Förra veckan granskade och bedömde jag studentrapporter. Totalt var det 52 stycken och av dem blev 30 underkända! Eller 31, för en var så illa skriven att vi inte ens tog med den i bedömningen. Hälften av dem hade blivit godkända om de bara läst och följt den mycket utförliga instruktionen. Det känns skrämmande. Och tråkigt.
Tur att studenterna i alla fall går den här kursen och har min kollega som lärare!
För många år sedan hände det att jag och min kollega gick till bokhandeln tillsammans, på arbetstid. Vi köpte flera titlar åt gången, alltid svenskt, alltid poesi och alltid spännande. Sen gick vi hem till kontoret, läste, pratade, begrundade och blev så klart ohyggligt kreativa. Vi rättfärdigade det med att vi behövde input i vårt eget yrkesskrivande och att de små, svenska poeterna behövde någon som köpte deras böcker.
Jag kom att tänka på det i morse när jag läste titeln på en av de böcker som nominerats till Augustpriset i år. ”Men hur små poeter finns det egentligen” av Eva-Stina Byggmästar. Måste man inte bara älska den titeln?!
I kategorin barnböcker är Eva Lindströms ”I skogen” nominerad. Den är härlig!
Läs mer om Augustpriset och de nominerade titlarna. Gå sedan ut och bedriv lite eget litteraturstöd till små, svenska poeter. I riktiga boklådor – för de behöver också om de ska finnas kvar.
Vi lämnar bebisstadiet bakom oss. Sprallin är stor nu och har slutat med napp! Det gick helt smärtfritt och hon är mycket stolt när hon berättar om det för alla som vill lyssna, och några till. Dessutom, vilket är allra viktigast, blev hostan på nätterna något bättre sedan nappen försvann.
Så nu slipper vi glömma nappar och fnissa när farfar från ön frågar efter ”tutten”. Napp heter nämligen ”tutt” på finlandssvenska. Läs och roas:
”Bland alla de ord som kan ställa till förvirring mellan finlandssvenska och sverigesvenska föräldrar intar väl tutt särställningen som det potentiellt mest roande. ”Har ni anatomiskt riktiga tuttar?” lär en förvirrad finlandssvensk pappa på jakt efter nappar ha undrat på apoteket i Sverige, till farmaceutens förfäran.” Mia Sandsjoe, Språkbruk 3/2007
Man kan fortsätta inventeringen av skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska. Att både vinteroverall och snickarbyxor heter ”halare” har jag fattat (men det tog ett tag), nyligen lärde jag mig att spjälsäng heter ”pinnsäng” och det finns fler skillnader. Citatet nedan kommer från den finlandssvenska tidskriften Språkbruk, därför är de sverigesvenska uttrycken fetstilsmarkerade och de finlandssvenska i parentes. Det är nyttigt med perspektiv ibland.
”Allra underst klär sig flickor i trosor (småbyxor) och linne (underskjorta). På överkroppen bär både flickor och pojkar t-tröja eller t-shirt (t-skjorta). Riktigt små bebisar bär sparkbyxor eller sparkdräkt (halare). Flickorna brukar gilla tights på benen, medan pojkarna drar på sig mysbyxor (verrare). Jeans (farmare, farkkur) är populärt bland såväl pojkar som flickor. Mindre barn har ofta hängselbyxor eller snickarbyxor (lapphalare) på sig. Om byxbenen (buntarna) är för långa får man vika eller sy upp dem. Vintertid är det skäl att ta på sig en sweatshirt, dvs. en collegetröja, eller eventuellt en huvtröja eller munkjacka (huppari). En skön hemstickad kofta (knäpptröja) värmer också bra. Som ytterplagg använder mindre barn ofta overall (halare), medan större barn kanske tycker att det är mer praktiskt med jacka (rock) och utebyxor. På fötterna har barnen sportskor (länkare, gummitossor) antingen med kardborrband (tarra) eller snören. Om det är regnigt och vått ute kläs barnen i stövlar och regnkläder (kurakläder) eller regnställ, dvs. galonbyxor, regnrock och galonhandskar. Är vädret varmt och soligt tar barnen gärna på sig en keps eller skärmmössa (lippis), men är det vinter och kallt är det en varmare mössa eller luva (pipo) som gäller. Sommartid badar (simmar) barnen gärna och klär sig då i baddräkt (simdräkt) eller badbyxor (simbyxor).” Anna Maria Gustafsson, Språkbruk 3/2000
Ett stort härligt paket i min brevlåda idag. Min hemliga bokvän från pocket och prassel har skickat mig ett paket fåglar. Boken ”Fågeln som vrider upp världen” fick ange temat. I paketet fanns ett fågelbokmärke, två stora påsar ”fågelfrön” och dessutom god fugde och nötcreme. Hemlisen föreslog att fröna kan användas till matbröd. Bra förslag tycker jag, som med jämna mellanrum glömmer bort att baka. Det som blir så gott.
Tack hemliga bokvännen! Ditt paket gjorde mig glad och nyfiket ivrig att börja läsa.
Jag har helt missat DN:s prosapolis! Nu har den gjort sitt första tillslag och anhållit Paulo Coelho. Coelho anklagas för att vara ”en marängmakare som har lockat otaliga hederliga läsare i fördärvet med sina fluffiga, pompösa och fullständigt tomma så kallade visdomar”.
Är det bra att folk läser, för att det är bra att läsa? Eller ska folk läsa bra saker, när de nu ändå läser? Och vem bestämmer vad som är bra? Jag menar, en del av oss kan roas av prosapolisen, men andra tar illa upp. Ingen har rätt och ingen fel. Utom möjligen Coelho.
Den som vill veta vad som är rätt och fel i språket tillkallar i stället språkpolisen. Hon kan! Och hon ger besked*!
*och eftersom hon nu ändå är språkvetare så pekar hon först med hela handen och berättar hur det är, men avslutar sen med ett ”å andra sidan...”.
Jag vet just inte mycket om Slovenien. Mer än att de har lärare där också och att de får lika mycket betalt som lärare i Sverige. Jag föreställer mig att ekonomin i övrigt är lite annorlunda där, men vet inte; kanske är de också vansinnigt underbetalda?
Sverige ligger på 24 plats (av 32) när OECD listar lärarlöner i olika länder. Själv blev jag för ett par veckor sedan erbjuden 110 kronor i timmen som lärarvikarie. 150 högskolepoäng i ämnet, 15 års erfarenhet av undervisning för vuxna (som det handlade om här också) och ett brinnande engagemang ger en månadslön på 18 480 kronor. ”Plus semesterersättning”, påpekade den som frågade glatt.
---
Nu hittade jag hela listan och fascineras. Det är i Luxemburg man ska vara lärare och absolut inte i Estland. Danska och norska lärare får någorlunda betalt, medan isländska har det ännu värre än svenska.
Idag börjar miljövänliga veckan. Temat i år är medvetet mode och Naturskyddsföreningen arrangerar många intressanta träffar runt om i landet. Medvetet, miljövänligt mode finns närmare er än vad ni kanske inser... (och nu blir det reklam):
- snygga, färgglada kläder till barn i återvunna tyger köper man lätt från Rackamaja
- snygga, färgglada kläder till både stora och små kan man köpa på Cissi och Selma
- fina, hemsydda kläder kan man beställa från många hobbbysömmerskor; kika på min parallellsida Tilde textil för länkar vidare till andra (och så kan ni ju titta lite på det jag göra också).
Det här är nytt för mig, men lite kul. Frågeformulerare i Kulturfyran är Kulturbloggen och de som svarar finns utspridda i blogosfären.
1. Har du varit på Bokmässan någon gång? I så fall: vilket är ditt bästa minne därifrån? Om du inte varit där, är det något du drömmer om att göra?
Visst har jag varit där, det är därför jag vet vad jag missar... Böcker är mitt bästa minne ;-) Bilden av flera personer vid ett bord på mässan som läste en bok (nåja, handledning då) jag skrivit är stark. Lyckan att lyssna på kloka personer. Umgås med smarta människor. Oväntade möten. Och att packa upp de tunga väskorna när man kommer hem igen.
2. En bok som ska presenteras på bokmässan är SMS-boken, skriven av en mängd författare. De bästa SMS:en har valts ut. (Jag har skrivit lite om den här.) Vad tycker du om SMS? Kan det bli bra litteratur av SMS, eller förstör det vårt språk?
Utveckling och kreativitet – det kan inte skada språket.
3. Idag har jag varit på en förhandsvisning av en film som heter Fishy och är inspelad i förorten Fisksätra i Stockholm. Vad tänker du på när du hör ordet stockholmsförort?
Ebba Grön! Uppror och ungdom. Fast nu bor jag i en fin liten babyboomande Stockholmsförort där alla känner alla och man får handla på krita om man glömt plånboken.
4. Filmen Fishy handlar om två helt olika människor som blir förälskade. Vilken är din favorit bland kärleksberättelser: det kan vara på film eller i bok eller i konst, eller på teater.
Othello. De starkaste känslorna, passionen, sveket, mordet, kärleken. Othello!
Jag är inte där. I år heller. Fan!
Men Petra har skrivit en handledning ”Bokmässan för dummies.” Den kan man läsa om man längtar. Johanna tycker att det är värt åtta månaders regn att ha nära den där enda helgen om året. Och Bokhora rapporterar direkt.
Idag sörjer jag en arbetsvecka som gått förlorad. En vecka tog det att göra i ordning anbudet i den offentliga upphandlingen som nu ställts in. En vecka, fyrtio timmar, hela företaget ... Till ingen nytta. Det är dessutom den andra upphandlingen på raken som avbryts sedan anbudstiden gått ut. Jag har tre till att skriva under den närmsta tiden – vem betalar min lön under den tiden?
(Televerket har för övrigt ingenting med de här upphandlingarna att göra, det är helt andra myndigheter det handlar om.)
Vi tar stora risker. Lever farligt. Snuddar på dumdristighet. Men... Saken är den att vi idag har en (1), säger en (1), napp. Till en liten tjej som gillar sin napp och inte vill vara utan. Alla hundra andra har försvunnit, kanske samma väg som alla de där uddastrumporna? Så nu är det en enda napp som gäller (och en på dagis, där hon haft tre med sitt namn på men två ändå kommit bort). Vi föräldrar tycker att hon borde sluta – det håller Sprallinen inte med om.
Jag har inte köpt den där boken. Men reserverat den på biblioteket. Den blir spännande att läsa den (undra till exempel om det står något om att kostnaden för att reservera böcker i den). Jag kan ana att vi är många i kö, men kanske hinner jag få den till köpstoppsdagen i november.
På bloggen Köpstopp kan man läsa mer. Surfar man vidare hittar man sajter om tvättnötter, utrensning och att överlag ta det lite lugnare. Mi lajk. Jag är ju lite sån.
Strålande! Jag har fått mitt första paket från Pocket och prassel-utbytet och det är jättehärligt. Fyllt av gotter (fast jag boooorde ju inte...) och en bok som jag längtat efter att få läsa men ännu inte tagit mig tid. Jag är förmodligen sist i Sverige om att läsa ”Flyga drake”, men ändå. Kanske kommer jag att dela sistaplatsen med min hemliga givare, för hen har den oläst hemma hos sig. Vi får absolut jämföra sen!
Nu känner ni ju inga dofter genom bildskärmen, men kaffet som låg i både doftar och smakar underbart – jag sitter med en kopp just nu ;-) Och mörk choklad med hasselnötter. Och hemgjord kola (som smälter i munnen, jag har provat dem). Stort tack hemliga vännen! Jag blev riktigt, riktigt glad över ditt paket.
Hemliga vännen undrar om jag äter vanlig choklad också, men det gör jag nästan aldrig. Det blir för sött, tycker jag. Hen undrar också om jag gillar annat godis än gelehallon. Klart jag gör - jag är godisråtta och sånt godis får vara sött, surt eller syrligt. Men inte lakrits. (Eller gärna lakrits men då delar jag med mig av det och får pluspoäng hos sambon...)
Det enda jag önskar mig nu är att jag inte är så trött på kvällarna, utan orkar läsa igen. Som det är nu somnar jag så fort jag lutar huvudet mot något. För mycket att stå i, helt enkelt.
Nu känner jag mig som en riktig tant. En sån som går i bekväma skor och gör tantsaker som att plocka svamp, duka till kafferep med riktiga koppar och undersöker brösten regelbundet. Precis åter på kontoret efter mitt livs första mammografi känner jag tantig tacksamhet över:
• att jag, och alla andra kvinnor (i hela landet hoppas jag), blir kallade till mammografi för att man ska hinna upptäcka bröstcancer tidigt
• att jag har en bra behå som håller de ömma i ett fast men vänligt grepp, till skillnad från vad röntgenapparaten gjorde
• profylaxkursen vi gick inför förlossningen!
Kan tillägga att jag är så tantig att jag inte ens blev sur på sköterskan som svarade ”ja, det är ingen spa-behandling det här. Sånt betalar inte landstinget för” när jag påtalade att det gjorde lite ont. Hon försökte säkert bara vara skojfrisk eller hade en dålig dag eller nåt...
Idag är jag i tidningen och säger kloka saker. Det känns bra. Nu måste jag uppdatera min webbplats eftersom jag förväntar mig massor av besökare och förhoppningsvis beställare och då duger det inte att det står att ”vi återkommer till hösten.” Hösten är nu. Det känns faktiskt också bra.
Det är möjligt att jag är språknörd. Men jag blir så sprittande glad när jag ser ett nyskapat eller nystavat ord på rätt ställe. Som nu i nyhetsmejlet från Comboloan:
Aldrig tidigare har väl debatten varit mer ”upphåsad” än nu...
Visst, de har fegat lite och lagt till citattecken. Jag tror att tecknen betyder ungefär ”vi vet att den traditionella, av Svenska Akademien sanktionerade, stavningen är upphaussad, men vi känner oss lite busiga och pigga just nu och vill prova att skriva med svensk stavning”. Heja dem!
Här är några andra ord som med tiden fått försvenskad stavning:
• mejl och mejla
• dejt och dejta
• jobb
• webb
• fåtölj (jag kommer att bli lycklig av ”fåtölja” i rätt sammanhang också)
• löjtnant
Ryktet går att nya upplagan av Språkrådets skrivregler lämnat tryckpressarna. Nu undrar jag, var köar man för att hinna få ett ex innan de tar slut?
Visst blev det en vilovecka... Jag gick min runda på lunchen, men jag gick inte och la mig i tid och jag skrev ingenting på morgnarna. Jag började inga nya rutiner heller, eller slutade med något onyttigt heller för den delen. Men nu har redan vecka fyra börjat, så allt är glömt och förlåtet!
Spänningen är olidlig, eller hur? Hur har det gått? Hur har det gått? Jo, andra veckan efter semestern kan de braiga förändringarna sammanfattas så här:
1. Gå och lägga mig i tid – vilket skämt! Nu har jag dessutom dåligt samvete över att jag inte gör det, men när ska man hinna umgås med sin sambo om man går och lägger sig innan han kommit hem eller direkt när man själv kommer hem? Och hur ska man kunna se Project Runway? Men det är i alla fall lite bättre än tidigare, och målet står kvar.
2. Ta en lunchpromenad varje dag. Jorå! Och nu får jag sällskap dessutom.
Den här veckan försökte jag införa punkt 3:
3. Skriva morgonsidor det första jag gör på jobbet varje dag. Morgonsidor är ett sätt att veva igång kreativiteten och få hjärnan att släppa oväsentligheter för att kunna fokusera det viktiga. Tre sidor bara skriver man på, utan att släppa upp pennan från papperet och tänka efter. Det kan hända fascinerade saker eller bara bli platta att göra-listor. Snygg ny skrivbok är inköpt och jag har börjat använda den.
Nästa vecka (alltså den här) är vilovecko – inga nya rutiner då.
Jag arbetar med ett anbud för en offentlig upphandling. Det är som vanligt rätt krävande och pyssligt att få ihop alla delar enligt uppdragsgivarens alla önskemål. Nytt med den här upphandlingen är att man ska bifoga ett kreditvärderingsbetyg för företaget. Efter lite luskande kommer det fram att det räcker med ett så kallat riskintyg från Upplysningscentralen. Man beställer via nätet och kommer då till ett formulär med följande rubrik:
Varje år, hittills, har mor och dotter åkt på en alldeles egen utflykt i lilla sportbilen. Nu i helgen var det dags igen. Och jag kan bara åter konstatera att bättre resesällskap får man leta efter. Lilla Sprallin i sin skinnhuva, sina rosa hörselkåpor, sina runda solglasögon, inlindad i en filt, skrålande ”Sjörövarfabbe” i framsätet på cabben. Svårslaget!
Förra året var vi på Gotland, i år i Östergötland liksom första året (och det år hon låg ofödd i min mage). Bara de här utflykterna gör det nästan omöjligt att sälja bilen!
Jag vet inte var jag hade varit idag om jag inte fått ligga under täcket, med ficklampa, och läsa mysterieböckerna av Enid Blyton som barn. Eller Hemliga sjuan. Tänk om inte bokbussen funnits på landet om somrarna och kom med fler mysterieböcker. Eller om det var tomt i bokhyllorna hos föräldrarnas vänner när vi var på besök. Då hade jag blivit en annan Botilda än den jag är idag!
Enid Blyton är Storbritanniens mest omtyckta författare. Det finns något vackert i det tycker jag. Böckerna är grymt massproducerade – över 600 blev det totalt. De följer samma mönster men har lite olika karaktärer. Precis som barn vill ha det. Jag kände igen mig i miljöerna. Visste att hembiträdet hette Gladys och bakade goda scones. Minns också en inte allför avlägsen midsommar med högläsning, för de vuxna, ur en mysteriebok. Det kändes hemtrevligt och mysigt.
Det verkar inte bättre än att den där läslusten smittat av sig på dottern. I morse läste vi en /rätt enfaldig/ Pixibok om Trollet och farfar. Sen höll vi på att komma för sent till dagis och jobbis för att hon vill läsa ”Nöff, Nöff Benny” också.
DN:s kritiker har röstat fram de 100 bästa barnböckerna. Vi har mycket att se fram emot, jag och Sprallin. Men ”Sprätten satt på toaletten” hoppar vi nog över, trots att den finns med på listan. Den avskydde jag redan som barn.
Varning, varning!
Dagisbacillerna anfaller! Slutsats: det är verkligen höst nu. (Och detta efter bara en vecka på förskolan, när barna dessutom varit utomhus nästan hela dagarna, även när de sover middag.)
Nya rutiner efter semestern. Det är ju nu det ska bli ordning på torpet och stordåd ska uträttas och allt sånt, ni vet. Jag anade att det var lättare att börja göra något än att låta bli att göra något, så första veckan införde jag ett par nya rutiner och fick ett par till på köpet.
• Gå och lägga mig i tid! Jag fungerar så mycket bättre om jag är någorlunda utsövd, även om jag blir väckt mitt i natten av att någon behöver kissa, har mardrömmar eller bara undrar om hon får ”komma upp i deras säng”. Nackdelen med att lägga sig tidigt är att man knappt hinner umgås med sin sambo, speciellt inte när alla aktiviteter drar igång igen. Men det är en god ambition.
• Ta en lunchpromenad varje dag. Jag knatade runt sjön ett varv varje dag. Det tar 20–25 minuter och ger dagsljus och lite rörelse. Min vardagsmotion är ju skrattretande i vanliga fall; 350 meter mellan hemmet och jobbet och lika långt till förskolan. Ingen möjlighet att ”gå av en hållplats tidigare” här inte. Och inga mängder av trappor att bestiga. Så det får bli en tur om sjön vid lunchtid.
• Drick mindre kaffe. Jag har alltid druckit mycket kaffe (utom som gravid då drack jag inget alls), men efter föräldraledigheten har jag varit beroende av att få mitt kaffe på bestämda tider. Så var det inte förr och nu försöker jag dra ner. Det är helt bekymmersfritt.
• Ta bort en sak om dagen. Varje eftermiddag tar jag med något från kontoret som egentligen inte hör hemma där. Sånt som ska kastas, lagras, tas hem, skickas iväg; allt som blivit liggande.
Den här veckan har jag också två nya grejer. Men dem berättar jag om nästa måndag.
Jag är med i ett hemligt bokbyte som En bok om dagen ordnar. Det blir spännande – både att ge och få böcker. Tidigare har jag varit med i både hemliga stickbyten och hemliga sy barnklädersbyten (dem kan man läsa mer om på Tilde textil). Det var också kul.
• Vilken genre är du mest förtjust i? Svensk skönlitteratur. Noveller. Böcker som vill något. Böcker med språk som sjunger. (Lät det pretentiöst?)
• Favoritförfattare? Har du redan allt som författaren har skrivit..? Bodil Malmsten, Mare Kandre, Kristina Lugn, Katarina Frostensson, August Strindberg, Antonio Lobo Antunes – och ja, jag tror nästan att jag har det mesta av dem.
• Vilka författare är du nyfiken på och har lust att läsa? Så många att jag inte kommer på en enda just nu... Men vänta... Daniel Sjölin är jag nyfiken på, och Khaled Hosseini och Haruki Murakami har jag fortfarande inte läst.
• Vilken genre vill du absolut inte läsa? Kriminalromaner (men välskrivna deckare funkar), självhjälpsböcker, skräck, sci-fi.
• Vilken författare vill du absolut inte läsa? Liza Marklund, Jan Guillou
• Letar du efter någon/några böcker som du vet (eller tror) har kommit i pocket, men som inte går att få tag på via bokhandeln längre? Vilka böcker gäller det – och skulle du i så fall tycka om att få dessa i läst skick? Inte som jag kommer på för tillfället.
• Skulle det kännas ok att få flera begagnade pocketböcker (i trevligt skick!) istället för en ny, i något byte? Absolut!
• Läser du andra språk än svenska? Lite på engelska och någon gång på tyska, danska och norska.
• Är du tedrickare eller kaffedrickare? Någon speciell smak som du gillar? Tycker om både kaffe och te i alla färger, men undviker smaksatta varianter.
• Vilken slags godis gillar du? Mörk choklad, pinfärska gelehallon, fudge
• Gillar du naturgodis; nötter, torkad frukt och liknande? Mums!
• Är du allergisk mot något (t.ex. nötter, gluten, mjölk…)? Starka dofter ger mig huvudvärk
 | |
 | Hvem er du i Mummidalen? |
Mitt resultat: Mummimamma Du er Mummimamma! Du er snill og omtenksom. Hvis noen har et problem går de til deg for råd, og du har ofte en løsning. | |
| Ta denne quizen på Start.no | |
Jag saknar mina converser! Mina sommarskor. Att jag aldrig lär mig att när jag slänger igen dörren till sommarstugan och låter varmvattenberedaren vara påslagen/mat stå kvar i kylen/favoritskorna vara kvar med tanken att ”jag kommer ju ändå snart tillbaka” så gör jag inte det. Då regnar det och folk fyller oväntat (nåja) år och en massa saker kommer emellan och förresten ska vi väl besöka den och den och städa och röja hemma... och så har det gått flera veckor och vattnet är fortfarande varmt i stugan, maten i kylen har möglat och skorna är fortsatt inlåsta.
Med detta vill jag meddela att sommarlovet är slut för i år. Det var härligt och soligt och vi badade mer än på många år. Nu stundar hösten och vardagen. Det blir bra det med.
(I slutet av veckan ska jag tala om hur det gått med mina eftersemesternföresatser – och vilka de är.)
Jag tänkte skriva om Fejsbook, men det blir en annan gång. Idag fick jag nämligen ett meddelande på Fejsbooksvenska, som jag bara måste dela med mig av. Jorå, måste...
”En av din kompis har en krossa på du!” stod det. Nyfiken som jag (fortfarande) är klickar jag på meddelandet och kommer då till en ny sida. ”Min Hemlighet Älskaren” heter den, och där uppmanas jag ”Välj Din Genus”. Jag kan välja mellan ”Mansperson” och ”Kvinno”. Oavsett vilken jag väljer kommer jag till en ny sida där jag ombeds ”Välja Din Underteckna”. Därefter ska jag ”Gå In Din Förnamnen”. Jag gör lydigt som de menar, inte som de säger. Fast när jag kommer till ”Skriv ditt mobiltelefon nummer” stannar jag. När jag vill backa säger programmet ”VIKTIG. EN AV DIN VÄNNERNA ÄLSKAR Du. Finna ut Vem.”
Jag hoppas sannerligen att inte bara en utan flera av min vännerna älskar mig. Lite lagom vänskapligt så där. Och de har mitt mobilnummer ;-)
För övrigt var Fejsbook mer intressant när jag började för någon månad sedan. Då fanns inte svenska, utan jag valde norskt bokmål som språk.
– Ponny är en pojke, säger Sprallin om sitt favvogosedjur.
– Jaha, säger jag. Jag som trodde att hon var en flicka.
– Nej! Ponny är en pojke och jag är flicka.
– Är pappa också flicka?
– Nä, pappa är pojkeeeeeeee!
– Och är jag pojke eller flicka?
– Du är flicka, mamma.
– Jaha. Vad är det för skillnad mellan flickor och pojkar då? (Jag kan inte låta bli att fråga)
– Eh.... Eh... Sprallin tänker intensivt. Sen kommer hon på det: Flickor säger förlåt! Om de knuffar ner nån så säger de förlåt.
– Men det gör väl pojkar också?
– Näääää!
– Vad säger pojkar då, om de knuffar ner någon?
– De säger ”Hej då!”
Människorna, och gosedjuren, i min två och etthalvtårings värld är alltså redan indelad efter kön. Flickor kan knuffas precis som pojkar, men de säger förlåt efteråt. Vad skulle ni svara? ”Ingen får knuffas. Alla måste säga förlåt om de gjort något dumt.” Mer?
Vi fick varsin bok, sambon och jag, när vi var med i kedjebrevet med bokbyten. Skickade varsin och fick varsin – kanske är det rättvisa. Den jag fick hade jag inte hittat till själv, men nu läser jag och tycker att det är spännande. Bra! Faktum är att jag är rätt nöjd med det; några 36 böcker hade jag aldrig förväntat mig ändå.
För någon månad sedan frågade en uppdragsgivare om jag kunde hjälpa dem i augusti. Vi har jobbat ihop förr och jag skissade på ett förslag som de i princip köpte, men bara skulle stämma av med högsta ledningen först. Jag kunde andas ut – det går nämligen mycket bättre att vara ledig om man vet att man har uppdrag som väntar när det är dags att börja jobba igen.
Idag, dagen före midsommarafton, ställde de in uppdraget. Eller förminskade och flyttade fram det till ”eventuellt i december” samt passade på att önska mig en trevlig sommar. Jamenvisst. Jättetrevlig sommar till er också!
Kursen jag ska hålla i höst har en sjugradig betygsskala, enligt internationell högskolestandard. När jag själv gick motsvarande kurs fanns två alternativ: godkänd eller inte godkänd. Nu kan man få betyg A-F (inklusive Fx). I de papper jag fått motsvarar bokstäverna följande: utmärkt, mycket bra, bra, tillfredsställande, tillräckligt, otillräckligt och helt otillräckligt. Någon ska få förklara skillnaden mellan tillfredsställande och tillräckligt och mellan otillräckligt och helt otillräckligt, för jag begriper inte.
I övrigt gläds jag åt att åter få möta studenter. Det brukar vara så himla skoj!
Allvarligt talat – EM i fotboll kan slänga sig i väggen. Nu är det politik som gäller. Kan det bli mer spännande än omröstningen om FRA-lagen?
Vilka kommer att gå emot partilinjen? Vilka uteblir? Vilka försäkringar om bibehållen integritet kommer vi att få? Och vem kommer att gå ut och dementera att FRA redan samlat in uppgifter under tio års tid? När?
Femte juni. Dagen före nationaldagen. Efter lunch går det inte att få tag på en människa och i en växeln hos en kommun svarar ett inspelat meddelande att de stängt klockan 12 idag. Lyllosar!
Olle Josephson säger med eftertryck att det bästa sättet att vårda språket är att använda det. Han tar till och med i med fötterna och stampar fram sitt budskap. Horace Engdal river ner applåder när han hävdar att engelska som forskningsspråk kommer att skapa sämre forskning och det enda rätta vore att forskarna skrev på svenska och lät någon med engelska som bästaspråk översätta till god engelska. Utredaren Bengt-Åke Nilsson säger på lågmäld skånska att han förväntar sig vissa diskussioner kring lagförslagets fjortonde paragraf, den som handlar om att svenska ska vara huvudspråk för svenskar även i EU-sammanhang. Christoffer Barnekow som moderator gör bort sig så många gånger att det bara är pinsamt.
Seminariet som skulle prata språk, pratade mest förbi
I förmiddags höll kulturdepartementet språkseminariet ”Med andra ord” för att delvis nya målgrupper skulle få möjlighet att diskutera förslaget till ny språklag. Vi, som inte alls var någon speciellt ny målgrupp så vitt jag kunde se, bjöds på kaffe och scones i Akademibokhandelns kafé. Det var ju trevligt.
Tyvärr kom inget direkt nytt fram i anförandena och diskussionen. På ytan var sammansättningen toppen, chefen för Språkrådet, ständiga sekreteraren i Svenska Akademien, utbildningsministern, en tvåspråkighetsforskare, en författare med invandrarbakgrund och en enspråkig författare som önskade sig ha varit tvåspråkig. Och så utredaren själv.
Män med kraft och tyngd, kvinnor som förminskades
Titta igen på första stycket. Ser ni? Bara män. Jag skrev fullt medvetet bara om männen, inte för att det inte fanns kvinnor i panelen, utan för att det var männen som tog plats. (Visst har jag läst Karin Milles ”Jämlikt språk” – den kommer jag att berätta om lite senare.)
Moderatorn lyckades gång på gång förminska de inbjudna kvinnorna. Författaren Ann-Helen Laestadius berörde djupt med sin berättelse om hur hennes mamma bestämt sig för att inte föra samiskan vidare till sina barn. Men hon fick inte utveckla tankar kring språklagen. Tvåspråkighetsforskaren blev klappad på huvudet och kallad Kajsa, fast hon heter Carla Jonsson. Flest försök fick nog debutanten Hassan Loo Sattarvandi, men han uttryckte mest sin förundran över att det här inte redan var lagstadgat i Sverige.
Kulturministern räknar lix på betald arbetstid men har inga pengar till översättning?
Kulturministern så, hon som bjudit in till seminariet, var blek. Försökte skapa samförstånd med publiken kan man tro, när hon berättade att hon ibland räknar lix på myndighetstexter (lix betyder läsbarhetsindex och var omodernt redan för 20 år sedan). Avslutade med att besvara frågan om det inte krävdes mer resurser för att lagen ska bli verklighet med att säga att hon under sin tid som minister ännu inte stött på någon som inte ville ha mer pengar. Och, tillade hon, det är inte alltid pengar som behövs i exempelvis skolan utan lite mer fantasi hos lärarna.
Förslaget till ny lag är bra. Olle är min guru. Horrace är säkert också klok. Carla forskar i angelägna ämnen. Hassan och Ann-Helen har skrivit intressanta böcker som jag reserverat till mitt bibliotek. Men seminariet saknade den givna röda tråden. Den blev bortsjabblad och det gör mig uppenbarligen så upprörd att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
Andra bloggar om: språklag
Pelle Ledin, professor i svenska vid Örebro, skriver om skrivregler. Sånt där som vi fått lära oss en gång och som en del av oss fortfarande tror är sanning. Han är klok Pelle. Och rolig. Läs mer av honom på bloggen På svenska.
Jag gillar inte kedjebrev. Låt detta vara sagt från början, jag skickar sällan vidare lustiga mejl, skriver så gott som aldrig på upprop via e-post och har aldrig pokat någon på fejsbook (vilket möjligen har att göra med att jag först igår öppnade ett konto där). (Vad betyder för övrigt att man pokar någon?)
Men. Jag gillar böcker. Väldigt mycket. Gillar att ha dem och gillar att läsa dem. Så nu har jag fått och skickat vidare ett kedjebrev om pocketböcker. ”Du bör få 36 böcker” står det i brevet. Vi får väl se. Jag återkommer med rapport om resultatet.
Det har hänt en del med språket sen vikingatiden. Lyssna på utbildningsradions viking och se om du förstår vad han säger.
Visst är det så det måste gå till. Experter arbetar tillsammans för att nå ett gemensamt mål. Som språkvetarna och juristerna på Försäkringskassan gjort när de tagit fram skrivregler för sina beslut. Det blev de belönade för tidigare i dag när de mottog Klarspråkskristallen. Hurra för dem!
Juryns motivering lyder:
”Det nära och prestigelösa samarbetet mellan jurister och språkvårdare är föredömligt och har lett fram till pedagogiska och genomtänkta riktlinjer. Dessa ger en bra grund för det fortsatta arbetet med Försäkringskassans beslut.”
Receptet för begripliga beslut? Jo, det är bland annat att
• skriva beslutet först
• tilltala läsaren (med du)
• motivera beslutet
• rensa bort svårbegripliga fackuttryck
• skriva kortare meningar
• rensa bort sådant som inte är väsentligt i ärendet (vilket kortade ner innehållet från 3–4 sidor till 1).
Bra!
”Har du tråkigt – gör något kul – simple as that”
Peppfrasen finns hos Redaktionen. Jag gillar den (både frasen och Redaktionen) och läser ofta nyhetsbreven jag får. Nu sist handlade det om att bli effektivare. Vem kräks inte över ytterligare någon som vill få oss att arbeta effektivare? Men läs här om ett ”larvigt enkelt system” som gör att man bör klara av det man ska klara av på kortare tid.
Själv skriver jag sedan en tid tillbaka listor med hjälp av en grunka (okej då, gadget) i I Google. Den som skapat att göra-listan skriver lite kaxigt att det bara går att skriva upp sju saker på listan eftersom ingen klarar av att hålla reda på mer i alla fall. Hittills har det funkat rätt bra för mej.
Hur många gånger kan man säga ”aldrig mer” och bli tagen på allvar trots att man bryter det? Nu har jag tackat ja till den där kursen igen – samaritkursen eller hemskekursen. Samma bevekelsegrunder som sist. Och samma insikt inför kursen: det är skitbra material, det är precis vad deltagarna behöver, det är välunderbyggt för att kunna övertyga den som tvekar och dessutom finns en yrkesexpert på plats för att skänka än större trovärdighet åt det jag har att säga.
Ändå sa jag sist ”aldrig mer” och begriper inte hur jag ska kunna bortse från det när jag kliver in i föreläsningssalen i morgon efter lunch. Jag vill komma jublande ut därifrån och ropa ”Äntligen! De fattar! De gillar! De kommer att genomföra!”
Allrakäraste Heliotropen har utmanat mej.
Tre namn jag går under:
- Mamma
- Botilda
- Skling
Tre saker som skrämmer mig:
- Ondska, jag förstår den inte
- Miljöoförstånd
- Ormar
Tre saker jag har på mig:
- Jeans (som passar och inte är utslitna – kors i taket)
- Färgglad tunika som jag sytt själv i slöjden
- Hårsnodd
Tre sanningar om mig:
- Jag är en ständig tidsoptimist
- Jag ser så många möjligheter ibland att jag blir yr och handlingsförlamad
- Jag gillar oftast folk bäst en och en
Tre saker jag vill ha:
- Några veckors båtluff i Grekland
- Ett nytt utedass på landet
- En glad och lycklig Sprallin
Tre personer jag utmanar:
Den som känner sej hågad är utmanad!
Fast nu är jag rätt brydd över ordet ”utmaning”. Varför heter det så? Vari ligger själva utmaningen?
Vi fick en lördagskväll på stan, jag och sambon. Tillsammans. Utan barn. Drack drinkar i gamla Skatteskrapan, gick på bio (”Once” – se den!), åt middag och promenerade hem genom stan. Det har hänt ungefär... två gånger sedan Sprallin kom till världen. Vi lyckades nästan undvika barnprat, förutom något ”det är Långben på Bolibompa idag, va och ”nu sover hon nog” som undslapp oss.
Däremot fick jag verkligen kämpa för att inte bara prata om vad som händer den närmaste tiden, vad vi ska göra, hur vi ska dela upp tiden så att det ska bli så bra för alla som möjligt. Är det så att vara förälder? Antingen tänker man på sitt barn eller så tänker man på hur man ska planera sin tillvaro? Jag blev lite skrämd av den insikten. Vad hände med här och nu?
Grattis Kajsa! Du vann tävlingen i inlägget Att skriva för webben. Välkommen till skrivfrukost på Skolhuset den 1 april. Då kommer vi att hitta på ljug en timme och dricka kaffe eller te därtill!
På skrivfrukostarna leker vi med ord och berättelser och gör kreativa skrivövningar en timme innan det vanliga jobbet startar. De som varit med tidigare berättar om hur de fått inspiration att skriva bättre, ha mer kreativa möten och överlag tycka att livet är lite roligare. Alla är välkomna, men Kajsa har fribiljett!
Och då har jag inte ens startat någon bokblogg, bara tänkt tanken. Tack Heli, för testlänken!
I går lade regeringens utredare fram ett förslag om en ny språklag. Förslaget säger i korthet att:
Jag ska vara en dålig mamma idag. Köpa nåt färdigt och gott, typ ostkaka, att värma till middag. I stället för att laga mat ska jag leka med Sprallin – det längtar jag efter mer än ordentlig mat.
En vanlig dag:
16 – hämta på dagis
16.30 – på väg hem från affärn
17 – börjar laga middag
17.30 – äter
18.00 – Sprallin byter om till pyjamas
18.05 – ser vi Bolibompa tillsammans i soffan
18.15 – vill Sprallin ha välling men får vänta lite till
18.25 – välling
18.35 – ”Sova nu, mamma!”
18.40 – ad-droppar och borsta tänderna; den andra föräldern får slabbig godnattpuss
18.45 – Trollmors visa, två gånger med text och en gång nynnad
19.00 – sover
Så den där lilla tiden mellan halv fem och halv sex tänker jag leka med min dotter idag. Bygga lite lego, leka med Noaks ark eller läsa saga. Vara tillsammans.
Jag längtar tills hon blir lite större och orkar vara med lite längre på kvällarna. Jag vill ju vara med henne! Men det får inte gå för fort, för jag vill ha kvar min bebis. (Ha! Det är redan kört.)
Ibland blir jag ledsen på mina kolleger eller konkurrenter. Alldeles nyss gick jag min vanliga bloggrunda, hamnade – som vanligt – på avvägar och hittade fram till en blogg vars skribent just hade gått en kurs i att skriva på webben. Kul! Och kul att hen ville skriva om det i bloggen och ge exempel på vad hen lärt sej. Men det tråkiga var att kursen hade innehållit övningar som inte har ett dugg med webben att göra:
• Avstava följande ord…
Avstavning har ingenting på internet att göra. Aldrig. Någonsin. Låt bli! Sen kan det vara hur kul som helst med övningar i att avstava ”dammoln” och ”bildrulle”.
• Vilket eller vilka förkortningsförslag är korrekta?
Förkortningar har heller ingenting på webben att göra. Låt bli dem också. Det finns strängt taget rätt få tillfällen när det är bra att använda förkortningar över huvud taget.
• Vilken genitiv form är rätt? (EUs, EU’s, EU:s, Eus’)
Visst, genitivformer ska vara korrekta. Jag kan bara hoppas att den punkten inte utgjorde något huvudnummer på kursen.
Utlottning: den som vet hur genitivformen av EU ska skrivas (på webben och i andra medier) kommenterar det här inlägget eller skickar ett mejl till mej. På våffeldagen, den 25 mars, drar jag en vinnare. Vinsten är att jag bjuder på skrivfrukost den 1 april!
Och så lite nyttigt efter allt gnäll. De tre viktigaste sakerna när man skriver webbtexter är att:
• skriva för läsaren
• tänka på vilken nytta läsaren ska ha av texten
• börja med det viktigaste.
Den som vill gå en kurs där man får träna på det, får också gärna höra av sej.
• Jag är förkyld och förkyld och förkyld
• De borrar och borrar och borrar i väggarna i kontorshuset – utan förvarning, jag kan inte ens prata i telefon
• Batterierna till mitt trådlösa tangentbord laddar och laddar och laddar utan att något verkar hända, under tiden måste jag använda det oergonomiska fasta tangentbordet
Det känns inte som någon bra dag. Men i morgon ska nya webbplatsen för de nya roliga kurserna vara uppe. Och vi kommer att få ett fantastiskt genomslag och hela våren blir fullbokad av andra spännande kurser och projekt. I ett nafs.
För övrigt tycks det mej som att det enda jag är bra på nuförtiden är att producera trepunkterslistor.
- För en tid sedan köpte jag ekotulpaner i snabbköpet. Vackra! Stod länge.
- Samma dag köpte jag också kravmärkta digestivekex (tyvärr från det svenska märke som ännu inte lärt sej att det måste vara en gnutta salt i kexen, men ändå, jag kommer att köpa dem fler gånger).
- Och när jag beställde böcker från Adlibris kunde jag välja klimatneutral frakt för en tia.
Det är bara att ropa hurra och vara glad för all förändring till det bättre. Samt se till att för sjutton välja ekologiskt när det går! Är den kravmärkta avokadon dubbelt så dyr? Men då kanske du inte behöver avokado just idag? Att den är dubbelt så god gör det ännu enklare att välja bort det icke-ekologiska alternativet.
– Jag är grymt ledsen, säger den väldigt unga tjejen på kondiset här i förorten upprepade gånger. Grymt ledsen över att brödet som kunden klagat på var så torrt.
– Arrividerci, vinkar en väldigt gammal herre som just fått vägbeskrivningen till äldreboendet här i närheten.
– Jag vill inte HA sova gott, säger dottern samtidigt som hon vänder sej på sidan i sin säng, sluter ögonen och somnar. Gott.
Språket blomstrar här i min förort! Det gör mej glad.
Heter världens minsta språk Ia? Och är klassisk vitryska det största? Sånt kan man fundera över när man ska installera språkfilen till senaste versionen av sin webbläsare. Språkfilen för Ia är på 86 KB medan den för klassisk vitryska är på 3 860 KB. (Klassisk förresten, undrar om det är kyrilliska bokstäver de menar, alltså den officiella varianten?) Svenska ligger på modesta 266 KB, medan både danska, norska och finska kräver större utrymme.
Var talar man Ia? Lite varstans verkar det, om jag tolkar min gogling rätt. Interlingua kallas det också, och är ett skapat språk i stil med esperanto.
Saxat från Pampers nyhetsbrev från idag:
”VARNING FÖR SOLBRÄNNA För att undvika solbränna bör du inte låta ditt barn vistas i solen mitt på dagen utan att klä på det eller smörja det med solkräm. Solhattar, långärmade tröjor och byxor och parasoll på barnvagnen ger bra skydd. Tänk även på att en solig vinterdag ger solbränna och att det även då kan behövas solkräm.”
Sol? Solbränna? Nä, skulle inte tro det.
Jorå. Idag är det semikolonets dag, det kunde man läsa om hos Språkpoliserna för exakt ett år sedan. Hur ska vi fira? Kanske genom att se ut som smilisar i levande livet och le och flörta med varandra? ;-)
Förutom smilisar är det bra att ha semikolon
• när man räknar upp decimaltal (”ni fick 4,4; 3,2; 4,9 respektive 3,5 i snittbetyg”)
• när punkt är för starkt och kommatecken för svagt.
Vi tjuvstartar fettisdagen med följande meny:
Frukost: amerikanska pannkakor
Förmiddagsfika: fulbakelser från Konsum
Lunch: pasta med tomatsås
Eftermiddagsmellis: nybakade scones
Kvällsmat: rödbetssoppa med nybakat valnötsbröd
Kvällsfika (bara för vuxna): glass - borde väl varit semla men man kan ju inte alltid ha alla rätt
GI har vi visst fetglömt bort...
I kassarna från Middagsfrid låg alltså mitt livs första egenköpta falukorv. Och idag får jag syn på ett falukorvsindex.
Visste ni att falukorv aldrig varit så billig som 2005? Då kostade korven 32,50 kronor per kilo. År 1950 kostade den 2,99, vilket motsvarar 47,12 i 2005 års priser. Vad den kostar per kilo hemlevererad till dörren vete katten. Hur den smakade får ni reda på en annan gång.
Vad ska vi äta ikväll? Vad är du sugen på? Vad hinner vi laga?
Alldeles för mycket tid har gått åt till att tänka ut middagsmaten. Så nu provar vi Middagsfrid ett par veckor. Första matleveransen kom igår och ikväll blir det räksallad hemma hos familjen Botilda. Det hade vi onekligen inte kommit på själva en tisdagskväll i januari... Inte heller hade vi någonsin tänkt ut att laga korvgryta (korv är nog det värsta jag vet). Som ni hör är vi inte överdrivet begeistrade, förutom i teorin. För i teorin lät det så behagligt att någon tänkte ut vad man ska äta till middag under fem kvällar, handlade hem ingredienserna och försåg oss med recept. Så ekologiskt som möjligt – eller nåja, lite ekologiskt i alla fall – dessutom.
Vi provar i två veckor, så får vi se. Fast jag tippar på att vi återgår till Ekolådan efteråt. Den är toppen och vi har bara varit lite slöa på att laga till alla grönsakerna.
För ett tag sedan var Sprallin och jag ute på långtur i bilen. Så långt körde vi att musiken tog slut och radiosändningarna inte nådde fram... Så vi stannade vid en mack, köpte en typisk mack-cd med samlingsschlager från 1960-talet. En strof från en av låtarna vägrar att lämna mitt huvud:
”Mulliga Maj en Doris för boys,
synd att en sån ska gå solo till kojs.”
Sådana texter skrivs inte idag. Och det ska vi vara glada för!
I förra årets almanacka skrev jag så prydligt att Viktor fyllde ett år den 19 maj. Men vem är Viktor? Jag skäms, rodnar och böjer mitt huvud i skam, men jag kan inte komma på vem denna unga herre är. Kan någon hjälpa mej?
Jag klippte håret häromdagen. Inget dramatiskt, bara för att få bort lite slitna och ruggiga toppar. Någon dag innan hade min kontorskollega också varit och klippt sig. På samma ställe av samma frisör och i likadan frisyr. Vi var väldigt nöjda båda två – men det fanns en skillnad kom vi på. Vi hade betalat olika pris.
För mig kostade det 200 kronor. För honom 150. Snoppavdrag eller snipptillägg?
... men två högst rimliga föresatser för 2008:
1. Inga kläder jag köper till mej ska vara svarta i år. Det är slut på svart nu – livet ska vara färgglatt!
2. Om riksdagen kan skriva ”ska” så kan banne mej jag gå över till de moderna formerna av personliga pronomen. ”Mej”, ”dej” och ”sej”. Fast ”de” och ”dem” behåller jag allt ett tag till.
Så det så!
Ers kungliga höghet
Min dotter är snart två år och har inget minne av snö. Hon tror att snö är något som bara finns i Teletubbielandet. Är detta något du kommer att åtgärda inom snar framtid?
Vänliga hälsningar och med önskan om en
god fortsättning på julen
Sprallinmamma
P.S. Hon tror också att julklappar är när man applåderar och att alla ljus är lucia, men där jobbar vi föräldrar på att utöka hennes kunskap.
Jag hittade en lista hos Carolina och kände mig manad att börja tänka lite kring julen. Vi ska ju ha julbord hemma hos oss i år, och måste fundera på vad vi ska bjuda på (och vad som ska delegeras till gästerna att ta med).
Pepparkakor - Lussebullar
Skumtomtar - Knäck
Ischoklad - Marsipan Äääälskar marsipan.
Köttbullar - Prinskorvar Korv är läbbigt!
Julkorv - Julskinka Korv är, som sagt, läbbigt. Skinkan är faktiskt ett måste, trots att jag bara tar två skivor av den på hela julen.
Lax - Sill Bäst båda två!
Paradis - Aladdin Njae, ingen faktiskt. Aladdin utan fransk nougat har liksom förlorat meningen – men allmänt gäller att choklad ska vara mörk.
Sylta - Pastej
Glögg - Julmust
Rödbetssallad - Dopp i grytan Aldrig mer dopp i grytan!
Ris a la malta - Risgrynsgröt
På skinkan: Äppelmos - Senap Senap hör till korv, och korv är ju läbbigt ;-)
Vad väljer ni?
Det går vattkoppor på dagis. Det har härjat över en månad på storbarnsavdelningarna och nu har ett av barnen på småbarnsavdelningarna också blivit sjukt. Vi vill inte ha vattkoppor i jul. Inte.
I alla fall om det inte är den här gulliga lilla vattkoppan i plysch. Säljs av inreda.com. Där kan man också köpa ebola, magsår och loppor. Liksom en helt vanlig förkylning.
Så här känner jag mig idag (och har gjort rätt många dagar den här hösten). Som häxan Surtant i sitt egna företag utan någon egentlig aning om vad hon vill göra. Bara hon slipper sällskap. Jag drar igen dörren till mitt kontor och försöker skapa ordning, nytta och lönsamhet. Fast jag vet ju ändå vad jag vill göra, så än finns det väl lite hopp.
Bilden har jag för övrigt lånat från SvT alldeles utan att be om lov. Kanske kan jag kompensera med reklam? ”Titta på Bolibompa och Aktiebolaget Häxan Surtant!”
I år ska jag undvika alla barnbutikers adventskalendrar på nätet. Inte heller gör jag någon egen. I stället koncentrerar jag mig på dessa tre:
För nästan exakt ett år sedan var det generalrepetition (föga anade vi det då). I år slog det till med kraft. Trippel i samtidig vinterkräksjuka – hela familjen utslagen. Sprallin piggnade till snabbast av oss alla och har haft ett par tråkiga dagar hemma med sjuka föräldrar. Man kan inte låta ett barn gå på dagis och smitta ner alla andra, eller hur. Och inte låta gamla morföräldrar utsättas för smitta heller. Man biter ihop och gör så gott man kan. Slumrar till Teletubbies och Pingu, bjuder på mat ur frysen och ett glas saft till tröst... Pappa Sprallin var hjälte och lät mig sova ett helt dygn trots att han själv var (nästan) lika dålig.
Jag förbereder en kurs. En kurs i ett ämne jag kan och är bra på. En kurs som högsta och högstehögsta chefen på en myndighet ska gå på tillsammans med några av sina medarbetare. Jag går igång. Vaknar till liv. Upptäcker åter glädjen med mitt jobb och skakar av mig den där sömniga filten som legat skyddande (eller kanske mer hindrande?) runt mina axlar nästan hela hösten. Jag är bra på det här och jäklar vad de kommer att lära sig mycket nu på fredag! Här ska vändas perspektiv och byggas meningar som när ändå fram till läsarna!
Det är över lunchtid, men jag har till och med glömt bort det. Vill bevara den här känslan. Flytet. Därför bloggar jag om den. Hur gör ni för att hitta inspiration och engagemang? Vilka tips har ni? Och vad gör ni om/när den där filten tassar fram, lindar sig om er och vaggar er sömniga igen? Om ni nu alls har någon sådan filt.
Man kan smita hem över lunchen och mumsa på farsdagsmiddagsrester som löjrom och oxfilé... Sen kan man ta med sig kvarlämnad chokladkaka för att glädja sina kontorskompisar!
(Det är kallt och rått och snöar; man måste försöka tänka på glada saker ;-) )
Det lär väl inte förvåna någon som känner mig att jag blivit föräldrarepresentant i förskolerådet i vårt område. Fast jag blev förvånad i dag, när vi hade vårt första möte.
– Storbarnsgrupperna ska ju minska och bara vara 18 barn nu, säger någon som jag inte vet vem det är. (Presentationen glömdes bort.)
– Det funkar jättebra hos oss, vi har ju redan lyckats minska från 22, säger någon som uppenbarligen är personalrepresentant från en av förskolorna. Toppen helt enkelt!
– Jo, det var ju så vi alla tänkte när politikerna införde mindre grupper, säger förskolechefen. Men... vi trodde ju att vi skulle få samma pengar. Nu visar det sig att vi bara får pengar för 18 barn. Så nu måste vi dra ner på personalen. Jag berättar hur det blir när vi ses igen i januari.
Vem kunde ana det? Politikerna pratar högt om att minska barngrupperna och lite tystare om att förskolornas budgetar också minskar, och lämnar till förskolorna att få ihop det. Heja politikerna!
Äntligen frisk-spring i benen.
Det var vad Sprallin hade när vi väntade på att hennes pappas försenade plan skulle landa och han äntligen kom hem igen. Man hinner springa mycket och långt i ankomsthallen på flygplatsen!
Tredje veckan med GI inleds med en nära anhörigs födelsedag. ”Hurra!” säger Sprallin, och ”tåååååårta”. Inte kan jag låta bli prinsesstårtan. Och även om jag tar bara lite potatismos, så tar jag ändå potatismos.
Sen. Blir Sprallin dunderförkyld och vi stannar febriga och trötta hemma från dagis. Litet sjukt barn ska inte behöva gå och handla, så vi stannar inne. Äter det som finns hemma. Det finns stunder när jag försöker anpassa maten, men pasta, ris och couscous är stapelvara i skafferiet och även om brödet är gammalt idag så var det gott med en smörgås till förmiddagsfikat.
Tredje veckan kommer dessutom att avslutas med en väldigt nära anhörigs födelsedag. ”Tåååårta” kommer både Sprallin och jag att ropa då.
Andra veckan med GI fortsatte vi med den goda maten. Mot slutet av veckan åkte sambon på
konferens utomlands, men jag var duktig ändå. Resultat: möjligen någon centimeter. Så jag bestämmer mig för att fortsätta ett tag till - min kropp kanske behövde vänja sig?
Om man inte har nåt annat för sig i november kan man gå med i NaNoWriMo, national (!) novel writing month. Runt om i Sverige sitter 400 skribenter och väntar på november när de ska producera 50 000 ord var! Johanna berättar mer.
Själv ska jag sy i november. Men kanske nästa år?
Och så har jag funderingar på ett decemberprojekt här på bloggen - men det verkar vara så få som läser (och ger sig till känna) att det kanske inte blir av. Vi får se. (JA! det där var en illa förtäckt uppmaning till eventuella läsare att lämna en liten vinkning i kommenterarna.)
I Svenska Dagbladet kunde man häromdagen läsa om en roman som blivit förbjuden i Tyskland. Författaren skriver en kärlekshistoria som hans före detta flickvän känner sig kränkt av. Hon stämmer honom, och får rätt (dessutom ett skadestånd på 100 000 euro). Boken förbjuds. Är det någon mer än jag som tycker att sånt är läskigt?
När jag söker efter boken, Esra, och författaren, Maxim Billing, får jag nästan inga resultat alls. Händelsen verkar ha gått så gott som spårlöst förbi. På Adlibris kan man beställa boken, på danska, men tyska Amazon hittar inte boken. Där föreslår de att jag ska läsa Harry Potter i stället. Läskigt, läskigt, läskigt.
Andra bloggar om: Esra, förbjuden roman, Maxim Billing
Vi bestämde oss för Åtgärd, jag och sambon. Han vill vikttrimma inför nästa mc-säsong och jag vill bara nångång bli av med alla kilon jag lade på mig när jag var gravid. I en tidningsbilaga hittade vi recept på fyra veckors GI-kur och så satte vi igång. Efter första veckan
kan jag sammanfatta våra erfarenheter:
1. fantastiskt god mat
2. väldigt dyr mat
3. inte en centimeters skillnad i midjan (på mig, sambon har däremot minskat något).
Om en vecka kommer ny rapport, om det finns något nytt att rapportera om.
Andra bloggar om: GI, diet
Det är dagar som de här som man verkligen behöver ha en kramsol på jobbet! Den här kommer från Gröna liljan - visst är den fin. Jag blir glad bara av att slänga en blick åt mitt fönster sen solen flyttade in.
Grått och rått ute, och så skönt att sitta inne. Ändå hoppas jag att Sprallinen får vara ute på dagis idag så att hon lär sig bättre än jag att det är skönt ute oavsett väder. Vi har haft hennes ena gudmor på besök ett par dagar och hon kallar henne för övrigt alltid för Solen.
(Vilket blir jättekonstigt eftersom indianerna i Chiapas kallade mig för Solens dotter.) Hur som helst - mycket sol och ljus önskar jag er alla i helgen.
Andra bloggar om: solen, Gröna liljan
(Bilden är lånad från The Guardian.)
På Rix FM kan man rösta på författare till Folkets litteraturpris. Gör det! Man kan välja mellan Susanna Alakoski, Jan Guillou, Martina Haag, Kajsa Ingemarsson, Mari Jungstedt, Jonas Hassen Khemiri, Camilla Läckberg, Liza Marklund, Håkan Nesser, Leif GW Persson eller någon man namnger själv.
Bara en av de valda har något intressant att komma med språkligt. Tycker jag. Läs ”Ett öga rött” eller ”Montecore” så förstår ni.
Och apropå språkligheter så skriver cdon.com att de ska ”tävla ut” presentkort. Har ni någonsin hört uttrycket förr? Lysande! Tycker jag.
Om man söker på Google får man drygt tusen träffar på uttrycket, så helt nytt är det alltså inte. Men ändå.
Spännande! I Barcelona ska de öppna ett språkens museum. Som om den stan inte var spännande nog ändå - men nu kanske kanske jag kan övertyga chefen (och revisorn) om nödvändigheten i en
konferens där. Vad tror ni?
(Fåmansbolag får annars inte åka iväg på konferens på samma villkor som större företag – vi behöver nämligen inte miljöombyte utan kan gott hålla till i våra gamla vanliga lokaler, anser Skatteverket.)
Tre årgångar Språk och stil höjer huvudändan på snorig sessas säng alldeles lagom!
Idag är jag arg på min chef! Jag sitter i Stockholm och bokmässan är i Göteborg. Vad gör den där? Varför är jag här? Vad ska jag göra med min trista chef?
Tittade på teve igår. Den lilla oskyldiga filmen ”50 första dejterna” med Adam Sandler och Drew Barrymore. Den var så där lagom underhållande att jag kunde sitta och sy (läs sprätta och svära - titta sen på resultatet som finns här och klappa mig på axeln...) samtidigt. Filmen går ut på att Drew tappar minnet varje natt. Alla morgnar blir nya för henne. Adam är förälskad och uppvaktar henne varenda dag.
Nå, hur som helst, precis i slutet av filmen kastar jag ifrån mig mitt eländiga syprojekt och börjar störttjuta. Helt otippat och på värsta gravid- (nej, det är jag inte) eller amningsmanér. Bland det värsta av allt - att vakna på morgonen och inte känna igen sin dotter eller ens veta att man har en! Tänk om jag skulle glömma bort Sprallin varje dag. Det var för otäckt!
Sätt genast varningstrianglar på såna filmer!
(Att jag grät när de knarkade ner barnen i Blood diamond tycker jag är en annan sak. Men överhuvud taget det här med att gråta till film - det har kommit med mammaskapet.)
Det är mycket sång nu. Sprallinen kan peka på nåt, säga vad det är och sedan lägga huvudet på sned, titta ömsom bedjande, ömsom uppfordrande på oss och med len röst säga ”Sjunga!”. Så här kan det låta:
– Båt (pekar på tavlan med båt). Å sjunga!
– ”En liten båt blir ofta våt…”
– Båt (leker att äppelklyftan är en båt). Å sjunga!
– ”En liten båt blir ofta våt…”
– Båt (gör tecknet för båt). Å sjunga!
– Eh... ”En kulen natt, natt, natt…”
– Katt! (Gör tecknet för katt) Å sjunga!
– ”Lille katt, lille katt...”
– Nä!
– Men jag kan ingen kattsång.
– Katt! Å sjunga!
– Aha (kommer den långsamttänkande föräldern till slut på). Du menar natt. ”En kulen natt, natt, natt…”
Det är för övrigt möjligt att ”Ja, må hon leva” kommer att efterträda ”Tipp tapp” på Sprallinens topplista. ”Tipp tapp”, som för övrigt också går under namnet ”Sova” (alla sova, släckta äro ljusen), har legat etta rätt många veckor nu. Men igår gratulerade vi ett födelsedagsbarn och sjöng för henne så det rungade. Sedan dess går lilla sprallinfröken omkring och ropar hurra!
Igår skickade jag ett blommogram med en ros till en liten tjej som fyller år. Idag fick jag ett mejl från Interflora. "När skickade du en ros senast?" frågar de. Hepp!
Jag får ett nyhetsbrev per e-post med rubriken ”Skrota tidsbovarna”. I e-brevet finns en länk och instruktionen ”Öppna nyhetsbrevet genom att klicka på länken XXX. Det kan ta en liten stund.” Jaha...
Vi åkte till Gotland i helgen, jag och min Sprallin. Påbyltade satt vi i lilla bilen utan tak och körde runt den sydöstra delen av ön och hade det fantastiskt underbart. Sjöng Imse vimse, I ett hus och Bang, bang bang slå på stora trumman högt tillsammans. Skrattade. Tittade på havet ”badaaaaaah!”. Plockade med stenar vid stränderna. Kikade på fossil. Fikade på banan och yoghurt (och en och annan onyttighet) längs vägen. Lekte med mina bilkompisar (vi var 14 små sportbilar som åkte ihop). På kvällarna somnade hon snabbt på pensionatet och sov gott hela nätterna – jag kunde lämna rummet och fortsätta kvällen med de andra. Vi hade ett helt våningsplan för oss själva, så det var inte läskigt att låta henne sova själv i rummet.
Hon är världens bästa resesällskap! Jag längtar efter att få upptäcka ännu mer av världen med henne. Det är väl bara kartläsningen och det där med blöjorna vi måste jobba på lite till.
”Under 1990-talet har de /kvinnor/som tagit kort ledighet större chanser till befordran än de som tagit lång eller mellanlång ledighet.” (SCB:s rapport Föräldraledighet och arbetslivskarriär)
Tja, jag vet inte om det är så konstigt. Det är väl lätt för arbetsgivaren att tolka det som att den som är ledig 9 månader är mer angelägen och intresserad av sitt jobb än den som är borta i 18? Att det inte nödvändigtvis är sant är en annan sak.
Det kommer att bli riktigt intressant att se hur regeringens föreslagna jämställdhetsbonus (3 000 i månaden till dem som delar lika) påverkar karriärvägarna för både män och kvinnor.
Lägg till detta de kommunala vårdnadsbidragen (även det 3 000 kronor i månaden) som gör det möjligt att vara hemma med betalning från kommunen tills barnet är 3.
Vem tror ni kommer att stanna hemma längst i slutändan?
Andra bloggar om: arbetslivskarriär, jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag
Jag har hittat en struntbra sajt för säkerhetskopiering. Nästan gratis. Den funkar med mac. Men inte med mitt system.
Jag har hittat ett superprogram för att plocka ner bloggar till papperstexter (tänkt bebisblogg i inbunden form i present till mormor och morfar). Alldeles gratis. Den funkar med mac. Men inte med mitt system.
Ändå räcker det inte som motiv för att köpa en ny dator. Tycker chefen...
I dörren in till avdelningen vänder hon sig om och ler. Vinkar. På flera meters avstånd. Fortsätter inåt med sin favvofröken. Min lilla skitunge lämnar mig där i dagisentrén och går in för att börja sin dag. Jag som ville kramas!
I söndags hade Sprallin feber. I måndags morse nös hon ut en meter snor vid frukostbordet. I måndags förmiddags loggade jag in på forsakringskassan.se för att tala om att jag var hemma för att vårda mitt barn. I tisdags var skrutt frisk igen. I onsdags fick jag brev från Försäkringskassan om att de registrerat att jag vabbat en dag och att de redan hade betalat ut pengarna. Jag höll på att svimma!
Annat var det när jag var sjukskriven och gravid. Duktiga flickan som skulle jobba ändå (gick ju inte), vårdapparaten som inte fattade att jag behövde hjälp, doktorn som ville skriva ut tabletter som man absolut inte ska ta när man är gravid (men som till slut sjukskrev mig i alla fall och sen själv gick på pappaledighet), andra doktorn som skrev otillräcklig diagnos på sjukintyget och så försäkringskassehandläggaren som ifrågasatte (för jag hade ju ingen chef och jag hade ju jobbat en del och jag hade ju bytt läkare och första läkaren hade ju skrivit ut medicin och andra läkaren var luddig) och till slut försäkringskasseläkaren som trodde att jag bluffade. Sorgligt och segdraget. Hela hösten tog det. Och nu, två dagar!
Andra bloggar om: försäkringskassan
Svenska företagare är minst stressade i världen. Jättebra! Företaget Lindebergs Grant Thornton har i en stor undersökning frågat ledare för 7 200 företag världen över hur deras stressnivå förändrats det senaste året. I genomsnitt uppger 56 procent att stressen har ökat. I Kina stressar man hela 86 procent mer än förra året och i Sverige ”bara” 27 procent mer.
Men hörrni. Är det inte ett problem att över en fjärdedel av de svenska företagsledarna anser att det är stressigare i år än förra året? Det är väl inget att slå sig för bröstet för direkt?
Andra bloggar om: stress, företagsledare
Och jag som inte har badat en endaste gång. Eller grillat. Eller haft kräftskiva på landet. Eller tagit bort getingbona från utedasset. Eller kört nercabbat (mer än en gång och det var i lördags). Eller varit på parkteater. Jo, clownen Manne såg vi. Eller plockat blåbär. I år heller. Eller älskat vilt och hämningslöst på en äng någonstans. Eller ens plockat en bukett blommor på nämnda äng. Hur ska det gå?
”Språktidningen” har kommit, ”Språkvård” är död!
Jag vill verkligen gilla den. Vill! Men längtar bort från glättat fyrfärgstryck och Fredrik Lindström, tillbaka till den häftade A5-tidskriften utan bilder (men med professorer). Inte ens Olle Josephson, som får heta Olle J, är bra. Jag är stofil? Eller inte alls målgruppen?
Andra bloggar om: Språktidningen
Den första var ”mamma bajsa”. Den har följts av en massa andra tvåordsmeningar som ”pappa jobba”, ”mera ost” och nu senast ”pappa kurs brumbrum”, ”sch, pappa sover” (ska räknas som tre ord kanske?). Språket speglar verkligheten!
Och så börjar jag skriva igen... Så är det i livet, allt går i vågor och nu tänker jag inte orda mer om det. För nu händer det stora saker på andra ställen i världen! Nu ska regeringskansliet gå över från skall till ska. Det innebär bland annat att det ska stå ”ska” i nya och omarbetade lagar framöver. Sådär en tjugo–trettio år senare än vi andra... Den 18 september smäller det.
Läs mer på regeringskansliets klarspråkssidor.
(Och jo, om någon undrar, detta är en stor, stor sak.)
---
Förresten, blev det snyggare eller tråkigare med de här färgerna och typsnittet (om nu någon minns hur det såg ut innan)?
Nu tystnar Tilda. Nu måste hon tänka kloka och nära tankar alldeles utan publik.
Hej då!
