Dan före dopparedagen

Jag sitter här med högarna. Fotografier, cardstock, stämplar, glitterpulver, pennor i allsköns färger och storlekar och klistermärken specialbeställda från Moo. Kuvert med namn men inte adresser skrivna. Det som ska bli julkort i år. Eller skulle. Blir lika besviken på mig själv varje år, för varje år är det likadant. Julkorten uttänkta, materialet inköpt, bilderna beställda i god tid inför julen, men själva förfärdigandet drar ut på tiden. Blir till slut inte av. Inte förrän igår när jag rotade i en av jullådorna och fick tag i tre års påbörjade julkort såg jag själv mönstret.

[Sprallinen julkramar alla hon känner, iförd snöflingekjol och med Madickenrosett i håret!]

Så vad tror ni? Ska jag lägga ner att skicka julkort alls? Köpa vanliga, icke-hemgjorda? Skicka elektroniska i miljöns namn? Eller planera in i kalendern för 2010 redan nu en kväll i början av advent att julkortspyssla på?

Grattis alla pristagare!

Sprallinen undrar varför superskurken Fru Gjerta är i tidningen så mycket. 

[Bilden visar ickeskurken fru Herta. Som i nobelpristagaren i litteratur 2009 Hertha Müller, om någon inte skulle se det.]

Följetong (semestertvång)

Mitt liv liknar just nu vilken sämre följetong som helst (välj själv Allers eller såpa). Det här med tvångssemestern är bara en sak:

1. När 16 arbetsdagar återstår ber chefen mig att ta ut mina innestående semesterdagar. Hon säger att jag har 14 stycken.
2. Jag vänder ut och in på min almanacka och frigör 10 dagar. Begär semesterledigt för dem.
3. Tar den första dagen.
4. Chefen godkänner semestern.
5. Chefen kommer på en sak. Jag har ju arbetat deltid, och alltså är mina semesterdagar inte ”riktiga” dagar. Hon meddelar att hon ska undersöka saken och att jag eventuellt kommer att få löneavdrag.
6. Det visar sig att det kostar mig 1,6 dagar semester att ta en dag semesterledigt. Chefen säger ”du skulle fyllt i blankett si-och-så när du började”. Jag säger ”det borde nog min chef ha informerat mig om, tycker du inte det.”
7. Chefen återkallar min semester så att jag ska slippa avdrag på lönen.
8. Jag tar ut de tre dagarna den här veckan i alla fall, eftersom jag redan planerat in annat under dem.
9. Jag väntar med spänning på vad chefen ska tycka om detta.
10. Jag väntar också med spänning på vad som händer efter nyår, men det är ett helt annat kapitel i den här följetongen.

Ska det vara så här? Jag bara undrar... Ni anställda, är det så här hela tiden? Vad måste man stå ut med i en linjeorganisation?

(Jag måste nog lägga till att jag gillar min chef och att jag vet att hon haft alldeles för mycket att göra under hösten, men att hon ju ändå är min chef och att det här faktiskt inte alls var så kul.)

Första advent

Tänd det första ljuset i adventsstaken. Knäck några nötter och ät lite pepparkakor – gör vad du gillar att göra på första advent.

Glöm inte att släcka ljuset sedan! Och testa brandvarnaren så att du vet att den fungerar. Byt eventuellt batterier. Låt det bli en modern adventstradition.

Pocket och pyssel

Jag blev så glad häromdagen när jag kom hem. Där låg ett sprängfullt paket och väntade på mig. Det sista i pocket och pyssel-utbytet. Du min hemliga bokvän, som inte är så hemlig längre, ska ha ett stort tack för alla de fina, omtänksamma paket du skickat! 

Det här sista... Åh! Ett garn i fina färger som kanske blir sockor – eller nåt helt annat. Det får ligga till sig lite. Samma färger som de små pärlorna. Jag har en idé för vad jag och Sprallinen ska kunna pyssla med dem. Tre små änglar som Sprallinen vill hänga över våra sängar. Ett häfte med roliga julkort. En bok av min favoritförfattare, ”Sista boken från Finistere” av Bodil Malmsten! Och så, guldklimpen i paketet. Boken som både jag och Sprallinen satt länge och bläddrade i. 

– Nu måste du göra kläder till mig, mamma. 

– Jag vill ha den här, och den här, och den här... 

Bara klänningar, för just nu är det bara klänningar som gäller. Men jag förstår henne, för de är verkligen fina. Allihop. Några av dem kommer att dyka upp på Tilde textil.

Semestertvång?

Det här med min projektanställning är lite intressant. Jag har verkligen fått inblick i vilken skillnad det är att vara anställd mot att vara företagare – och inbillar mig att jag lärt mig uppskatta båda formerna.

Till exempel har aldrig min chef på mitt företag beordrat mig att ta ut semester. Det har nu chefen på projektanställningen gjort. Anställningen går ut vid årsskiftet, fram till dess har jag 16 arbetsdagar kvar eftersom jag jobbar tre dagar i veckan. I går ombads jag ta ut mina 14 dagar. Hur tänkte hon då?

Det finns en anledning

Jag planerar. Tänker, räknar, skriver, funderar. Har hopp om att det blir bättre. Och stor sorg över att det inte varit bättre tidigare. Det finns en eller flera anledningar till tystnaden här. Men jag kommer tillbaka. Har saker att berätta och sånt jag vill få diskutera, även om just nu inte är rätt tid.

Under tiden kommer jag att köpa mer garn och använda kroknålen jag fick i ett av pysselpaketen. Det är alldeles utmärkt bra avkoppling! Kanske blir det ett tekniktäcke (för varför ska man hålla sig till de enkla sakerna?). Eller så räcker det att planera, tänka, räkna, skriva och fundera.

Note to self: Barn är alltid barn och vill inte bli bortglömda

Idag fick min dotter ett gulligt litet paket på posten från sina morföräldrar. Det är nämligen nalledagen. Att mina föräldrar har en dotter som fyller år just idag (nämligen jag) verkar passera obemärkt. I alla fall fanns inte minsta lilla kort eller paket i lådan. Får man bli lite ledsen då?

Att man aldrig lär sig

Samtidigt som jag håller på att skriva ett tack-sms till en vän som oroligt undrat om det inte blivit lite mycket för mig nu och uppmanar mig att försöka släppa något ringer telefonen. En annan vän. Undrar om jag möjligen kan språkgranska den rapport hon och hennes kolleger skrivit under en utbildning, innan rapporten lämnas in. Jag säger ja. Inte utan förbehåll, men ändå, ja. Idiot!

Påminnelse

Det här är utsikten från mitt rum på nya jobbet. Den gör mig glad!

(Nå, från ett av mina rum. Jag har ingen fast plats, ingen egen dator och ingen telefon. Men ändå. Jag har roliga, utmanande och intressanta uppgifter, fantastiska kolleger och dessutom vacker höstutsikt. Måste påminna mig om det när det är gråare...)

Present!

Min fina, men hemliga, bokvän har överträffat sig själv och mina förväntningar rejält. Igår damp det ner ett fullmatat paket i brevlådan med:

- Bodil Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år”

- två nystan garn i härliga färger som kanske ska få bli såna här sockor

- en jättefin anteckningsbok

- supersöta färgpennor.

De två sista sakerna var omtänksamt nog tänkt till Sprallinen. Hon blev själaglad!

Löfte

Jag, Botilda, lovar att gå och lägga mig senast klockan 22.00 hela den här veckan. Undantaget är torsdag kväll när jag jobbar sent, men då lovar jag att ändå försöka gå och lägga mig klockan 22.00.

Sen blir livet piggare, lättare och lyckligare, tror ni inte?!

Så värst olyckligt är det ju inte, och lättare blir det väl egentligen mest om jag låter bli choklad och annat onyttigt - men piggare. Vi satsar på det. Piggare!

---

Dag 1: barnet vaknade och grät fem i tio – mamman i säng senare än tänkt.

Dag 2: i säng någon minut efter tio, läste en timme.

Dag 3: i säng strax efter 10, släckte 22.40.

Dag 4: (torsdagen): allt en timme förskjutet eftersom jag kom hem först 21.55.

Dag 5: i säng vid 11 ”det är ju ändå helg”-lurar mig själv.

Världens längsta titel?

Den stora nätbokhandeln tipsar mig om böcker jag borde köpa. Igår tyckte de att den här lät bra. ”How to Feed Your Whole Family a Healthy Balanced Diet, with Very Little Money and Hardly Any Time, Even If You Have a Tiny Kitchen, Only Three Saucepans (One with an Ill-fitting Lid and No Fancy Gadgets - Unless You Count the Garlic Crusher”.

Man kan bläddra i boken på nätet om man blir nyfiken. Jag slutade dock vid rådet att ge barnen kakor till frukost, speciellt på vintern när ingen ändå känner för frukt. ”Titta bara på européerna”, står det, ”de mumsar i sig croissanter och marmelad utan att det är skadligt för deras hälsa.” Ja, titta bara. Men pluspoäng för titeln måste det nog bli i alla fall.

Att ha en chef

Jag har fått ett kort mejl från min chef.

”Har du glömt att anmäla dig till afterworken?” undrar hon. Inte var det så farligt att ha en chef som jag inbillat mig i alla år...

Lyft blicken från höstmörkret

– Idag är det höstdagjämning, konstaterade vi vid frukostbordet.
– Vaddå? undrade Sprallinen och vi förklarade att just idag är det ljust lika länge som det är mörkt.
– Sen blir det bara mörkare och mörkare, sa någon av oss vuxna och suckade lite.
– Kommer du ihåg när det var vinter och det var mörkt när vi gick till dagis och mörkt när vi gick hem igen?
– Och då kan man se stjärnorna, sa finaste Sprallinen och log med hela kroppen, som Staffan!

Lite läsa, lite pyssla

Tack snälla hemliga vännen för det fina paketet jag fick idag! Det är det första av tre i En bok om dagens Pocket och pyssel, och det gjorde mig väldigt glad en dag när väldig glädje inte riktigt var närvarande i övrigt (mest bara en massa små irriterande glädjedödare...).

Boken i paketet var ”19 minuter” av Jodi Picoult. Jag har läst om den bland annat hos En annan sida och blivit nyfiken. Det blir spännande och intressant – och troligen lite jobbigt – att läsa historien om pojken som sköt ihjäl nio skolkamrater.

Pysslet var något jag länge velat prova: krokning. I paketet låg en kroknål av lagom nybörjarstorlek tillsammans med ett nystan härligt röd ull. Jag log lite åt hemliga vännen som inte kunnat låta bli att prova. Jag fortsätter på din provlapp! Slöjdmagasinet har instruktioner för grundtekniken.

Kanske kommer jag så småningom att kunna kroka något av ull jag spunnit själv. I helgen var jag nämligen på spinnkafé och provade att spinna för första gången (som alltså inte har något med motionscyklar att göra). Med hem följde lite ull – det är som moln – och en slända. Å andra sidan kanske det egenspunna garnet blir något gaffelvirkat i stället, för det ska jag lära mig en lördag i november. Livet är fullt av nya saker att lära sig och det är underbart!

[Bristen på bildbevis beror bara på att jag ville blogga om paketet fastän jag egentligen inte har tid, se inlägget här under, och absolut inte har tid att hantera bilder på min numera ganska trötta dator. Men ny dator kommer vilken vecka som helst, och då ska det gå snabbt och geschwinnt.]

Prokrastinering

Funderar på att blogga lite – en död blogg är en ointressant blogg. Kanske berätta om hur det är att gå på Gröna Lnd med en treåring vars enda förväntan är ”glass” (det var buskul). Sen funderar jag på om jag inte skulle ta och ringa Skatteverket och reda ut det där med inkompatibiliteten mellan Macintosh och e-legitimationer en gång för alla. Eller kanske skulle jag logga in på andra jobbets mejlserver bara för att kolla om nåt hänt där idag när jag inte är på plats. Eller gå och ta en fika. Ett brev ska jag skriva också förresten, och så skicka tillbaka en bok som jag fått låna. Och om jag nu ska sy den där kjolen måste jag ju kolla att beställaren får några olika tyger att välja mellan, bäst att surfa tygsidor...

Jag har tre kurser som startar den här veckan och en heldagskurs på fredag. Det är inte så att jag inte borde ha fullt upp med att förbereda dem. Men det där med kaffe låter väl gott? Jag tror att jag går ner till fiket och köper en mugg.

Erindringsvers

Jeg har skrevet et sted,
hvor jeg daglig må se,
det manende tankesprog:
T.T.T

Når man føler hvor lidet
man nåer med sin flid,
er det nyttigt at mindes, at
Ting Tar Tid.

Piet Hein

Den artiga ber om mer

Sprallinen halkar ner från stolen när hon tycker att hon ätit klart av maten som M:s mamma bjudit på, men hindras av sin egen mamma som undrar:
– Vad säger man när man ätit klart då?
– Jag vill ha en chokladboll!
– Nä, jag menar, vad man säger till den som lagat maten.

Sprallinen vänder sig till M:s mamma och säger högt och mycket tydligt:
– Jag vill ha en chokladboll!

Sprallinen vill bli Törnrosa när hon dör

Vi har allvarliga samtal om döden. Sprallinen är inte så sprallig när hon tänker på att hon ska dö en gång. Ännu värre är det att jag som är hennes mamma ska dö. Det får mammor inte, i alla fall inte före sina barn. Hon vill att jag ska lova att vi ska dö samtidigt. Och pappa. Och bästisen. Och bästisens mamma och pappa. Och bästisens lillasyster. Stora känslor, starka känslor, storm i liten barnkropp. ”Det är inte som i visan, mamma” säger hon och syftar på strofen i Den blomstertid som handlar om att allt som varit dött blir återfött.

Jag kramar och klappar. Försäkrar att det nästan bara är riktigt gamla människor som dör och att de ofta är sjuka. Säger att det kommer att dröja många, många, många år innan jag ska dö. Jag tänker bli en busig mormor först! Men döden är överväldigande sorglig. Jag kan ju inte annat än hålla med om att det är sorgligt när någon man tycker om dör.

Till slut tar jag till det där som nästan känns som lur. ”En del människor tror”, säger jag... och berättar att en del tror att man blir en ängel i himmelen, som Pippis mamma. Andra tror att man föds som något annat när man dör, kanske en mygga eller en häst. Noga med att ändå säga att ingen egentligen vet. Det lättar lite. Sprallinen undrar om man kan bli Törnrosa när man dör, för det vill hon i så fall. Lite tröstad. En liten stund. Sen väller det över henne igen, den oerhörda insikten att vi alla kommer att dö.

Det är inte lätt att vara tre och ett halvt och ha så stora tankar. Det är inte heller lätt att vara förälder. Hur har ni pratat med era barn om döden?

En och en halv timme om dagen

Med det nya jobbet följer också förlängd restid. Från att ha promenerat till kontoret (eller helt enkelt bara trillat nerför backen), är det nu en resa på 45 minuter. I vardera riktning! Jag fattar inte hur det ska gå ihop med att lämna Sprallinen på dagis runt åtta och hämta strax efter fyra. Hittills har vi löst det genom att inte äta middag ihop eftersom den som lämnat på morgonen behöver jobba senare på kvällen. Det är dötrist!

Så jag försöker hitta bra saker med att pendla till jobbet. Som ni ser har jag inte kommit på så många punkter, så jag tar gärna hjälp:
- Jag hinner läsa! Det är hur bra som helst (men gäller förstås bara dagar när det går att sitta på tunnelbanan).
- Jag hinner varva ner efter jobbet.
- Jag tränar tålamod och ”bara vara” eftersom man faktiskt inte kan påverka hur snabbt man kommer fram när det är någon annan som kör.