Sessan, Dinah och jag
Vi dansar i vardagsrummet, lilltjejen och jag. På stereon sjunger Dinah Wahington ”I’m mad about the girl” och jag sjunger med. Jag är galen i min dotter!
Sessan sjunger också med. Men hon har bara lärt sig de första orden i sången än. ”I’m mad!”. Dessa sjunger hon dock högt, tydligt och med intensitet gång på gång på gång. Hon är inte bara arg, hon är heligt förbannad. Vi har prövat med det som hjälpt hittills – ätit, rapat och bytt. Det hjälper inte, hon är fortsatt arg. Eller ledsen. Eller uttråkad. Vi dansar vidare i vardagsrummet och till slut somnar hon. Utmattad. Dinah och jag fortsätter en stund till – gruvligt förälskade i flickan.
3 kommentarer:
Har ni provat helikoptern? När barnet ligger med magen mot ens arm, alltså upp och ned? Brukade funka på våra tjejer, speciellt om man gungade lite fram och tillbaka också.
Ser arg ut, men söt ändå!! :-D Å, vad jag längtar efter min lilla bebbe när jag läser om din! :-) Kramkram
Helisyster, jag har iakttagit och lärt av mästarna! Det vill säga herr och fru H med lilla M och lilla A. Vid bloggtillfället hjälpte det inte, men i kväll gjorde det.
Sissi, att längta är härligt, men att få det man längtar efter är i det här fallet mångfalt härligare ;-) Inte så himla många veckor kvar nu!
Skicka en kommentar