14 december 2005

’’Min man är faktiskt företagare...’’

Vi har världens bästa föräldraförsäkring i det här landet. Vi har också världens bästa mödravård och världens bästa förlossningsstatistik. Vi är däremot inte alls världsbäst på jämställdhet. Svenska pappor tar ut i genomsnitt 81 dagar av sina 240 möjliga. Resten skriver de över på mammorna. Förklaringarna är många, här några citat från ett av de diskussionsforum jag deltar i:
"Min man är faktiskt hög chef på sitt företag och det skulle gå omkull om han var hemma med barnet"
"Min man är arbetslös och får bara lägsta föräldrapenningen, det klarar vi oss inte på"
"Min man tjänar 10 000 kronor mer i månaden än jag, så det går ju inte"
"Min man pluggar och det funkar ju inte att göra om man är föräldraledig samtidigt"

Och så kommentaren som fladdrar som ett rött skynke framför mina ögon:
"Min man är företagare och då kan man faktiskt inte vara borta från verksamheten bara för att man fått barn"

Nehej. Det är med andra ord kört från början för mig och min samvaro med liten. Lika bra att skriva över alla dagar direkt på han som ska bli pappa*. För jag är ju företagare och då kan jag ju inte vara borta från verksamheten. Ju. I alla fall inte "bara" för att jag får ett barn.

Förresten så kan jag nog skapa en god relation till barnet ändå - jag gör bara som alla de pappor som inte kan vara hemma. Jag leker och gosar med barnet när jag kommer hem från jobbet på kvällarna och under helgerna. Det blir säkert jättebra. Not!


* Förresten är det inte möjligt för mig att skriva över några dagar alls till han som ska bli pappa. Socialkontoret i vår stadsdel godkänner honom nämligen inte som pappa förrän barnet är fött, och det är just det godkännandet som Försäkringskassan måste ha innan den kan beräkna hans föräldrapenning. Men det är en annan historia som också kommer att berättas. Dock inte idag.

5 kommentarer:

Heliotropen sa...

Vilket land är bättre på jämställdhet då? undrar jag i mitt stilla sinne. I vilka länder tar papporna ut mer ledighet?

I övrigt håller jag med dig. Förutom att jag förstår de som har en arbetslös pappa, eftersom jag själv haft en doktorerande sådan, med en närmaste obefintlig föräldrapenning.

Heliotropen sa...

P.S. Ligger din blogg på amerikansk tid, eller skrev du det här inlägget tjugo över fyra på natten?

Botilda sa...

Bättre på jämställdhet i arbetslivet är man i flera andra länder, men ofta på bekostnad av familjen. På Island har de däremot ett system för föräldrapenning som är mer jämställt än det svenska. Där är föräldraförsäkringen mer individuell och där tar papporna ut betydligt fler dagar än här hemma. Dessutom trivs de med det, trots massivt motstånd innan det infördes! Dessvärre finns det ju gott om exempel på motsatsen - men varför jämföra sig med dem som är sämre?

Det lustiga med arbetslöshetskommentarerna är att det oftast heter att pappan inte kan vara hemma för han är arbetslös, medan det ju är bäst om mamman är hemma om det är hon som saknar arbete för hon har ju ändå ingen inkomst att räkna med. Det går liksom inte ihop...

Jag kommer säkert tillbaka till ämnet i framtida inlägg. Det känns väldigt angeläget.

Om klockslag: bloggen går på svensk tid, men jag går på gravidtid och är vaken lite till och från under dygnet. Ofta några timmar mitt i natten - blä! (Medan han som ska bli pappa helt ojämlikt ligger kvar i sängen och snusar...)

Lena sa...

Och hur exakt ska man lösa det då om pappan bara får lägsta ersättningen? Han kanske nyss har börjat jobba och inte samlat ihop till någon SGI än?

Och hon som skrev om socialkontoret och föräldraskap som "ursäkt"kom gärna med ett konkret förslag hur de ska kunna dela 50/50.

Botilda sa...

Lena,jag är övertygad om att det finns sätt även för dem med lägst sgi (det jag försökte påvisa är ju den allmänna inställningen är att det går för kvinnor med låg sgi, men inte för män). Däremot kan eller vill jag inte tala om _exakt_ hur det ska gå till i enskilda fall. Det är er privatekonomi, den har jag inte med att göra. Däremot har jag med att göra hur skattepengar fördelas. Och jag har rätt att reagera när fördelningen, som den ser ut idag när "var och en bestämmer själv", gör att samhället blir fortsatt ojämlikt.

Det där med socialkontoret var det jag som skrev. Eftersom vi inte var gifta när sessan föddes, och eftersom vår stadsdel tolkar reglerna på ett av flera möjliga sätt, hade hon bara en förälder när hon föddes. Skulle något hänt med mig under förlossningen, hade hon blivit föräldralös. När socialkontoret väl tog kontakt med oss (efter tre veckor) och vi fick komma dit för att göra faderskapsbekräftelsen var allt löst. Men vi kunde inte göra det i förväg, vilket jag anser är helt sjukt. Med ett nytt litet barn har man annat att göra än tala om för någon myndighetsrepresentant att vi har bott ihop under tiden då hon kunde ha blivit till och att jag inte hade varit med någon annan då. När försäkringskassan fick in faderskapsbekräftelsen jobbade de på rätt snabbt. Plus att sambons arbetsgivare är realistisk och flexibel och lät honom vara pappaledig utan myndigheternas goda minne.

Hur tycker du själv att vi ska kunna komma till den punkt där ett barn är lika trygg med båda sina föräldrar, och föräldrarna tar lika mycket ansvar för barnen? Med de positiva bieffekterna att skilsmässorna minskar (föräldrar som delar på föräldraledigheten skiljer sig i mindre utsträckning än andra) och jämställdheten ökar (arbetsgivarna vet att både män och kvinnor kan vara frånvarande under perioder av föräldraledighet och vabbande)?