In genom näsan, ut genom munnen Del 2

Profylaktisk andning är bra i alla möjliga sammanhang. Jag kommer på mig själv med att säga att vi inte tränar något hemma, men i själva verket tränar jag hela tiden. I de självklara situationerna som att ta sig uppför den numera väldigt långa backen till hemmet, att bära tunga matkassar, att få stå i bussar och tunnelbanor. Men jag märker att jag har nytta av det även i jobbet.

Som företagare förväntas jag svara "Jajamensan, det där grejar jag, skicka över det bara" så fort uppdragsgivare vill anlita mig. Och så har jag gjort i rätt många år nu. Jag har varit svensk mästare i att slå knut på mig själv och se till att möta även de mest bekymmersamma leveransförväntningarna. Och jag har älskat det! Nu går det inte längre. I januari kommer det en liten filur och innan dess tänker jag vara ledig i flera veckor. Inte för min egen skull så mycket som för filurens. Så nu kör jag dubbelträning på jobbet - både att tacka nej och att andas när smärtan över att tacka nej blir för stor.

– Hej Botilda, det är Arvid på Företaget. Du, vi har en sak som vi vill att du tittar på. Det är väl okej?!
– Hallå Arvid. Njae..
– Ja, i vanlig ordning skulle det ju vara gjort för länge sedan, men du vet... vår organisation är lite trög... fortsätter Arvid utan att höra min tvekan. Sen beskriver han ett projekt som låter urkul och jättespännande och som dessutom skulle vara rätt lönsamt. Det är då det gör ont.

In genom näsan, ut genom munnen.
In genom näsan, ut genom munnen.
In genom näsan, ut genom munnen.

– Jag är ledsen Arvid, men jag kan dessvärre inte hjälpa dig. Jag är fullbokad fram till jul (vilket ju är alldeles sant, även om det inte är hela sanningen) och du vill säkert ha det klart långt innan dess.
– Oj då!
Tystnad.
– Men jag har en kollega som jag tror skulle ha möjlighet... säger jag sen och då gör det lite mindre ont. Att hjälpa både en kund och en kollega som haft lite för få uppdrag under hösten är inte så dumt. Dessutom väldigt profylaktiskt.