Två bak och ett fram

Krossade illusioner? Jag blir så ledsen när jag läser att den andra pappamånaden inte har gjort att papporna varit mer föräldralediga.

Jag blir också ledsen när jag läser om professorn som strax kommer ut med boken "Könet sitter i hjärnan". Hon hävdar på allvar att barn som växer upp med sin pappa som främsta vårdnadshavare blir otrygga. Att pappor visserligen ska vara med, men inte bör vara direkt ansvariga för barnet!

Däremot blir jag glad av Magnus Betnérs krönika i Mama. "'Min son har alltid älskat bilar.' Ja, det är klart att han alltid har älskat bilar, men vem har lärt honom det? Samma människor som har lärt honom att vara en tuff liten kille som visst kan klättra i träd. Varför har ingen lärt honom att det är okej att vara mjuk och rosa och leka med dockor?"

Men vad är väl en krönika i en tveksam månadstidning mot en forskarrapport och en professor?

Botilda

Bara så ni vet - fram till 1992 hade Botilda och Tilda namnsdag idag. Det blir gofika ikväll!

Språklekar för småttingar

I svenskan igår läste jag om lästräning för 2-åringar. Det lät faktiskt jättekul, även om jag själv är fostrad av en lågstadielärare till mamma som hävdade att ”barn ska få vara barn” tills de börjar skolan. Ty barn läser icke? Men den här lästräningen var lek. Lek med ord och ordbilder. Kan ju bara gissa att spralinen kommer att få ordlappar av sin mor vad det lider.

Vi leker också med språk och tecknar enkla ord med teckenspråk. Och i morse, i morse mina vänner, tecknade hon själv sitt första ord! ”Lampa”. *mammastolt*

Man kan utveckla sitt barns ordförråd på många sätt. Nybörjarmammorna har hört hur smart det är att prata högt medan man lagar mat till exempel. Läs och le!

Manår, kvinnoår, henår?

Jag har hittat ett nytt ord. Nytt för mig i alla fall, känner ni igen det? Ordet är "årsverken". Smaka på det. Som i "vi räknar med att projektet motsvarar fem årsverken". Slår "manår" med hästlängder. Ordet är influerat av danska och norska, vilket är en extrabonus, tycker jag.


Jo, jag skulle nog vilja ha ett projekt som motsvarade ett årsverke...

Scrapbookingsvenska

Jag nosar på ett nytt språk. Det är spännande och utmanande. Jag måste sätta mig in i det om jag ska kunna förstå vad de pratar om. Men det bär emot! Språket är scrapbookingsvenska och det krävs hela mitt pyssliga jag för att övertala språkvårdaren i mig att det är okej.

Det är så klart som vilket fackspråk som helst. Effektivt för dem det berör och svårt att ta till sig för lekmän (lekhen/lekden/lekpersoner/folk som inte är så insatta). För tillfället måste jag ha en ordlista för att förstå vad de menar. Att jungfruben heter "brads" är enkelt, men vad är en "dyecut"? Att man färgar in något när man "tintar" kan jag klura ut, men vad gör den som "liftar"?

Med språkvårdaren gömd i ett annat hörn av lägenheten, kan jag pyssla vidare. Här är mitt första alster (förutom alla fotoalbum genom åren), en stjärnbok till sessans mormor som brukar sjunga "Jag heter Aaanja jag, tralala. Och nästan jämt är jag glad, tralala..." för henne.

Stockholm läser

Nu ska jag lägga Anna Gavalda åt sidan och läsa Helena Henschen i stället. "I skuggan av ett brott". Det är nämligen 2007 års bok i Stockholm läser.

Känner väl inte riktigt för att springa runt med en blå fjäder i kläderna, men pratar gärna om boken med andra läsare. Kom igen!

Utrota språkfelen!

En kompis jag har tycker om att ställa språkfrågor till mig. Upprörs jag inte över särskrivningarna? Hur kan man komma på tanken att säga "Svejtsch" när det ju inte heter så? Vad tycker jag egentligen om Fredrik Lindström?

Jag gillar frågorna. Gillar att argumentera för det jag tror på. Gillar att försöka vara pedagogisk när jag förklarar att "mejl" är svenska och "mail" är något annat än svenska. På kompisens lista över språkfel att utrota kommer särskrivningar på första plats och plural-s på andra. Rätt bra punkter båda två. Men min lista är enklare; den har bara en punkt.

Botildas lista över språkfel att utrota
1. Att inte använda svenska överhuvudtaget. Utan vetenskapliga texter på svenska, utan svenska som språk i styrelserum, utan svenska i politiska sammanhang kommer vi att förlora språket. Det vore trist!

Min gamla lärare Olle Josephson skrev så klokt om att ropa på den engelska vargen i SvD häromdagen.

Andra bloggar om: språkvård, svengelska

iFånig

Inte är jag prylgalen, inte. Inte heller gillar jag väl små tekniska pryttlar. Inte jag, språkvetaren och humanisten som inte bryr mig om det materiella utan ser till högre värden.

Ändå blev jag fnittrande glad av att få hålla i en iPhone nere på internetkaféet nyss. Visserligen som dummy i papper, men ändå. Nu måste jag vänta till nästa vinter innan den kan bli min, för det är först i september (läs december) som den kommer till Europa.

Här kan man förresten fuska fram en alldeles egen, om man nu skulle bli alltför otålig:
http://iphonecountdown.com/iphone_readymech.pdf

Andra bloggar om: iPhone

Ettårsdagen

Idag fyller trettondagsprinsessan ett år!
Idag fyller jag ett år som mamma och Lajm ett år som pappa!
För att inte tala om att farfar, farmor, mormor, morfar,
morbror, faster och farbror fyller ett år som just det!

Hurra för oss alla, men mest för den lilla filuren som visat sig vara ett minst lika stort yrväder utanför magen som i. Som precis som i magen fortsätter väcka oss vid femrycket och vilja ha käk. Som är en sessa med fart och fläng, utan tyllkjolar men med ett alldeles eget briotåg och en saccosäck att bestiga hundra gånger om dagen!


Från och med nu kommer Tilde text åter att handla om företagande och föräldraskap i stort. Inga bilder av sessan kommer att visas här. Vi är lite för rädda om henne... Däremot får hon en alldeles egen blogg i födelsedagspresent. Vi har redan tjuvstartat den. Om någon av Tildes läsare vill följa med till nya stället får hen droppa sin e-postadress i ett mejl till mig. Lilla A:s blogg visas bara för folk med inbjudan. Skriv i så fall till tildetext[snabel-a]gmail.com.

Nu är det tårtkalas!

Så här dags för ett år sedan...

Oj, inte anade jag att jag hela dagen idag skulle gå och tänka på vad som hände "så här dags förra året". Just precis så här dags förra året gick vattnet. Jag satt i precis den här stolen som jag sitter i nu, läste korrektur (eller bloggade eller familjelivade) och plötsligt var det inte längre någon tvekan om huruvida det var fostervatten som kom eller inte.

Minns samtalen in till förlossningen. Minns att jag försökte känna skillnad på om det var starkare sammandragningar nu och om de i så fall skulle kunna kallas värkar (vad lite jag visste om sådana då). Minns samtal med sambon, han som skulle bli pappa, som satt på jobbet och undrade om han skulle komma hem. Minns hur det tilltog, men bara lite. Hur vi karska tog tunnelbana och buss till sjukhuset. Hur vi ringde på klockan till förlossningen. Kom in i entrén, följde efter en sköterska i långa korridorer, upp på förlossningsavdelningen. Vi blev kopplade till en ctg (och för ett år sedan visste jag vad förkortningen stod för). Jag låg där i det mörka rummet och sambon satt på en pall bredvid. Jag hörde någon skrika för sitt liv i ett rum längre bort och hann tänka "Nu är det på riktigt" utan att bli skrämd.

Minns hur vi stegade iväg mot bussarna för att ta oss hem sedan de konstaterat att allt såg bra ut, men inte hade börjat. I handen hade jag en lapp med ett datum. Tre dagar senare skulle jag sättas igång och vi skulle äntligen få träffa vår bebis. Minns hur jag stannade där, utanför entrén, och sedan bara tog ett par steg till mot bussen innan jag gav upp. Där kom den första värken. Minns taxin på väg hem och hur konstigt det kändes att åka bort från sjukhuset när nu värkarna faktiskt kom. Minns profylaxandningen. Minns att vi åkte hem för att äta, pasta = kolhydrater, och packa den där väskan som ännu inte stod redo.

Minns en kväll med pasta, nedkräkt sovrum, slummer mellan värkar, ostbågar, varm dusch, försök att hitta minst obekväma ställningen. Samtalen in till förlossningen. Hur de hela tiden antingen kunde prata med mig eller höra mig andas i bakgrunden och sade "det går ju bra det där, vänta ni en stund med att komma in". Minns att jag vid fyra-halv fem på morgonen konstaterade att om vi inte åker nu, så kommer vi inte härifrån innan det är över. Minns den långa vandringen ner till taxin och hur taxin noterat "bom" och kört därifrån trots att chauffören visste att det skulle ta tid för oss att komma ner, trots att han pratat med sambon om det. Minns kvastskaftet som jag hängde på medan sambon fixade fram ny bil i mer eller mindre raketfart. Minns den snälla chauffören i den bilen.

Jag ler fortfarande varje gång jag passerar den där piasavakvasten i porten. Men jag hade ingen aning om att det skulle bli en sådan minnesdag idag. Det är ju i morgon det är den stora dagen!

Hen

Ett av mina nya favoritord är "hen".

Inte "han eller hon", "han" (om alla), "han/hon" eller någon annan kombination, utan det enkla "hen". Jag är faktiskt nästan lite kär i ordet och måste hejda mig för att inte använda det i alla sammanhang. Eller också ska jag dra på för fullt, använda det i offerter, analyser, kommentarer, utbildningsmaterial och e-post såväl privat som arbetsrelaterad. Problemet är väl mest att om kunden läser det finns det risk för att hen inte förstår. Och begripligheten går före det mesta.

Språkrådet säger så här:
"Däremot är det är ingen god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som könsneutralt pronomen. Det ser konstigt ut, och det är svårt att tro att man skulle kunna introducera ett så vanligt ord som ett pronomen utan minsta stöd i talspråket." Samtidigt erbjuder rådet "den" som alternativ. Den?!

För mig tog det bara ett par veckor att gå från att tycka att "hen" bara var tokigt till att automatiskt använda det. Det tog mig betydligt längre tid att skola om från "skall" till "ska"!

Vad säger ni – ser "hen" bara konstigt ut eller använder ni det redan?