Lilltjejen tuff i snickarbyxor och vit body. Mamman och pappan (mindre tuffa i mjölkspilld lucktröja, hon, och mysbyxor, han) firar med ett halvt respektive ett helt glas rött vin till middagen och äter goda ostar efteråt. Kelar förälskade med flickan. Somnar framför teven alla tre när klockan är strax efter nio. Tre veckor gammal familj. Oj, vad jag tycker om oss!
Inte nog med att prinsessan är vårt första barn, hon är också första barnbarnet i båda familjerna. Hennes pappas och min fåniga förtjustning är ingenting jämfört med hur fåniga farmor och farfar samt mormor och morfar är. Den dagen vi låter dem alla träffa sessan samtidigt kommer det att gå att skopa upp fånerielycka på burk och sälja för dyra pengar! Vi får nästan bända loss henne ur deras famnar när de håller henne.
På förmiddagen första dagen på BB ringer jag till mormor och morfar för att berätta att det är besökstid mellan 14 och 15 och att de gärna får komma och hälsa på då. De svarade inte hemma, däremot på den mobil som nuförtiden går under benämningen "morfarstelefonen". De var redan på väg! Mormor hade velat komma redan kvällen innan, men blev tillbakahållen av morfar. 
Några dagar senare blev det morfars uppgift att hämta hem oss från BB. Han rusar in på avdelningen med utsträckta armar och frågar/begär "Får jag hålla?!" Klart han får. Sen berättar han för oss hur vacker och perfekt vår dotter är och vi tuppar oss ännu lite mer och kan ju inte annat än hålla med. Med illa dold teatervisning tillägger han "till skillnad från de andra nyfödingarna som ju är fula". Hepp! Ingen distans där heller...
Farmor och farfar kom på besök från ön efter ytterligare några dagar. Stjärnglitter i ögon och flera varma famnar. Pappa Lajm skriver om hur det första mötet med farfar gick till.
Dag 1 - Jag ber utan att tveka om hjälp! Duktiga flickan steg snällt åt sidan när det började handla om någon annan än henne själv, och att be experter om hjälp när det gäller dottern var inget problam alls. (Stor seger)
Dag 2 - Det gick att dra upp de sexiga nätunderbyxorna på magen utan att den ömmade.
Dag 3 - Kunde amma en gång utan att ringa efter hjälp.
Dag 4 - Fick upp även det andra benet i den hårda sjukhussängen utan allt för stora besvär.
Dag 5 - Samtalade längre än 30 sekunder med en annan vuxen person som inte arbetar på sjukhuset eller tillhör den närmaste kretsen av gratulanter. Extrabonus för att samtalet innehöll ord som "kakafoni" och därmed kan klassas som någorlunda intellektuellt. (Ja ja, kakafonin i fråga handlade om att komma ner från BB till allt stök vid sjukhusentrén när man fått för sig att handla något i kiosken. Men ändå.)
Den största segern är så klart prinsessan själv och de nyblivna föräldrarna. Tänk att hon finns!
Totalt utan distans blir man tydligen av att få barn. Vår prinsessa är vackrast i hela världen; alldeles sin egen och fantastiskt underbar.
På BB beundrar vi andra bebisar. Säger att de också är söta - vilket de är, men inte lika söta som vår sessa - och gratulerar föräldrarna. Till en barnmorska säger jag lite lagom politiskt korrekt att det är märkligt hur olika de alla är men ändå så himla söta allihopa. Hon berättar då om en mamma för ett tag sedan. Den här mamman vågade inte ta med sig sitt barn ut ur rummet på BB för barnet var så oerhört vackert. Hon var rädd att de andra föräldrarna skulle bli avundsjuka om de fick se hennes bebis och att de skulle tycka att de egna bebisarna var fula i jämförelse. Så för att skydda de andra stannade hon och bebisen på rummet.
Pratar jag i sömnen?
Klockan 16.18 fredagen den 6 januari föddes vår dotter. 51 cm lång och 3430 g tung. En alldeles fantastisk liten människa!
Sniff blir förvånad när muminpappan berättar att det finns en mamma också. I min värld just nu är det tvärtom - där finns nästan uteslutande mammor.
Att vara gravid är att lösa medlemskap i en klubb jag inte ens kände till tidigare. Det speciella med den här klubben är att så gott som alla medlemmar är kvinnor. I vissa sammanhang är det inte så konstigt – det är ju till exempel kvinnokroppen som behöver träna för att orka med och kvinnans hälsa som mest påverkar bebisen i magen och därför bör hållas under noga uppsikt.
Som blivande mamma är jag medveten om barnet varenda sekund dygnet runt, det är klart att det då upptar mina tankar i en utsträckning jag inte var beredd på. Männen är medvetna om sina blivande barn på helt annat sätt. Kanske kan de till och med glömma bort dem under många timmar på jobbet? I det perspektivet är det kanske inte så konstigt att det nästan bara är kvinnor som aktivt deltar i diskussioner i olika nätverk och på forum av olika slag. Men ändå… Hör ni blivande pappor, var finns ni? Vad känner ni inför föräldraskapet? Vad undrar ni över, är skräckslagna för eller tycker är knäppt?
På webbforumet Familjeliv finns sex olika ämneskategorier. I fem av dem dominerar kvinnor, men i det sjätte – Pappagrupp – kan kvinnor inte skriva några inlägg. Det är den minst aktiva kategorin. Den handlar om saker som vilken kombibil man ska köpa nu när man blir familj, vilket datorspel som är roligast och vad man ska ge sin kvinna i julklapp (där avgjutning av sin egen snopp var ett av förslagen).
Är det underligt då att kvinnor tar det största ansvaret som föräldrar? Det är vi som pratat, frågat, diskuterat allt från graviditetstesternas tillförlitlighet till nattamning av spädbarn. Det är vi som upprättar bra att ha med till BB-listor och tipsar om att sätta in dimrar vid skötplatsen. Det är vi som känner att vi har koll, och som därmed stänger männen ute. Det är väl klart att vi som vet och kan så mycket ska ta det största ansvaret för barnen? Vilken otjänst vi gör oss själva, våra män och framför allt våra barn!
Pappor, varför låter ni oss ha så stort försprång? Varför kommer ni inte in och tar för er? Var med oss! Kom och fika med mammagrupperna, delta i diskussionerna, visa att ni också är nyfikna, rädda och intresserade. Låt oss bli föräldrar tillsammans! De flesta som bloggar om föräldraskap är kvinnor, men det finns pappor också. Här är några av dem jag hittat och uppskattar:
Pappablogg
Hemliga pappan
Lindströms skriverier
"Tänka sig bara! Här har man fått höra om pappor och pappor och pappor och så plötsligt utan någon varning får man veta att det finns en mamma också!" utbrister Sniff i Muminpappans memoarer av Tove Jansson.
I Svenska dagbladets ledare igår hävdar skribenten att Stockholm egentligen inte alls har något problem med trafikträngsel. Alltså är hela idén med trängselskatter befängd. Ledaren avslutas med orden ”En modern stad måste ha plats för den yrkesarbetande mannen med bil”.
Nej, så stod det ju inte. Byt ”mannen” mot ”kvinnan” så blir det rätt. Svenskan berättar att bilen är en frihetsmaskin och att svenska kvinnors ställning i arbetslivet har stärkts i samma takt som bilägandet har blivit mer jämställt. Det är med andra ord kvinnorna, och det faktum att de äger bilar och yrkesarbetar som är skulden till trängselskatten! Om alla kvinnor stannade hemma skulle vägarna lämnas öppna för de bilar som behövs – männens bilar. Är det så de menar?
Jag blir stridslysten när jag läser sånt. Vill kasta mig in i diskussioner om kvoterad föräldrapenning, förskolekrisen i Stockholm och jämställdhet på arbetsmarknaden. Det är stora, utrymmeskrävande frågor som jag för tillfället låter vila.
”Men det är väl naturligt, sade muminmamman förvånad.” Kan man annat än hålla med? Det är väl naturligt att det finns både mammor och pappor och människor som inte är vare sig mamma eller pappa. Det finns människor helt enkelt. Många av dem kör bil. En del av dem kör bil i Stockholm. Och de som gör det är så pass många att de skapar problem för framkomligheten och miljön. Det måste vi åtgärda på något sätt. Själv tror jag på andra medel än trängselskatt, men även det är en annan fråga.
(I nätupplagan av ledaren saknas den stora bilden av en kvinna på huk vid sin bil. Hon skulle uppenbarligen illustrera det kvinnliga bilägandet… men har glömt att hissa upp bilen innan hon angriper hjulet med ett fälgkors. Bildtexten löd som avslutningen av hela texten ”En modern stad måste ha plats för den yrkesarbetande kvinnan med bil”.)
Så här sista veckan före beräknad nedkomst sitter jag hemma och avslutar jobbsaker och pysslar med bebissaker. Det blir en salig blandning (som säkert bara kommer att bli värre) som alldeles nyss när jag stod och strök de nytvättade lakanen till spjälsängen och tar emot ett jobbsamtal på mobilen. Någon ville att företaget skulle sponsra trafikvästar för förskolebarn. Jättebra! Som tack för hjälpen, och pengarna får man förmoda, skulle det sättas upp en färgglad plansch på förskolor i närheten och företaget skulle få diplom. Inte lika jättebra… (men det är, liksom sponsring i allmänhet, en annan diskussion)
Jag berättar för säljaren att hon ringt till ett litet företag vars enda anställda kommer att föda barn om cirka en vecka. Det är inte riktigt aktuellt med sponsring och bidrag då, oavsett hur gott ändamålet är.
– Åh! utbrister försäljaren förtjust. Var ska du föda?
Jag blir ställd för nu blandas världarna ihop ännu mer. Samtalet kommer från Ronneby, handlar om företagssponsring och, tydligen, förlossning.
– Eh… Södersjukhuset.
– Det blir jättebra. Där födde jag min son, de är urgulliga där! Ja, lycka till nu med bebisen. Hon avslutar samtalet kvickt och vänligt och jag ler åt mina båda hopblandade världar. Ibland funkar det ju.
Må 2006 bli ett strålande år. Efter bokstavligt talat sju svåra år, hyser jag viss tillförsikt inför detta som just börjat. Jag ser fram emot:
• att få lära känna filuren som ännu är inneboende i magen
• att få snusa på, pussa på, hålla om och kramas med Liten
• allt som har med Liten att göra
• att få kyssas ännu mer med han som ska bli pappa
• att orka gå på långa, raska promenader
• att äta gravlax, ostron och dricka champagne
• att ha byxor som inte halkar av runda magen och få på mig snygga skor igen
• att få dansa mycket mer!
Oss alla önskar jag många bubbliga ögonblick. Att de kommer och att vi har förmågan att uppfatta dem!
"Arbete eller fritid - i vilket fall och var som helst hoppar det plötsligt och oväntat upp ett enkelt och lättsamt ögonblick och sprider ut sig som champagnebubblor när och där man minst anar det." skriver Bodil Malmsten.
Året som snart är över suger. Jag tänker inte bittra och blicka tillbaka, bara konstatera att det fanns ljuspunkter. Också. Till dem hör framför allt goda vänner som visar att de bryr sig om och filurens dansrepetitioner i magen. Tack mina gamla och nya vänner, i verkliga livet och här på nätet! Vet att jag uppskattar er enormt.
Sedan en tid tillbaka mäter jag mycket i betalda föräldrapenningsdagar. Ska jag boka biljetter till den där föreställningen på Dansens hus - njae, det kostar en dags föräldrapenning. Ska vi köpa en fåtölj till vardagsrummet? Hm... Det blir nästan en vecka hemma med pyret. Och när jag räknar om hyran för mitt kontor inne i stan, inser jag att en månadshyra där motsvarar ytterligare en vecka hemma. Alltså laddar vi inte med riktigt så mycket kultur som jag trott, gäster hemma får sitta på pinnstolar och jag flyttar temporärt hem kontoret.
Det sista svider lite i företagarsjälen. Har man kontoret hemma, har man liksom inte något riktigt företag. Man blir källarskuttare, en sån som konkurrerar med pris och inte med kompetens. Jo, jag vet, allt det där sitter i mitt huvud och ingen annanstans. Så jag kämpar med att inte tycka att äpplet jag biter i är surt, och ordnar med arbetsplats, möbelförvaring, adressändring och telefonabonnemang. Samt hittar till internetkaféet i närheten av bostaden. Där kan man sitta och jobba i flera timmar för 69 kronor i månaden. 69 kronor är en tiondels föräldrapenningdag före skatt.
Uppföljning: Det gick alldeles utmärkt att klä granen och slå in paketen på juldagsmorgonen. Det var urskönt att äta långfrukost framför tecknad film på teve - som jullovsmorgon, ni minns. Härligt att komma hem efter liten promenad och annat fixande på eftermiddagen, äta sillbord och sedan ha julklappsöppning. Titta lite på en dvd som en av oss fick i present. Ha massor av värme och ömhet. Jag tror att jag har förmåga att göra saker mer komplicerade än vad de är ibland - det var ju plättlätt att välja bort stressen!
Till er alla en lugn, skön, varm, glädjefylld fortsättning på julen. Helt utan stress!
Tog stora magen på julshopping igår – dagen före julafton. Kanske inte så smart, men faktiskt välbehövligt. Det var nödvändigt för mig att gå där och trängas med en massa människor, brottas med stora kassar och stå i köer. Jag behövde tydligen bli utmattad, få ont i ryggen, känna mer av fogar och sammandragningar än tidigare och sitta på ett sunkigt men någorlunda lugnt café till alldeles för sen lunch. Jag behövde det för att till slut inse att det inte behövdes. För att fatta att det blir jul ändå, och att det blir bra.
När jag äntligen förstått det åkte jag till det lilla centrumet nära hemmet. Fikade med han som ska bli pappa, köpte julgran, promenerade långsamt, långsamt hemåt och slocknade sedan på sängen ett par timmar. Nu står granen på balkongen för det verkar inte bättre än att julgransfoten kommit bort i flytten. Det ligger dammtussar i hörnen, för ingen av oss prioriterade att dammsuga i går kväll. Det mesta av julpyntet ligger kvar i kartongen som ska ner igen. Paketen, de få, är ännu inte inslagna eller rimmade på. Och ingen skinka har vi. Men det blir jul ändå. En god sådan!
I magen tränar hattifnatten på dans kring granen. Verkar vara poppis med små grodorna!
Jag har berättat om det förr, men det här att vara gravid och företagare blir lite lustigt ibland. Här kommer ytterligare en dialog mellan en uppdragsgivare och mig:
– Hej, det här är ett tråkigt samtal, inleder kunden.
– Hej du, svarar jag och sätter fart på hjärnan för att förstå vad han kan ha för tråkigt ärende.
– Jo, jag tänkte nämligen fråga om du kan jobba i mellandagarna.
Jag förklarar att jag tyvärr inte har möjlighet till det, och han svarar att det låter klokt ur ett privat och personligt perspektiv.
– Men om problemet kvarstår efter nyår, hur ser det ut för dig i början av januari?
– Tja, jag ska bli mamma då, så jag räknar inte med att arbeta alls då.
– Jaha...
Samtalet bryts eftersom mobilmottagningen på kontoret är usel. Han ringer upp igen:
– Ja men då kanske vi hörs i början av januari, om vi inte får tag på någon annan som kan hjälpa oss. Och lycka till med allt som väntar!
Vi har haft besök från ön i helgen. Vännerna tog med sig stora bilen lastad med barnvagn, spjälsäng, babysitter och en hel låda full med tillbehör och nyttigheter. Plus en hel del choklad till blivande mamman. Vännerna har fyra barn och inser att det inte kommer att bli fler nu (men vad vet man?). De är enormt avundsjuka på både min mage och vår lilla filur, och väldigt omtänksamma.
Fast visste jag inte bättre, skulle jag nog ta illa upp när de åkte iväg med hälsningen:
– Ät nu mycket choklad och paja magen!
---
Svenska Akademiens ordbok berättar:
"ETYMOLOGI: [av fin. paijata, smeka, klema, sammanhörande med paija, leksak, omtyckt sak, estn. pai, snäll, rar, ss. sbst.: smekning, leksak] (i Finl., vard., i sht i barnkammarspråk) smeka (ngn l. ngt); äv. i förbindelsen paja om (ngn), (grundligt l. livligt) smeka (ngn)"
Vi har världens bästa föräldraförsäkring i det här landet. Vi har också världens bästa mödravård och världens bästa förlossningsstatistik. Vi är däremot inte alls världsbäst på jämställdhet. Svenska pappor tar ut i genomsnitt 81 dagar av sina 240 möjliga. Resten skriver de över på mammorna. Förklaringarna är många, här några citat från ett av de diskussionsforum jag deltar i:
"Min man är faktiskt hög chef på sitt företag och det skulle gå omkull om han var hemma med barnet"
"Min man är arbetslös och får bara lägsta föräldrapenningen, det klarar vi oss inte på"
"Min man tjänar 10 000 kronor mer i månaden än jag, så det går ju inte"
"Min man pluggar och det funkar ju inte att göra om man är föräldraledig samtidigt"
Och så kommentaren som fladdrar som ett rött skynke framför mina ögon:
"Min man är företagare och då kan man faktiskt inte vara borta från verksamheten bara för att man fått barn"
Nehej. Det är med andra ord kört från början för mig och min samvaro med liten. Lika bra att skriva över alla dagar direkt på han som ska bli pappa*. För jag är ju företagare och då kan jag ju inte vara borta från verksamheten. Ju. I alla fall inte "bara" för att jag får ett barn.
Förresten så kan jag nog skapa en god relation till barnet ändå - jag gör bara som alla de pappor som inte kan vara hemma. Jag leker och gosar med barnet när jag kommer hem från jobbet på kvällarna och under helgerna. Det blir säkert jättebra. Not!
* Förresten är det inte möjligt för mig att skriva över några dagar alls till han som ska bli pappa. Socialkontoret i vår stadsdel godkänner honom nämligen inte som pappa förrän barnet är fött, och det är just det godkännandet som Försäkringskassan måste ha innan den kan beräkna hans föräldrapenning. Men det är en annan historia som också kommer att berättas. Dock inte idag.
Om man nu har en bebis i magen som uppenbarligen gillar pepparkakor, hur smart är det då att stoppa i sig just pepparkakor när man vaknar mitt i natten och bara måste gå upp en stund? Det tränades inte på att skrida långsamt i luciatåg efter det, det tränades kickboxning i en timme...
Vi bakade pepparkakor i helgen. Ivrig att hitta ett Riktigt Bra Recept på pepparkakor provade jag i år att göra deg från Fina Bageriets kokbok. Degen blev försvinnande god! Bokstavligt talat försvinnande, eftersom den skulle vila i kylen i minst en vecka innan den kunde bakas ut. God deg i kylen försvinner...
Problemet med degen var bara att den var helt oelastisk. Gick knappt att kavla utan att den sprack och gick ännu sämre att stansa ut figurer i. Tre gubbar och lika många gummor orkade vi med innan vi gick över till enklare och större kakmått. Det blev 17 hjärtan innan vi helt gav upp och tog till det gamla osthyvelknepet. Ni vet, forma degen till en rulle, kyl över natten och hyvla sedan pepparkakorna. De blev inte vackra, men väldigt goda. Av detta kan man möjligen lära att skönhet inte har med utseende att göra. Eller att det går bra att inte vara perfekt. Eller helt enkelt bara att Fina Bageriets kokbok innehåller ett recept på urgod pepparkaksdeg som inte går att baka ut.
---
Filuren sparkar förnöjt över såväl pepparkaka som deg. Mamma får fina blåmärken på insidan...
För länge sedan bodde jag i en annan del av världen. Den sista vintern där regnade det 91 dagar i sträck. Himmelen var konstant grå. Energinivåerna låg vid fotknölarna utan att vi anande att det var ljusbrist det handlade om. Efter den sessionen har jag blivit mer uppmärksam på hur ljusberoende jag är. Hemflyttad från utlandet lös solen över januarisverige, februarisverige och marssverige så gott som varje dag. Kallt, snöigt och vackert. Blekblå himmel. Och jag överlevde, trots det stora svarta hål jag bar med mig från den där andra delen av världen.
Sedan dess är det ljus som gäller. Inga rullgardiner, persienner eller tjocka tygsjok för fönstren. Gärna stora fönster i söderläge. Alltid tända lampor eller massor av levande ljus (hm... måste skaffa fler lampor hem, det är för mörkt där så här års). Ljusa färger i rummen när jag får bestämma själv.
Idag påmindes jag om det goda ljuset igen. Åt fikafrukost på ett ljuscafé här i stan med en god vän. Och omedelbart jag kom in i det helt vita rummet, med en vit rock över mina vanliga kläder, sköljdes tröttheten bort. Det var som att bada i friskt vatten, ligga och flyta på rygg med hela himmelen ovanför. Alldeles avslappnad. Pigg fortfarande flera timmar efteråt.
Så nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp (jo, tomten, jag har varit en snäll flicka i år). Antingen en ljuslampa eller ett klippkort på det där caféet. Eller varför välja - både och går väldigt bra! Och så önskar jag mig att hattifnatten i magen är en cafésinnad filur som följer med sin mamma till halvmysko ställen som ljuscaféer. Barn är välkomna fram till dess de lärt sig krypa. Men när den dagen kommer, finns det riktigt solsken att krypa omkring i. Det är säkert ännu bättre.
Jag har dansat i helgen! Valsat, buggat och snurrat runt i både två- och fyrtakt. De andra gästerna på kalaset blev imponerade av att niomånadersmagen (magen igen!) orkade dansa så mycket. Men den som var mest imponerad var nog jag själv. Fast när han som ska bli pappa började prata om Mamma Mu, blev jag svart i synen. Okej att magen är stor och klänningen var brun, men ändå... Nu var det visst en helt annan del av Mamma Mu han syftade på, nämligen balettskofötterna i "Mina fina fötter dansar". (Men jag är fortfarande inte övertygad om att det var en komplimang.)
Det kan jag dock säga, att inte var det mina fina fötter som dansade. Det är någon som bytt ut mina starka, smala fötter med höga vrister till de här bumlingarna. Samma person måste ha passat på att ta bort fotknölarna, för de finns inte längre kvar. Det är förresten inte heller mina lår - inte så gropiga och så tjocka. Rumpan är konstigare och större än någonsin. Det är inte mina händer som domnar så fort jag lutar hakan i dem. Hakan förresten... den känner jag inte heller igen. Rätt mycket av min kropp känner jag inte igen som min. Så nu undrar jag, får man tillbaka naveln sen? Och de smala pianofingrarna? Vad händer med alla prickar som slagit ut på kroppen? Är det nån som kommer och hämtar dem när bebisen är född? Eller ska man lämna in dem någonstans? Jag behöver instruktioner!
