofta blir våt om magen. Mamman hoppades att hennes uppdragsgivare som har kontor precis i närheten inte skulle vara ute och gå i samma skog just då.
De ser så snopna ut, de som frågar om förlossningen. Jag svarar sanningsenligt att den gick så bra så, men ser rätt ofta att de förväntar sig de blodiga, smärtsamma detaljerna. Att det hör till att förfasa sig och utbrista i minst ett ”aldrig mer” och ”jag trodde jag skulle dö”. Men så var det ju inte för oss!
De ser också lite snopna ut, de som frågar om hur det är att vara mamma, när jag – fortfarande alldeles sanningsenligt – säger att det är det bästa som hänt mig. Utan att lägga till ett ”Men det är klart att…” Jag säger som det är att lilltjejen är världsbäst och bara säger ifrån när hennes stundtals korkade föräldrar inte fattar att hon behöver äta eller få en ren blöja. Att vi tycker att det är bra att hon gör det. När vi sedan berättar att hon sover hela nätterna blir de nästan provocerade.
Självklart är det också provocerande att jag jobbar redan och har gjort det hela tiden. Att det fungerar att amma och arbeta (dock inte samtidigt), att flickans pappa kan ta hand om henne trots att hon är så liten, att mitt mammahjärta inte går sönder av att inte vara i samma rum som hon hela tiden. Fast det där sista är svårt, det är det faktiskt. Mina uppdrag droppar in med precis lagom hastighet och i lagom mängd. Framförhållningen är bara någon månad – men efter snart femton år som företagare i min bransch vet jag att det är så och att allt alltid löser sig.
Jag har ju inte ens vett att klaga på föräldrapenningen…
Enligt TV8:s valkompass stämmer mina åsikter till 75 procent överens med miljöpartiets och bara till 19 procent med moderaternas. Tydligen har jag rätt starka socialdemokratiska värderingar också (74 procent) och är vänstersympatisör till 72 procent.
Det får mig att minnas en av mina företagarkolleger som med bekymrad min diskuterade politik och partier inför ett val i början av 1990-talet. "Min sambo är läkare och jag är företagare... men jag känner mig ju inte som moderat" konstaterade hon med ett litet frågande tomfall.
Nu ska jag läsa på inför valet - vad vill miljöpartiet, sossarna och vänstern göra med föräldraförsäkringen, barnomsorgen och småföretagarna?
Veckor som denna längtar jag extra mycket efter långa sköna timmar i parken. Jag och lillan på en filt (helst lillans pappa också) i halvskuggan. Kaffe i termos och gomackor i en korg tillsammans med lite frukt. En bra bok att läsa och inga bekymmer i världen. Dessutom en eller annan vän som slår sig ner och gör oss sällskap. Men det är grått, blött och blåsigt ute och här inne sitter jag med tufft veckoschema:
Måndag hedrar jag första maj genom att arbeta.
Tisdag fortsätter jag med den träliga rapporten. Det här är veckans enda egentliga arbetsdag…
Onsdag ska en del av rapporten levereras, sedan är det bara att börja på nästa del. Och så är det mammabarngympa. Skulle gärna äta lunch med S och lilla L på Pladder efteråt. Nu när de äntligen öppnat för säsongen. På kvällen är det introduktion på babysimmet.
Torsdag är det mät- och vägdags på bvc. Sessan växer så det knakar – nu borde hon väga nästan dubbelt så mycket som när hon föddes. Sedan hoppas jag klara av ytterligare några rapportsidor.
Fredag ska vi på introduktionsbesök i öppna förskolan. På eftermiddagen vill vi leka med Mobygirl och lilla T och hoppas att T är vaken den här gången (tredje gången gillt). Men det kan vi bara under förutsättning att det som ska dellevereras för rapporten har blivit klart tidigt på morgonen.
Lördag firar vi fyramånadersdagen som familj. Tänker glömma bort rapporten.
Söndag går vi på babysim. Vill inte jobba.
Jag gillar att jobba, men just den här veckan har det blivit för mycket. Det uppdrag jag tackade ja till visade sig ha ett tajtare schema än vi trodde i början och jag har uppenbarligen inte lärt mig att förhandla med tider tillräckligt väl. Fan, trodde ju att jag klurat ut hur man gjorde!
Här är en bild på 6 kilo lycklig bebis och här bredvid på 5 kilo ekologisk frukt som Ekolådan leverar till vår dörr varannan vecka. 6+5=11 vilket bara råkar vara det antal kilon jag har för mycket på min kropp nu. Tills vidare gäller strikt godis- och kaffebrödsförbud. Och nu vet ni om det och kan peppa oss.
Firade ni världsbokdagen igår? Det gjorde jag och det blev sannerligen en bokdag. Satt i solen nere vid vattnet och läste Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson medan sessan sussade i sin vagn på förmiddagen. En helt oväntad effekt av att få barn är att jag plötsligt får tid att läsa böcker igen. Så här mycket har jag inte läst sedan de där tågluffarresorna för länge, länge sedan. Underbart!
När jag sen kom hem och sessan fortsatte att sova, slog jag mig ner framför datorn en stund. Av en slump stötte jag då på bokbloggen En annan sida och hoppade därefter raskt vidare till bibblans webbplats för att beställa Kalla det vad fan du vill som bokdjävulen Petra recenserat. Nu ligger En annan sida bland mina favoriter. Jag är för övrigt förälskad i biblioteket – bara att gå in på webbplatsen och reservera böcker och så småningom gå ner till den filial som ligger 200 meter hemifrån och hämta ut dem. Tio kronor vill de ha för besväret och jag sparar massor på att inte köpa allt jag vill läsa (och får en nöjd sambo som redan anser att bokhyllorna är fulla).
På kvällen satt sessan och jag med en av hennes egna böcker - Titta. Hon var djupt fascinerad! Mest av texten och mindre av bebisbilderna, men allra mest av undret att kunna bläddra och få se något nytt. Och sedan bläddra tillbaka igen och se samma sak som förut. Vi hann bara de tre första uppslagen, men dem tittade vi ingående på. Ingen kan väl föreställa sig att lillan ska bli bokmal som sin mor och far – ligga med ficklampa under täcket långt efter släckdags eller njuta av att få ägna en hel dag åt att läsa klart en bra bok?
I världsboksdagsfirandet ingår att ge sin man en bok (och han ger sin kvinna en röd ros, men det är tydligen mindre känt). Sambon verkar väldigt nöjd med sin present, men jag tänker inte avslöja vilken bok han fick.
