Prinsessa på vift
Förr eller senare kommer det att hända – sessan och jag delar på oss. Nu är vi nästan hela tiden inom några meters radie från varandra. Oftast har vi direkt hudkontakt. Men förr eller senare måste vi klara att vara utan varandra. Så vi tränar. Eller rättare sagt, jag tränar. Vi har kommit till steg 3 i träningsprogrammet:
Steg 1 – förrförra helgen gick jag ner till brevlådan utan att ta flickan med mig. Hon stannade kvar hemma hos sin pappa och märkte inte ens att jag försvann. Själv sprang jag uppför backen till vårt hus och med en enda tanke i huvudet. ”Bebis! Jag vill hålla i min bebis!”
Steg 2 – förra helgen gick sessan och hennes pappa på promenad utan mig. De var borta en timme och jag fick duscha utan jäkt och kunde surfa lite. Lyckades avhålla mig från att ringa dem och berätta hur mycket jag saknar dem.
Steg 3 – nu i helgen gick flickan och hennes pappa ut på fikapromenad. Meningen var att jag skulle få jobba lite ostört, men det enda jag kunde tänka på var min lilla skatt. Hur mjuk hennes hud är, hur härligt hon ler, hur starka ben hon har när hon reser sig i mitt knä.
Nästa vecka går pappan på föräldraledighet två dagar i veckan. Då är tanken att jag ska jobba – hur ska det gå?
4 kommentarer:
Å så gulligt och vad härligt med sån kärlek!! Själv hade jag nog inte ens kunnat sova en blund om jag hade haft en bebis att titta på istället. :-)
Sen håller jag med dig, jag brukar säga till sambon då jag sitter och tittar ner på magen som rör sig och böljar av sparkarna och rörelserna i magen: "Detta är bättre än teve!" :-D
Ja, det är härligt med bebisar (och även när de blir större). Med stor behållning läste jag din text :-)
Jag lägger en länk till dig om det är ok?!
Tack Nathalie! Så klart du får länka.
Fick tyvärr inget meddelande på FL :-(
Jag tittar in här varje dag och hoppas på nya berättelser om sessan! :-D Det är så kul att följa då man själv är där snart! (och dessutom har följt dig innan det hände)
Kram
Skicka en kommentar