Så här dags för ett år sedan...

Oj, inte anade jag att jag hela dagen idag skulle gå och tänka på vad som hände "så här dags förra året". Just precis så här dags förra året gick vattnet. Jag satt i precis den här stolen som jag sitter i nu, läste korrektur (eller bloggade eller familjelivade) och plötsligt var det inte längre någon tvekan om huruvida det var fostervatten som kom eller inte.

Minns samtalen in till förlossningen. Minns att jag försökte känna skillnad på om det var starkare sammandragningar nu och om de i så fall skulle kunna kallas värkar (vad lite jag visste om sådana då). Minns samtal med sambon, han som skulle bli pappa, som satt på jobbet och undrade om han skulle komma hem. Minns hur det tilltog, men bara lite. Hur vi karska tog tunnelbana och buss till sjukhuset. Hur vi ringde på klockan till förlossningen. Kom in i entrén, följde efter en sköterska i långa korridorer, upp på förlossningsavdelningen. Vi blev kopplade till en ctg (och för ett år sedan visste jag vad förkortningen stod för). Jag låg där i det mörka rummet och sambon satt på en pall bredvid. Jag hörde någon skrika för sitt liv i ett rum längre bort och hann tänka "Nu är det på riktigt" utan att bli skrämd.

Minns hur vi stegade iväg mot bussarna för att ta oss hem sedan de konstaterat att allt såg bra ut, men inte hade börjat. I handen hade jag en lapp med ett datum. Tre dagar senare skulle jag sättas igång och vi skulle äntligen få träffa vår bebis. Minns hur jag stannade där, utanför entrén, och sedan bara tog ett par steg till mot bussen innan jag gav upp. Där kom den första värken. Minns taxin på väg hem och hur konstigt det kändes att åka bort från sjukhuset när nu värkarna faktiskt kom. Minns profylaxandningen. Minns att vi åkte hem för att äta, pasta = kolhydrater, och packa den där väskan som ännu inte stod redo.

Minns en kväll med pasta, nedkräkt sovrum, slummer mellan värkar, ostbågar, varm dusch, försök att hitta minst obekväma ställningen. Samtalen in till förlossningen. Hur de hela tiden antingen kunde prata med mig eller höra mig andas i bakgrunden och sade "det går ju bra det där, vänta ni en stund med att komma in". Minns att jag vid fyra-halv fem på morgonen konstaterade att om vi inte åker nu, så kommer vi inte härifrån innan det är över. Minns den långa vandringen ner till taxin och hur taxin noterat "bom" och kört därifrån trots att chauffören visste att det skulle ta tid för oss att komma ner, trots att han pratat med sambon om det. Minns kvastskaftet som jag hängde på medan sambon fixade fram ny bil i mer eller mindre raketfart. Minns den snälla chauffören i den bilen.

Jag ler fortfarande varje gång jag passerar den där piasavakvasten i porten. Men jag hade ingen aning om att det skulle bli en sådan minnesdag idag. Det är ju i morgon det är den stora dagen!